Karl Otto Nilsson kom om natten till tältlägret utanför Vetlanda. Han hade flytt från ett tivoli efter ett bråk om pengar med ägaren. Karl Otto var en rastlös själ. Hela livet hade han dragit runt som tivoliarbetare, stulit och lurat människor. Nu var en av tivoliägarna honom på spåren och Otto fruktade för sitt liv.
Men bland de småländska romerna fick han en fristad. Lägret låg djupt inne i skogen och bland tält och trävagnar satt människor och rökte och spelade musik. Där vid lägereldarna, som lyste upp de små gläntorna, fick Karl Otto syn på Lucia. Han blev betagen och störtförälskad.
Människorna i lägret hälsade honom välkommen. Det skulle de senare komma att ångra.
Karl Otto såg tidigt Lucias talang för att spådom. Hon kunde ta sig djupt in i själen hos sina kunder så att de brast i gråt medan håren på armarna reste sig i skräckblandad förtjusning. Och han såg möjligheten att utnyttja hennes talang. Han lovade henne guld och gröna skogar. Han skulle ta hand om både henne och hennes son om de följde med honom.
Tillsammans gav de sig ut på ett rövartåg genom Sverige. Otto letade upp ensamma och olyckliga stackare. Sedan fick Lucia söka upp dem med sina kort och talismaner. Offren blev djupt berörda och gav henne sina besparingar. Karl Otto tog det mesta.
Vintern 1940 hade den plundrande duon återigen letat sig ner till de småländska skogarna. Det var bitande kallt och bomberna föll över Europa, både tyskar och ryssar gnisslade tänder vid landets gränser. Inte att undra på att svenskarna var något missmodiga.
I småländska Öjeby gick Elisabeth Johansson och torkade borden på sitt konditori. Kriget och ransoneringarna hade redan börjat slå hårt. Det fanns inte så mycket att baka på de få råvaror hon kunde köpa.
Elisabeth var ett typiskt offer för paret. Hon var både olycklig och ogift. Hon hade flytt släktens dömande blickar hemma i Växjö för att ta över ett gammalt konditori i Öjeby. Där slapp hon allt tissel och tassel om varför hon inte var gift och så dyster i sinnet.
Mycket pengar
Den kväll Lucia kom in på konditoriet satt där några få trötta stackare och tittade misströstande ut i vintermörkret. Dörrklockan plingade när Lucia steg in i lokalen. Hennes hår var långt och lockigt och ögonen stora och svarta. I öronen hängde stora örhängen.
Lucia satte sig vid ett bord och Elisabeth kom fram. Hon torkade av bordet med en trasa och frågade vad som önskades. Lucia skakade på huvudet och tog fram en kortlek och lät den slitna gamla leken prassla mellan fingrarna. På bordet landade några kort med hemska motiv. Lucia lät sitt finger glida över dem och tittade förfärad upp:
– Du har inte haft det lätt, sa hon.
Från den stunden litade Elisabeth helt och fullt på den mystiska spåkvinnan.
Lucia lämnade konditoriet en timme senare med 25 kronor på fickan. Men det skulle bli mycket mer. Karl Otto hade tagit reda på att Elisabeth nyligen ärvt en ganska stor summa pengar efter sin gamla pappa.
Lucia dök upp allt oftare hos Elisabeth, som var som förhäxad. Spådomarna och råden var som tagna ur verkligheten. Den sorgtyngda kaffeföreståndarinnan litade blint på sin nya vän och började gå omkring med märkliga amuletter, som Karl Otto tillverkat av gammalt skrot. Elisabeth hade köpt dessa dyrt i tron att de skulle skydda henne från allt elände.
Långsamt började Lucia känna ånger inför att lura Elisabeth. Hon tyckte om henne och under andra omständigheter hade de kunnat bli väninnor.
Onda andar
En dag när Lucia gled in på fiket var inte Elisabeth där. Den nya ägaren berättade att den förra innehavaren med kort varsel tagit över ett pampigt gammalt pensionat, Flustret, några mil därifrån.
Karl Otto blev rasande på Lucia. Hon borde ha bättre kontroll över Elisabeth. Lucia skyndade till Flustret där Elisabeth blev tagen på sängen och skämdes. Men Lucia lugnade ner henne.
– Jag vet hela tiden var du är, det är bara så, förklarade hon.
Kvinnorna satte sig ner tillsammans och ett par timmar senare var de överens om att inredningen på pensionatet var besatt av onda andar. Elisabeth var panikslagen och tackade Karl Otto så hjärtligt när han bar ut de dyra möblerna till den väntande vagnen på gatan.
Men Elisabeths släktingar började ana oråd. Och ett telefonsamtal från banken visade att allt inte stod rätt till. På några år hade Elisabeth gått från att vara välbeställd till att bli skuldsatt upp över öronen.
Då bestämde sig systern från Växjö att göra ett besök.
Hon möttes av en makaber syn. Pensionatet var tom, det ekade i de stora salongerna och rummen saknade gäster. Mitt i detta orerade Elisabeth, utspökad i sina amuletter. Systern fick panik och ringde en kusin i Kalmar som gick igenom räkenskaperna. Allt uppdagades och polisen kopplades in.
Karl Otto hade redan flytt med alla pengar han och Lucia lurat av flera lättlurade stackare från hela Sverige. Lucia däremot hade ensam och övergiven återvänt till sitt gamla tältläger. Där bland de sina fick hon en plats att vila ut och tänka igenom saken.
Otto frikändes
De resande var vid denna tid hårt ansatta i Sverige, ständigt hemsöktes deras läger av polisens razzior, och inte allt för sällan attackerades de av illasinnade människor som gav dem skulden för all ondska i världen.
Så när Smålandspolisen våren 1944 fick in en anmälan mot Lucia sökte konstaplarna igenom alla resandeläger i Småland på jakt efter Lucia och Karl Otto.
De gick hårt fram, skrämde barn till tårar och hotade deras föräldrar.
Till slut fann de Lucia utanför Vetlanda. Hon var nedbruten och Karl Otto hade försvunnit med alla tillgångar.
Polisen hittade honom i skånska Ljungbyhed med en ny dam vid sin sida bekvämt tillbakalutad på ett gästgiveri.
Rättegången startade samma vår. Medan svenskarna nervöst följde krigsutvecklingen i världen radade rådman Baltzar von Steyern upp bevisen.
Lucia bröt samman och erkände allt. Karl Otto var iskall och skyllde allt på henne.
– Man vet ju hur de där är, sa han med en menande gest mot Lucia.
Lucias advokat Thomas Hammar var känd för att ta de svagas parti. Han lade fram argumenten på rad och pekade ut Karl Otto. Men domaren Nils von Steyern tog föga notis. Han frikände Karl Otto som glatt kunde dansa ut i frihet medan Lucia dömdes till fängelse.
Lucia och Elisabeth möttes i rättssalen. De tittade länge på varandra. Offret skämdes och böjde sitt huvud. Lucia ville gå fram, men hindrades av häktesvakterna.
Utfattig och sorgtyngd flyttade Elisabeth senare till trakten kring Värnamo där hon till slut kunde öppna ett nytt kafé.
Kriget var slut, industrierna arbetade på högvarv och svenskarna gick som i ett lyckorus. Alla gick på konditori var och varannan dag.
Elisabeths affärer gick bra.
Så en dag öppnades dörren på nytt till kondiset. In steg Lucia. Elisabeth blev till en början omskakad, men sedan omfamnade de båda kvinnorna varandra och kunde prata igenom det som hade hänt.
