Rose-Marie och Ulla har varit bästisar i 70 år!

Vi träffas på Ullinge värdshus intill sjön Wixen mitt emellan Eksjö och Nässjö i Småland. Hit har väninnorna Rose-Marie och Ulla åkt för att fira 70 år som väninnor. De ska äta en god bit mat, njuta av utsikten och framför allt prata minnen, både nya och gamla.

– Det är egentligen fantastiskt att vi har varit väninnor så länge. När vi firade 50 år tyckte jag det var lång tid, säger Ulla Stahre-Gustavsson, 77.

Jämngamla väninnan Rose-Marie Arkenfjäll nickar instämmande.

– Ja, är det inte otroligt att vi kunnat hålla ihop så här länge? Och ovänner har vi aldrig varit.

– Nej, vi har alltid stöttat varandra när livet har varit besvärligt, fyller Ulla i.

Vi backar bandet till en vacker augustimorgon 1949 på Nya slottsskolan i Eskilstuna. Det är två förväntansfulla och lite nervösa småflickor som tar plats i sina bänkar.

– Snart upptäckte vi varandra och började umgås, både på rasterna och efter skolan, säger de.
Men ingen av dem minns vad det var som gjorde att just de blev sådana bra kompisar.

Gemensamt skolbyte

När det var dags att börja i tredje klass hade skolledningen bestämt att Ulla och Rose-Marie skulle flyttas till Fristadsskolan eftersom det var i det området de bodde. Att det var just de två som skulle tvingas börja på en ny skola gjorde att de kittades ihop än mer.

De höll ihop i skolan och efter skoldagens umgicks de så gott som varje dag. De delade också det gemensamma intresset för scouterna där de var Blåvingar.

När både valde att läsa engelska i sjätte klass flyttades de till Djurgårdsskolan.

– Vi var de enda i klassen som valde engelska så det var bara vi som flyttades, säger de.

När Ulla var 13 år gick hennes mamma bort i cancer. Ett hårt slag för en nybliven tonåring.

– Som tur var fanns Rose-Marie och hennes familj där. De gav mig tröst och den hjälpande hand jag behövde just då, säger Ulla.

Efter åttonde klass var grundskolan slut. Rose-Marie valde att läsa vidare på yrkesskola för att förverkliga sina drömmar om att bli damskräddare, medan Ulla tog steget direkt ut i arbetslivet.

17 år och gravid

Bara något år efter att de slutat skolan skulle deras vägar skiljas, i alla fall geografiskt. Ullas pappa, som gift om sig, hade fått jobb i Gränna i Småland och dit skulle familjen flytta. Nu blev avståndet mellan Rose-Marie och Ulla 25 mil och att träffas lika ofta var inte längre möjligt. De fick hålla kontakt via brev och telefon.

– Jag minns att jag var väldigt ledsen över att vi skulle flytta och inte ha Rose-Marie nära mig längre, berättar Ulla.

I Småland träffade hon sitt livs stora kärlek och allt hände snabbt. När Ulla var 17 år hade hon både fått sitt första barn och gift sig.

– Du var en av de första som fick vet att jag var gravid, säger Ulla och tittar på Rose-Marie.

– Att vara 17 år och få barn var förstås inte det jag hade planerat, det kändes skönt att ha någon att prata med.

De tar fram ett fotoalbum och bläddrar bland gamla svartvita bilder, bland annat ett foto som är taget när Rose-Marie träffat Roland och de är på besök i Gränna. Ullas dotter Helene är bara något år gammal.
Ulla fick strax efter även barnen Jonas och Carolina, födda 1964 och 1965. Hon skildes senare från fadern till barnen.

Pratar varje dag

Väninnorna berättar om allt roligt de haft genom åren, hur mycket de skrattat tillsammans och njutit av varandras närvaro. Om alla välskrivna och vackra kort de skickat till varandra. Men det finns också stunder av sorg då bästa väninnan har varit guld värd.

– Så var det när min son Jonas omkom i en trafikolycka för 15 år sedan. Då fick jag ett fantastiskt stöd från Rose-Marie och Roland, säger Ulla och fattar Rose-Maries hand.

– När jag har haft det jobbigt, med sjukdomar och annat, då är det dig jag har vänt mig till, säger Rose-Marie.

Att det är en vänskap som är lika tajt i dag som för 70 år sedan är lätt att förstå, när man ser hur bra de trivs i varandras sällskap. Som regel går det sällan en dag utan att de pratar med varandra i telefon. Ibland blir det till och med mer än en gång om dagen.

– Skulle det gå två dagar och vi inte hört från varandra, då börjar man undra om det har hänt något.

Samtalsämnen finns det alltid gott om.

– Ja, vi har ju båda barn och barnbarn så det händer alltid något nytt kring våra familjer. Jag har dessutom nio barnbarnsbarn så i mitt liv är det alltid fullt upp, skrattar Ulla.

Att hålla kontakten digitalt har aldrig legat för dem.

– Nä, skulle jag sitta vid datorn och skriva till Ulla så ser jag bara datorn. När vi pratar i telefon har jag bilden av henne framför mig, skrattar Rose-Marie.

Sedan träffas de förstås så ofta de kan och har möjlighet. Ulla lever i dag ensam sedan hennes man Kenneth gick bort för två år sedan. Innan dess umgicks de ofta parvis och hade många roliga fester tillsammans.

– Kenneth blev dement och det var jobbigt de sista åren. Även då hade jag ett stort stöd från Rose-Marie och Roland. Hon har alltid funnits där för mig när jag haft det svårt, berättar Ulla.

Efter att ha firat 70 år som väninnor hoppas de förstås att nästa bemärkelsedag blir 75!