Först ville jag inte berätta sanningen för min dotter

Länge kände sig Viktoria och Hanna ensamma i sin situation, men tack vare hjälporganisationen Bris stödhelger hittade de andra att dela sina erfarenheter med.

Viktoria och hennes man träffades på sin gemensamma arbetsplats. Inom några år hade de gift sig och fått dottern Hanna. När dottern var liten började Viktoria lägga märke till ett depressivt drag hos maken, som vi här kallar för Erik. Med åren tog nedstämdheten mer och mer över hans personlighet. Vintertid var Erik särskilt tungsint.

– Jag tror att mörkret och kylan triggade hans ångest. Av den anledningen reste vi för det mesta utomlands på sportlovet i februari. De år som vi inte reste någonstans var katastrofala, då var Erik så deppig att jag blev galen. Så här i efterhand tror jag att han bar på en depression större delen av sitt vuxna liv utan att själv vara medveten om det.

Viktoria kände att det låg på hennes ansvar att lätta upp tillvaron med olika trivsamma inslag som tillfälligt kunde skingra Eriks dysterhet. Ojämnvikten tärde på förhållandet och till slut insåg Viktoria att hon var tvungen att lämna äktenskapet för att inte själv gå under. Gång på gång spelade hon upp det självklara scenariot i huvudet: Hur hon förklarade för Erik att hon ville skiljas, fick medhåll om att deras äktenskap var utom räddning, varpå de i största samförstånd gick skilda vägar. Men när hon samlat tillräckligt med mod för samtalet blev responsen från Erik en helt annan än den förväntade.

Ingen återvändo
– Vad är det du säger? frågade han bestört. Han tyckte att mitt prat om skilsmässa kom som en blixt från klar himmel. Enligt honom hade vi aldrig haft det bättre tillsammans. Jag blev helt tagen av hans reaktion, men när orden väl var sagda gick det inte att ta tillbaka dem.

För att få ett så vänskapligt avslut som möjligt bokade Viktoria tid för familjerådgivning. När de väl kom dit satt Erik tyst och närmast apatisk.

– Det var som att han rasade ner i ett stort svart hål efter att jag tagit initiativet till separation. Allt självförtroende bara rann av honom, han gick ner jättemycket i vikt och blev otroligt introvert. Det var så fruktansvärt att se, konstaterar hon medlidsamt.

– Jag pushade honom att hitta på roliga saker, träffa vänner och försöka börja om på nytt, men varje gång svarade han att han inte ville ha något annat liv än det vi haft tillsammans.
Trots att de bodde på skilda håll hördes Viktoria och Erik varje dag. För att lättare klara logistiken kring dottern Hanna, som då var 10 år, hade de nycklar till varandras lägenheter. Dottern var lyckligtvis inte med dagen då Viktoria hittade en medtagen Erik i hans hem efter att han försökt ta sitt liv.

 

Ett rop på hjälp
– Jag skjutsade honom till psykakuten där han fick medicinering och samtalsstöd. Jag hade nog en övertro på medicineringen. Dessutom tolkade jag Eriks självmordsförsök som ett rop på hjälp. Jag trodde inte att han verkligen var kapabel att ta sitt liv.

Med facit i hand kan Viktoria se att det fanns flera tecken på att Erik planerade att begå självmord. Veckan innan sin död bad han att få tillbaka hennes nyckel till hans hem. Sitt sista sms till Viktoria avslutade han med de kryptiska orden “Que sera, sera” (det som sker det sker). När dottern Hanna samma kväll skickade sitt vanliga god natt-sms till Erik kom inget svar. Då han morgonen efter fortfarande inte hade svarat bad Viktoria dottern att istället försöka ringa honom.

– När Hanna ringde kopplades hon direkt till Eriks mobilsvar. Då förstod jag att han inte levde längre. Det hade aldrig tidigare hänt att han stängt av sin telefon.

Avtrubbad av chocken beslöt Viktoria att fullfölja sina planer på att samma kväll ha inflyttningsfest i sin nya lägenhet.

Tillkallade polis
– Jag resonerade att det inte var någon idé att blåsa av festen. Erik var ju redan död, det fanns ingenting att rädda. Jag minns hur jag stod och lagade mat med tårarna rinnande medan jag tänkte: Jag har ett dygn på mig att samla ihop mig, sedan kommer helvetet att braka löst.

Tidigt nästa morgon åkte hon till Eriks bostad. När ingen öppnade tillkallade hon polis. Efter att ha tagit sig in i lägenheten kunde polisen bekräfta det Viktoria redan misstänkte.

– Jag bestämde mig direkt för att Hanna aldrig skulle få veta att hennes pappa begått självmord. Hon skulle inte behöva leva med den smärtan. När jag kom tillbaka hem till Hanna och berättade att Erik hittats död sa jag att jag trodde att något gått sönder i hans hjärta eller hjärna.

Nästa dag kontaktades Viktoria av en barnpsykolog som inte var lika imponerad av hennes sätt att handskas med situationen som hon hade väntat sig. Med ett självironiskt leende återger hon samtalet.
– När jag försvarade mitt beslut att inte delge Hanna den verkliga dödsorsaken med att jag ville skydda henne svarade psykologen: “Hon kommer ändå att få veta att du har ljugit för henne och då kommer hon aldrig mer att lita på dig. Säg som det är. Det värsta har redan hänt, det blir inte värre än så här.”
Slokörad och nervös bestämde sig Viktoria för att följa hans uppmaning.

– Jag åkte hem till Hanna och sa: “Pappa tog livet av sig och jag visste det redan igår, men jag trodde det var bättre att du inte fick veta.” Hanna blev ledsen, men inte så ledsen som jag hade trott att hon skulle bli. Jag lovade Hanna att jag aldrig mer skulle ljuga för henne. Vi kom överens om att jag skulle berätta allt som Hanna ville ha svar på men aldrig mer än det hon frågade om. På det viset fick hon veta detaljerna kring sin pappas självmord i etapper allt eftersom hon kände sig redo för det.

Tog kontakt med Bris
Ett par år efter Eriks död började Hanna känna behov av att få träffa jämnåriga som också mist en förälder genom självmord. På psykologens inrådan tog Viktoria kontakt med Bris.

– Vi kom snabbt upp på en kölista för att få delta i en stödhelg i Bris regi. Jag åkte dit för Hannas skull, men stödhelgen visade sig vara värdefull även för mig. Jag och de andra fem föräldrarna kom jättenära varandra. Det var chockerande hur mycket vi hade gemensamt.

Ett halvår senare återförenades föräldrar och barn för en andra och avslutande stödhelg.

– Hade jag vetat hur mycket det skulle ge Hanna och mig hade jag tagit kontakt med Bris tidigare.

Stödhelgerna blev ett kvitto på att vi var på rätt väg. Dessutom fick både Hanna och jag vänner för livet.
En av mammorna som Viktoria träffade genom Bris betraktar hon idag som en av sina bästa vänner.

– För bara ett par veckor sedan var hon och jag i Alperna och vandrade tillsammans. Vi har båda gått vidare med våra liv, men det ensamma föräldraskapet som blivit konsekvensen av att våra barns fäder begick självmord kommer alltid att förena oss. Vi kan dela oron som det innebär att vara ensam förälder. Fortfarande känner jag mig rädd när jag tänker på att om något skulle hända mig har Hanna ingen förälder kvar.

Till skillnad från många andra anhöriga till självmordsoffer har Viktoria aldrig känt ilska gentemot Erik.

– Jag är säker på att han inte såg någon annan utväg än att ta sitt liv och därför kan jag inte vara arg på honom. Däremot är jag fruktansvärt ledsen över att han inte visste hur mycket han betydde för oss. Om Erik hade förstått hur hans självmord skulle påverka Hanna och mig hade han aldrig gjort det han gjorde.

Ingemar Gens, HJ:s relationsexpert:
Bra att få handledning av utomstående

Varför är det viktigt att söka professionell hjälp när man genomgår en kris?
– När man hamnar i kris är det lätt att få negativa och destruktiva tankar som går runt i en cirkel. I sin ensamhet låser man fast sig vid en rigid uppfattning om sakernas tillstånd, vilket förvärrar känslan av hopplöshet. I en sådan situation är det bra att få handledning från någon utifrån, en klok person som kan punktera ens felaktiga föreställningar och duka upp nya alternativ. Det underlättar att få andras åsikter kring det som är svårt och tungt. Även om man själv är den som sitter på lösningen behöver man hjälp med att hitta färdriktningen.

Är alla som befinner sig i kris i behov av professionell hjälp eller finns det personer som kan klara sig bra ändå?
– Det finns många exempel på att man kan klara sig utan den typen av hjälp, men jag tror att det i samtliga fall är en framgångsfaktor att gå iväg och prata med någon som man har förtroende för och kan bolla sina tankar med. Ofta räcker det med att uttala sina tankar högt för att inse att man borde välja en annan väg. Det kan också vara precis tvärtom, att man genom att dela med sig av sina tankar och idéer förstår att man är på rätt väg och också får detta bekräftat av terapeuten.

Vad kan det tillföra att träffa människor som befinner sig i en liknande situation som en själv?
– I en grupp med likasinnade finns det ofta vissa som har kommit lite längre än en själv. De personerna blir ett bevis för att det går att hitta en väg ut ur krisen. En av de absolut viktigaste faktorerna för att komma framåt är att söka sig till ett sammanhang. Människan är väldigt dåligt rustad för ensamhet. När man befinner sig i kris är ensamheten särskilt förskräckande. Att då omge sig med andra människor är många gånger räddningen.

Vad ska man som vuxen tänka på om ens barn mist den andra föräldern eller genomgår någon annan form av kris?
– Hur sorglig man än upplever situationen måste man alltid sätta barnets intressen framför sina egna. Samtidigt är det viktigt att se till att man också får hjälp för egen del. Om man själv brakar ihop kan man ju inte vara ett stöd för sitt barn.