Shirley Clamp övergavs av sin pappa

Shirley Clamp tar ett rejält kliv utanför sin komfortzon i “Nästan 20 år på scen om man avrundar uppåt”.

Shirley ryser när hon berättar om William Spetz, som regisserar henne.

– Han fördjupar mig.

Under arbetet med den personliga showen satt hon och William och pratade om den dåliga självkänsla, som följt henne genom åren. William frågade om hon kunde tänka sig att gå djupare ner.

– Visst, säger jag och bryter ihop och gråter. Då säger han bara: “Bra, nu har vi nått anledningen och grunden, och då kan vi skratta åt det sedan.”

– William säger att humorn är som finast, när den kommer från det djupaste allvaret. Så är det ju.

I föreställningen berättar Shirley om hur hon blev bortvald av sin pappa. Collin Clamp föddes i Singapore, som då var brittisk koloni. När Shirleys storasyster Tania var två år, lämnade han dottern och hustrun Anita.

– När jag föddes var han inte kvar. Vi träffade honom när han kände för det och åkte till någon stad, där han bodde med någon ny flickvän. Vi gick på kinarestaurang, käkade pizza och gick på bio och Holiday on ice. Sedan åkte man hem till Viskafors.

Hur kände du då?

– Ingenting. Jag var mammas flicka och tyckte väl att det var en rolig kille, som vi hälsade på och gjorde kul saker med.

Under många år ringde Collin två gånger om året, vid jul och nyår.

– Då sa han alltid: “I love you”. Jag svarade alltid: “I love you.” Tills en dag när jag inte kunde inte säga det längre och bara sa ja. Det hade han svårt att ta, så han slutade höra av sig och jag med. Han ringde inte när jag blev mamma och han har aldrig träffat min 11-åriga dotter Vilja.

Shirley konstaterar att hon inte känner så mycket för sin pappa.

En gång frågade han om hon var arg eller ledsen. “Nej”, sa Shirley. “Jag känner mig likgiltig.”

– Där lärde jag mig att det är den hemskaste responsen man kan få av en människa. Likgiltighet, det är ju ingenting.

Shirley skrev en låt om det: “Motsatsen till kärlek det är inte hat. Det är likgiltighet.”

Att han är med i dotterns föreställning på Maximteatern har han ingen aning om. I dag är Collin Clamp 75 år och bor i Australien. Efter en stroke är han inte helt klar i huvudet och via släktingar har Shirley och systern kontakt via sociala medier-appen What’s up.

– Jag tycker synd om honom för att han bor på hem under sin sista tid i livet.

En fin separation

Att bli bortvald av sin pappa har påverkat henne starkt. Förutom den låga självkänslan har hon alltid haft svårt att vara i sina känslor och säga vad hon tycker, önskar och känner.

– Den största boven är nog att jag inte har vågat känna.

För fyra och ett halvt år sedan separerade Shirley från Daniel Ottosson, som hon levt med i tolv år.

– Kärleken tog slut och vi märkte det extra mycket, när vi var på Sonja Aldéns bröllop 2014. På vägen hem sa vi: “Gud vilket bröllop! Vad mycket kärlek! Sedan sa vi bara: “Kommer vi någonsin hamna där?” “Nej. Så varför drar vi ut på pinan?”

När de provade parterapi blev det tydligt att ingen av dem trodde att det skulle hjälpa. Redan under andra mötet sa terapeuten: “Jag känner att ni är klara med varandra, så vad vi kan göra är att se till att få en väldigt bra separation mellan er två.”

– Det var så mycket som lättade i våra hjärtan. Vi fick ett okej på att vi fick lämna varandra. Det blev en så himla fin separation. Det är inga hard feelings, vi har jättefin kontakt och Vilja mår jättebra i det. Men det finns ju en sorg i att Daniel och jag inte klarade det. Drömmen om att ha en familj, ett hus och att alla är lyckliga.

I dag bor Shirley och dottern i ett radhus i Enskede i södra Stockholm. Efter separationen hamnade hon i flera depressioner. Hon kände sig låg och kraftlös och det enda hennes energi räckte till var att resa sig ur sängen, ta hand om sitt barn och jobba.

Shirley tog hjälp av en psykolog, som gav henne hemläxor i att våga säga nej och sluta vara alla till lags.

Hon fick också anteckna sin sinnesstämning alla timmar under dagen. Om någon ringde eller knackade på dörren, vilken sinnesstämning var hon i då på skala ett till tio? Efter en veckas kunde Shirley lätt se vilka människor hon skulle ha i sitt liv.

Har slutat shoppa

En annan hemläxa var att beskriva sig själv i tolv tårtbitar. För Shirley var en tårtbit shopping. Då hon insåg att det inte gjorde henne lycklig har hon i stort sett slutat shoppa.

– Om jag åker till stan kanske jag köper ett par örhängen. För tre år sedan köpte jag hela stan och hyrde två Shurgard-förråd för att få plats.

I dag är shoppingen utbytt till fika med vänner. Andra nya tårtbitar i hennes liv är träning, att äta rätt och prioritera familjen.

– Du väljer själv dina tårtbitar. Jag har haft svårt att säga nej till frestelser, men jag har blivit mycket bättre. I dag har jag hittat mitt självvärde.

När Shirley drabbades av sin senaste depression förra hösten såg hon till att hålla sig hemma.

– Ibland gick jag ett varv runt kvarteret, tog lite luft och kände jag mig lite lyckligare. Jag gjorde mina jobb, var mycket med Vilja och vänner som ger mig något. Jag gjorde alla rätt. Och det gick faktiskt över mycket fortare.

Att hänga med sin dotter har hjälpt Shirley att hitta sig själv.

– Med Vilja vill jag vara mitt bästa möjliga jag. Jag mår så bra av att vara bra. Jag vill att min dotter alltid ska känna att hon gillar sin mamma. Hon har lärt mig att älska mitt i kärleken.

Det har Shirley aldrig gjort tidigare. Som yngre kunde hon älska en kille innan de blev ett par. När hon fick honom blev hon livrädd. Av rädsla för att bli lämnad betedde hon sig konstigt, blev orolig och svartsjuk. När killen sedan gick älskade hon honom igen.

Bejakar singellivet

Framöver vill Shirley prova att vara trygg med en man för första gången. För första gången sedan separationen har hon börjat bejaka sitt singel-jag.

– Jag försökte att vara ihop med någon, men jag blev aldrig förälskad. Däremot fick han mitt hjärta att utvecklas, för han gillade mig hur jag än var. Han fick mig att förstå att jag funkar som jag är. Innan hade jag tänkt: Vem vill ha mig?

Shirley beskriver sig som “nunna”, inte lika vild och galen som när hon var yngre.

– Jag har pratat och messat med folk, men jag träffar ju ingen. Fortfarande är jag ganska feg. Jag tycker det är girlpower att säga “hej då” redan innan det blir för intimt och när man hör en varningsklocka.

Det har med självvärde att göra, menar hon.

– Jag bestämmer. Jag som aldrig gjort slut med en pojkvän i hela mitt liv.

Shirley berättar om en man, som plötsligt dök upp i en bar, där hon satt med en kompis. “Det är ju du”, sa han. “Ja, vem är du? Känner jag dig?” frågade Shirley. “Nej, men vill du ha en drink?”

Först tyckte Shirley att det var spännande, men sedan kände hon att det här var hon för klok för.

– Han påstod att han hade ett yrke inom det militära, som han inte fick prata om. Allt var så himla hemligt och han fick varken finnas på Facebook eller Instagram. Bullshit! Det kändes inte behagligt, så jag avslutade det mentalt ganska direkt. Han kunde ju vara lönnmördare eller ha 19 familjer runt om i världen, tänkte jag.

En annan man träffade hon ute en gång. “Någon kan se oss och du är ju offentlig”, sa han. “Det är väl mitt problem i så fall. Det här har ju med dig att göra. Att du inte vill synas med mig, för att jag är lite äldre eller vad det nu är. Det håller inte”, svarade Shirley. Och så gick hon.

– Han skriver fortfarande att det inte var så han menade. Jag svarar bara att han är mesig och ska växa upp. Det är girlpower, säger Shirley förtjust.

Att nätdejta är otänkbart för henne.

– Det blir inte på riktigt, tänker jag. Det blir mer som en liten jakt. Jag vill hellre känna en stämning, ge och få blickar och att det är någonting. Jag vill kunna välja själv.

Shirley har börjat säga ifrån och slutat skämta bort sårande kommentarer.

– Jag kan fortfarande skratta bort saker, men inte om någon sårar mig. Jag gör mycket mer i livet på mina egna villkor. Punkt.