Shoppingberoendet ruinerade familjens ekonomi

Den ömsesidiga kärleken och förståelsen riktigt lyser om makarna Sandra och Dragan Klaric, när de tillsammans går igenom den senaste veckans inköp till hushållet.

– Numera kan vi prata med varandra, säger Dragan medan hans hustru visar upp en blus hon har köpt efter att ha rådgjort med honom.

Men så har det inte alltid varit. Sandra är nämligen shopoholic – hon är en tvångsmässig vaneköpare som tidigare inte kunde nöja sig med en handväska, eller en blus. Hon var tvungen att ha alla, helst en i varje färg.

– Det gick inte att stoppa. Fick jag inte köpa det jag ville kunde jag sura i en vecka och det gick så långt att jag sålde smycken jag fått av Dragan och stal från vår gemensamma hushållskassa för att kunna köpa det jag ville, berättar hon när vi slagit oss ner vid köksbordet hemma hos Sandra och Dragan i Helsingborg.

Sandra serverar banankaka som hon bakat några timmar tidigare och häller upp kaffe. Hon sätter sig sedan bredvid sin make som ömt lägger armen om henne.

I dag präglas deras äktenskap av öppenhet och värme, men det var ytterst nära att hennes köpberoende lett till att de gått skilda vägar. Han hade till och med tagit ut skilsmässopapperna och lade dem på bordet framför henne.

– Jag orkade inte längre utan ställde ett ultimatum. Jag krävde att hon antingen skulle söka hjälp för sitt köpmissbruk eller skriva på papperna, berättar han.

Chockbesked hos läkaren

Sandra tror själv att hennes shoppingmissbruk bottnade i sorgen över att hon och Dragan aldrig kunde få barn tillsammans.

De träffades redan för över 30 år sedan och gifte sig i augusti 1990. Men bara ett par månader efter bröllopet fick Dragan chockbeskedet att han drabbats av testikelcancer.

Operationen och den efterföljande cellgiftsbehandlingen blev framgångsrik, men det fick den tråkiga bieffekten att Dragan inte kunde bli pappa på normal väg. Därför inledde paret en lång serie provrörsbefruktningar med hoppet om att hon skulle bli gravid.

– Vi gjorde sammanlagt tretton provrörsbefruktningar mellan 1994 och 2008. De flesta misslyckades, men jag fick också två missfall. När jag inte kunde få barn blev shoppingen en tröst för mig. Jag tänkte att jag väl måste få unna mig något, berättar hon.

Att trösta sig med att löpa fina kläder och accessoarer som handväskor och stövlar var ett naturligt steg att ta för Sandra. Ända sedan hon var ung har hon varit mycket intresserad i mode och har alltid gillat att klä sig i det senaste.

– Ibland kunde det bli så dumt så att jag vägrade att ha på mig samma klänning på två fester, berättar hon.

Gömde shoppingpåsar

Sandras köpberoende eskalerade strax efter millennieskiftet när hon efter åtskilliga provrörsbefruktningar bara kunde konstatera att hon fortfarande inte lyckats bli mamma.

Hon hade ett bra jobb som städledare och i början kunde hon dölja för Dragan hur mycket hon egentligen handlade för. Men till slut räckte inte hennes egna pengar längre.

– Vid ett tillfälle såg jag en handväska för 1 700 kronor som jag gärna ville ha. För att kunna köpa den sålde jag ett guldarmband som jag fått av Dragan. Men sedan såg jag en plånbok för 800 kronor som hörde till väskan. Då var jag bara tvungen att köpa den också.

Sandra försökte gömma shoppingpåsarna och tog från deras konto som skulle gå till matinköp för att dölja för Dragan vad hon höll på med. Samtidigt försökte han lappa och laga och pussla med deras ekonomi för att de inte skulle hamna hos kronofogden.

– Men vår ekonomi var usel. För att vi inte skulle hamna i skuld var jag tvungen att sälja en del datorer och ljudanläggningar som vi hade, berättar Dragan.

Det gick fram till sommaren 2012 när de kom hem efter en av de sällsynta semesterresor som de haft råd att göra de senaste 15 åren. Det var då han ställde sitt ultimatum.

– Dragans villkor för att vi inte skulle skiljas var att jag skulle söka hjälp via sjukvården och prata med en psykolog. Jag förstod att han menade allvar och jag ville inte skiljas.

Sandra kontaktade sjukvården, men avvisades.

– När jag berättade att mitt köpberoende inte lett till att vi hamnat i skuld kunde sjukvården inte hjälpa mig.

Dragan sökte då på ordet shopaholic på Internet i jakten på någon som kunde hjälpa dem. Till slut fick han kontakt med en kamratförening för spelberoende i Helsingborg som också välkomnade människor med köpmissbruk.

De blev vändpunkten.

– Jag började gå på gruppsamtal en gång i veckan och det fungerade bra. I början var jag glad om jag klarat mig en hel vecka utan att handla något, men sedan blev det lättare och lättare att låta bli.

Två återfall

Även Dragan blev engagerad i kamratföreningen, dels som medberoende till Sandra (han hade ju hjälpt henne att fortsätta sitt missbruk genom att pussla med ekonomin, dels med administrativa uppgifter).

– Jag har under åren som gått sedan jag började gå på gruppsamtalen haft två återfall. Det ena när jag dumt nog trodde att jag kunde åka till Ullared utan att falla tillbaka i det gamla beteendet, berättar Sandra.

Besvikelsen hon då såg i Dragans ögon är inget hon vill se igen och därför har hon därefter undvikit fler återfall.

– Men jag kommer nog alltid att vara en shopaholic. Därför har jag inget eget bankkonto utan jag måste be Dragan om pengar om jag ska köpa något. Behöver jag nya kläder pratar jag först med honom, men jag kan numera gå in i en affär och bara köpa ett plagg.

För att hjälpa andra i samma situation har Dragan återupplivat en stödförening för spel och dataspelsmissbruk i Helsingborg. Dit är även personer med köpberoende välkomna.

– Köp- och spelberoende är väldigt närstående missbruk, men personer med köpmissbruk riskerar att hamna mellan stolarna eftersom sjukvården inte tar problemet på allvar om man inte blivit skuldsatt, säger Dragan.