Döttrarna är mina enda barn. Jag och deras far skildes för 25 år sedan. Nu är jag snart 80 år och krasslig. Jag tänker ibland på hur det blir när jag dör, hur mina döttrar ska kunna ta hand om begravning och uppdelning av alla tillgångar. Sådant kan vara svårt även om man är sams.
Min ena dotter, vi kan kalla henne Anna, är gift och har två barn. Den andra, Lisa, har separerat från sin sambo och de har också två barn. Jag kan prata med Anna om Lisas barn och husdjur men så fort jag kommer in på Lisa själv så blir det tyst och byte av samtalsämne. Det är likadant när jag pratar med Lisa.
Den olycksaliga helgen genomgick Lisa en kris efter uppbrottet från sambon. Hon kände sig kränkt av att få stöd och tröst av alla utom sin egen syster. Dessutom har Annas make tagit sig an Lisas exsambo på ett sätt som drabbar Lisa, t ex att bjuda hem exsambon och barnen till midsommar men inte Lisa. Jag vet att Annas make påverkat henne eftersom han aldrig har gillat Lisa. Jag tror att han känner sig underlägsen inför henne. Men Anna måste ju också vara medveten om vad som sker och att det sårar Lisa.
Jag hoppas du kan ge mig några råd om vad jag kan göra. Döttrarna behöver ju inte umgås som väninnor men kunde åtminstone tala med varandra.
Du skriver att du är orolig för den dag, då du avlider. Hur ska döttrarna då kunna komma överens om det praktiska kring begravning m m och inte minst med uppdelning av alla slags tillgångar. Här har du en god chans att visa – så länge du är i livet – vem som bestämmer. Mitt förslag till dig är att du inbjuder båda döttrarna – och bara döttrarna – samtidigt till ett möte i ditt hem. Tala i förväg om för dem, vad du vill med sammankomsten, och önska dem välkomna till en dialog kring det som en dag sannolikt blir en verklighet för båda. Låt dem få uttrycka om de har några speciella önskemål kring saker som kan ha affektionsvärde för dem och också om det finns saker som de inte önskar sig eller har behov av att en gång få. Om barnen inte vill mötas i ett sådant samtal, så tala om för dem att du själv då kommer att skriva ett testamente, där du fördelar allt efter vad du tycker är bra för dig och dem. Chansen att påverka har de ju då frivilligt försuttit själva.
Förhoppningsvis kommer ett sådant samtal inte bara att handla om prylar och pengar utan kan också ge chans till möte på en annan nivå. Vid ett samtal kring förälders framtida död och begravning bli det ju högst påtagligt att efter den stunden är det upp till barnen själva hur de hanterar sin inbördes relation. Det finns inte längre någon förbindelselänk, som arbetar för försoning och respekt utan barnen själva har totalansvar för fortsättningen. Ibland kan vi önska oss att vissa relationer som t ex de mellan barn och föräldrar eller syskon vore så självklara att de inte ens skulle bli “förhandlingsbara” utan bara finnas där. Kanske kan du initiera att systrarna då och då kan träffas själva utan familjer – i alla fall utan respektive män – för att på ett mera prestigelöst sätt kunna samtala. Hur som helst, så kan du genom att skriva ett testamente i alla fall ta bort en eller flera konfliktanledningar framöver. Blir de ändå arga så blir det på dig och det kommer du inte att ha ont av. Lycka till med att återta “makten” över i alla fall det som du totalt har dispositionsrätt över.
