Katarina och Lars-Åke måste lämna sin idylliska gård

Den lilla byn Sakajärvi ligger vid en fiskrik sjö knappa två mil från Gällivare. Björkarna är utslagna och gräset har precis hunnit bli grönt i början av juni. Det är en lantlig idyll med beteshagar och sjöutsikt. Men på andra sidan sjön tornar den stora Aitikgruvan upp sig.

Här har byborna, trots gruvan, kunnat leva sina liv tämligen ostörda fram till för tre år sedan. Då kom beskedet. Husen i Sakajärvi by måste jämnas med marken för att gruvan ska kunna växa.

Katarina Sundelin bor alltjämt kvar i Sakajärvi på sin lilla gård tillsammans med sambon Lars-Åke Omma. Av byns totalt 14 hus är det bara fem som nu är bebodda. De andra är redan sålda till gruvbolaget Boliden och många av familjerna har flyttat ner till kusten.

– Hela vårt sociala liv håller på att slås i spillror, säger Katarina medan hon ställer fram kaffe och kaffeost på bordet i köket. Vi har haft en fantastisk gemenskap och grannar har kommit förbi när dörren står öppen.

Det har alltid sjudit av liv i byn av barnfamiljer och djur på bete, fortfarande syns några hästar och ungtjurar på ägorna. Men det senaste året har byn börjat tömmas på folk.

Sambon Lars-Åke har bott större delen av sitt liv i grannbyn Likavaara, några kilometer bort, fram tills han träffade Katarina och de flyttade ihop på hennes gård. Grannbyn ska vara tömd på folk 2023 för att gruvan ska kunna växa.

– Vi har haft det perfekta livet här, säger Katarina. Det är nära till Gällivare, till jobb och service, och här finns allt – skog som vi får ved från och bra fiske. Samtidigt har vi haft ett rikt socialt liv i byn. Man kan inte ha det bättre! Jag har levt min dröm här men den förvandlades till en mardröm när vi fick reda på att gruvan ska svälja vår by.

Från 1870-talet

Katarinas gård är från 1870-talet och har gått i arv i fem generationer. Hennes farföräldrar hade småbruk med djur fram till 1976, sedan dess har får och hästar gått på gårdens betesmark.

Hon växte upp i Örnsköldsvik, dit hennes föräldrar flyttade 1968, men tillbringade alla sin barndoms sommarlov på gården i Sakajärvi hos farmor och farfar. Även senare besökte hon sina farföräldrar så ofta hon kunde. Hon hjälpte till med att hyra ut de båda stugorna, som fortfarande finns kvar på gården, till turister. Idag bor hennes farmors bror, som är 86 år, i en av dem.

– Det bästa jag visste var att ligga på kökssoffan medan farmor stökade i köket och lagade mat, säger Katarina. Vi löste korsord tillsammans och när jag och farfar gick ut sa hon alltid: “Ska ni ut och skrota nu igen?” Farmor och farfar är mina idoler och jag har fortfarande en dialog med dem när det tjorvar till sig.

2008, några år efter att Katarina avslutat sina studier flyttade hon upp till Sakajärvi och bodde i lillstugan hos sin farmor. Först jobbade hon på Gällivare sjukhus., idag jobbar hon som egenvårdssäljare på apoteket i Gällivare.

När hennes farmor dog 2012 fick hon överta gården. Hennes pappa och syster tyckte att det var Katarina som skulle ha den, det var hon som älskade denna plats mest.

– Det är så livet är på landet, säger hon. Först lever man sitt liv och sedan flyttar barnen eller barnbarnen in i huset. Det sorgliga är att det inte blir någon fortsättning här.

Ersättningsboende

För Katarina och Lars-Åke har livet varit en mardröm sedan de blev informerade av Boliden för tre år sedan om att husen i Sakajärvi måste rivas för att bereda plats åt gruvan. Före årsskiftet ska husen vara tömda.
Gruvbolaget ska ersätta dem med ett liknande boende. Problemet är att det finns knappt några byar i närheten av Gällivare med gårdar.

– Vi vill bo på en liknande plats med ängsmark och lite skog, säger Katarina. Ja, med lite lantlig idyll men ändå nära Gällivare.

Katarinas gård består av en mängd små timrade uthus, en lada och två stugor. Här finns plats för snöskotrar och fyrhjulingar. Ovanför husen breder betesmarken ut sig. Floran är rik med många ovanliga växter som länsstyrelsen övervakar. De öppna markerna ringas in av Katarinas skog på ca 40 hektar. Härifrån kommer björkveden till husets båda kaminer som värmer upp huset.

Boliden har gjort undersökningar om hur växt och djurlivet kommer att påverkas av expansionsplanerna. När Katarina frågade dem om de gjort någon undersökning om hur människorna kommer att påverkas ruskade de på huvudet.

– Nu har de gjort en undersökning om hur vi påverkas också, säger hon. Men det kommer inte att ändra deras planer. Jag har inget förtroende alls för Boliden.

Nedanför huset ligger sjön som är rik på gädda och abborre och lite längre bort rinner fiskrika älvar där Katarina och Lars-Åke fiskar öring.

– Jag har fortfarande svårt att fatta att vi kanske måste flytta från allt detta, säger Katarina bedrövat.

Hopp och förtvivlan

Under ett par års tid har de letat efter en ersättningsgård. De hittade ett område vid Lina älv, ett par mil bort, där de kunde tänka sig bo, men det skulle bli för dyrt att bygga hus där tyckte gruvbolaget.

– Nu letar vi gårdar från Västernorrland och norrut, berättar hon. Det är otroligt påfrestande att inte veta vart vi ska ta vägen. Vi lever i ett ingenmansland och har inte rätt till vårt eget hem längre.

För Katarina är platsen det viktigaste med boendet men det tar gruvbolaget inte hänsyn till. De säger att betesmarken och skogen inte är värda någonting. De kan inte ersätta henne för den lantliga idyllen men samtidigt säger de att hon ska få ett likvärdigt boende.

– Först skulle vi få ersättning för storlek och funktion. Vi har 180 kvadratmeter uthus men hittills har bolaget bara velat ersätta allt detta med ett garage. De har erbjudit en summa pengar som bara räcker till ett nybyggt, själlöst radhus i Gällivare, för huspriserna är väldigt höga nära Gällivare.

Men det värsta, tycker Katarina, är att gruvbolaget aldrig ger några definitiva besked.
– Först var det 2020 som vi var tvungna att vara härifrån. Men nu säger de ibland att vi kanske kan bo kvar trots att hela byn är inritad som industriområde i en föreslagen detaljplan. Vi pendlar mellan hopp och förtvivlan!

Men någonstans hoppas fortfarande Katarina och de andra i byn som bor kvar att det bara är en ond dröm som de fastnat i.

Katarina och Lars-Åke har skaffat fyra ungtjurar tillsammans med två av de andra familjerna i byn. De har betat i hagen nere vid sjön under sommaren. När vi träffas är elstängslet och vindskyddet nästan klart och familjerna har samlats för att fösa ner djuren till hagen. På andra sidan sjön ligger gruvans gråbergstippar som en hög mur.

– Det är inte bara huset som vi kommer att mista, även den fina gemenskapen vi har i byn kommer att gå förlorad, säger Katarina. Men denna sommar försöker vi leva som vanligt utan att tänka på framtiden. Kanske blir det den sista.