Linda födde barn utan att veta att hon var gravid!

Hemma i lägenheten i Åmål sitter William och jollrar i sin babysitter. En söt liten gosse som hela tiden får mamma Lindas fulla uppmärksamhet. Hon följer varje liten rörelse han gör och hon ler ofta.

– Han är ett riktigt underverk, det bästa som har hänt mig, säger Linda Holmström, 32.

Det märkliga är att hon bar honom i sin mage i nio månader – utan att ha den blekaste aning.

Inte förrän han en dag plötsligt ville komma ut.

– Med facit i hand fanns det ju saker som pekade på att jag var gravid. Att det inte syntes kan ha berott på att han låg bakom livmodern, mot ryggen, säger hon.

I december förra året blev Linda illamående vilket kunde förklaras av maginfluensa eftersom många på hennes arbetsplats drabbats av det.

Samtidigt anade hon att det kunde finnas en mikroskopisk chans att hon var gravid, trots p-piller.

– Jag köpte ett graviditetstest som visade svagt positivt. Efter det gjorde jag flera graviditetstester där alla visade negativt resultat. Då var jag övertygad om att det inte var något.

Hon tappade matlusten, men det brukade hon göra när hon tog pollenmediciner. Utebliven mens berodde på att den alltid hade varit oregelbunden.

Svullna ben

Hon lade på sig några kilon och arbetskläderna blev trängre.

– “Det ser ut som du ska föda barn”, skojade mamma Wenche.

– Jag kände mig lite förnärmad men var väl medveten om att jag ätit för mycket pizza och chips under en period. Samtidigt hade jag fått problem att gå eftersom benen svullnade. I efterhand har jag insett att det var foglossning.

Måndagsmorgonen den 22 juli vaknade hon och hade fruktansvärt ont i magen. Menssmärtor – det stämde med tiden i månaden tänkte hon.

På tisdagsmorgonen vaknade hon och hade mer ont än dagen innan.

– Jag ringde till jobbet och sjukskrev mig.

Smärtorna tilltog på onsdagen, det värkte bak mot ländryggen. Hon ringde 1177 och beskedet hon fick var att det troligtvis var njursten. Blev det inte bättre skulle hon uppsöka sin lokala vårdcentral.

– Onsdag natt hade jag så ont att jag bara sov tio minuter åt gången. Det högg som knivar i ryggen. Med facit i hand var det värkarbetet som börjat men det hade jag ingen aning om då. På morgonen hade jag så ont att jag knappt orkade resa mig ur sängen. Men sedan avtog värkarna och runt elvatiden kände jag att jag behövde gå på toa, jag hade då varit förstoppad en vecka.

När hon satte sig ned märkte hon att det började svida i underlivet.

– Jag kände något som verkade vara ett huvud med hår på. Det var då det gick upp för mig – jag höll på att föda ett barn.

Född i ambulansen

Hon rusade ut från toaletten, tog sin mobil och ringde 112.

– Jag skrek rakt ut att jag håller på att föda hemma, att de måste skicka en ambulans omgående. Operatören sa att två ambulanser skulle komma omgående, vilket de gjorde. Men dörren var låst och jag stod på alla fyra i soffan och orkade inte gå upp och öppna. Ambulanspersonalen fick ringa efter vaktmästaren som öppnade för dem.

När de äntligen kunde ta sig och undersöka henne kände de inget foster och ingenting annat som pekade mot att hon var gravid. De trodde det var förstoppning.

– Troligen hade han åkt upp igen, förklarar Linda.

Ambulanspersonalen valde ändå att köra henne till sjukhuset i Trollhättan, dit det är ungefär en timmes färd. När de kommit drygt halvvägs kom värkarna på nytt och nu såg ambulanssjuksköterskan huvudet som var på väg ut. Sedan hände allt snabbt.

– Det tog bara några minuter, sedan var han ute. Då var vi 15 minuter från BB.

Eftersom fosterhinnan inte spruckit hördes inget ljud från bebisen och ambulanssjuksköterskan fick kämpa med att få igång andningen.

– Jag var medtagen och det var knappt jag orkade fråga var vad det var för kön.

Framme vid sjukhuset väntade sjukhuspersonal som snabbt tog barnet upp till neonatalavdelningen medan Linda hamnade på förlossningen där hon skulle sys. När det var gjort kände hon att det var dags att berätta den stora nyheten för omgivningen. Först på listan var naturligtvis mamma Wenche och pappa Rolf.

– När jag ringde var de på väg hem med bil från semestern. Jag sa åt dem att stanna, det kunde de inte just då. Det måste ni, sa jag och så lade vi på. Någon minut senare ringde mamma upp. Då sa jag det rakt ut: Grattis mormor och morfar!

Det blev tyst någon sekund.

– “Vad sa du”, sa Wenche?

Inga babykläder

Linda upprepade vad hon sagt men det tog en stund innan föräldrarna förstod att hon inte skojade.

Efter ett par timmar var hon redo att åka upp till neonatal och se på sin nyfödde son.

– Han låg i en vagn och jag tittade på honom. Det var först då det gick upp för mig att jag faktiskt hade blivit mamma. Jag hade fött honom och han var min. Ett år tidigare när jag tog cellprover hade jag fått veta att jag var för trång för att föda vaginalt, vilket jag nu ändå gjort. Det var en himla tur att han låg rätt.

Sedan återstod att informera hennes chef om att hon inte skulle komma tillbaka på ett bra tag.

– Jag ringde upp henne och sa att jag skulle vara borta ett tag för att jag hade fött en pojke. Hon hörde först inte riktigt vad jag sa utan uppfattade det som att jag skaffat pojkvän och undrade varför jag i all världen skulle vara hemma på grund av det.

Eftersom Linda inte visste att hon var gravid hade hon vare sig kläder, spjälsäng eller andra nödvändigheter hemma i lägenheten. Hon fick mycket hjälp från både familj och vänner.

– När jag berättade om situationen på Facebook var det många som erbjöd sig att skänka grejer eller sälja för en billig peng, så allting löste sig perfekt när vi kom hem. Det jag var mest orolig för var hur jag skulle klara mammarollen, framförallt att tolka hans signaler. Även där har jag fått god hjälp, både från omgivningen och från BVC.

Från att ha levt ett singelliv med den frihet det innebär har Linda nu fått en liten William att ta hand om.

– Jag skulle inte byta bort det här mot någonting eftersom jag tycker om barn och alltid velat ha barn, men det har inte blivit så förrän nu. Livet med William är det jag har längtat efter.