År 1959 föreslog pianisten Lasse Andersson för sina båda kompisar, tvillingbröderna Göran och Håkan Liljeblad, att de skulle bilda ett band tillsammans. Det var i slutet av 50-talet och skifflemusiken regerade. Precis som under punken 20 år senare behövde ingen kunna spela sina instrument.
Det gick väl att lära sig. Lasse lärde ut ackord och toner till sina kompisar. Göran spelade på en akustisk gitarr och Håkan byggde en bas av en sockerlåda av trä och skaftet till en sopkvast. King River Rockers från Kungälv var födda. De spelade låtar som Rock Island Line och Midnight Special – låtar där spelhumöret var viktigare än kunnandet.
Fyra år senare knuffade samma band, som bytt namn till The Streaplers, ner Beatles från förstaplatsen på Sveriges Radios Tio i topp med Diggety Doggety och på sommaren 1964 var de förband till de fyra långhåriga grabbarna från Liverpool på Johanneshovs Isstadion i Stockholm.
– Vi satt och fikade med dem, och när vi gjorde soundcheck passade jag på att spela på både Lennons och Harrisons gitarrer, säger Göran Liljeblad. Fan vad de var illa stämda! Men det var ändå ingen som kunde höra något när de spelade – tonårstjejernas skrik överröstade allt.
Bara sångaren, Gert Lengstrand, var smart nog att ta alla fyra Beatlarnas autografer och typiskt nog finns det inga bilder från deras möte.
60 år senare spelar The Streaplers fortfarande upp till dans – trots att ingen av originalmedlemmarna är med på scen längre. Senaste skivan kom i maj 2018 och heter Just ikväll. De har fortfarande inte några studiomusiker med på skivorna och både Håkan och Göran har sedan dess vunnit dansbandsvärldens pris Guldklaven som bästa instrumentalist.
– Det gör att det blir personligt, säger trummisen och sångaren Kjetil Granli, som kom med i bandet 1990. Dessutom gör det att vi kan leva upp till skivorna live. Vi har aldrig några förinspelade band på scenen. Att det är 100 procent live är ren yrkesstolthet för oss.
Streaplers är det enda kvarvarande dansbandet som fortfarande har sina rötter i den rockmusik som kom i slutet av 50-talet.
– Jag var ju mycket yngre än ni när jag började, säger Kjetil. Så jag var rätt tveksam. Men det som gjorde att jag bestämde mig var att det lät så genuint. Streaplers är det enda bandet som fortfarande har rocken i ryggen. Alla andra band som spelar idag har börjat som dansband.
Lasse Larsson, som för övrigt är pappa till Lasseman i Arvingarna, övertygade Kjetil att börja i Streaplers.
– Han sade att den musikaliska utbildning som du kan få här, den får du ingen annan stans. Och han hade rätt!
Lasse gick bort 2004 efter en längre tids sjukdom.
– Det är gunget och tänket i låtarna som är Streaplers starka sida, menar Håkan. Det finns inget band som bytt sångare och medlemmar oftare än Streaplers och ändå har vi kvar samma sound. Det är det som är Streaplers varumärke.
– Det där med att räkna in: ett, två, tre… det gjorde vi nästan aldrig. Det räckte med att vi tittade på varandra så började alla spela på en gång, säger Håkan.
– Vi spelade mycket evergreens när vi började också, säger Göran. Mack the Knife och The Lady Is A Tramp. Där lärde vi oss mycket om harmonier och sådant, det sitter i ryggen än idag. Jag kommer ihåg när vi skulle spela in Säkkijärven Polka på gitarr i stället för dragspel – jag var och är inte någon stjärna på gitarr, så fy fan vad jag repade. Då kom Sven Olsson, Povel Ramels gamle gitarrist, fram och sade: “Jag ser att du har problem med den där. Ska jag visa dig?” Och så lärde han mig den. Vi spelar den än idag!
King River Rockers begränsade sina spelningar till IOGT-lokalerna i Kungälv. När en journalist från Göteborgs-Posten ringde och frågade om det var de som brukade spela på IOGT:s danser frågade han också vad de hette:
– Ring tillbaka om 10 minuter så får ni namnet, sade Göran.
Han började slå i ett engelskt lexikon, såg ordet “stripes” (ränder) och tänkte att det får bli något sådant. När GP ringde tillbaka hade han glömt vad de bestämt och kunde inte hitta ordet igen.
– Då sade antingen jag eller Håkan The Streaplers – och det har vi hetat sedan dess. Grejen är att ingen vet vad det betyder, men det har funkat i 60 år!
Ungefär samtidigt träffade killarna Sven-Gösta Jonsson, som gjort succé med Vid foten av fjället som Den rockande samen. Han var gift med Anita från Kungälv, och Anitas bror Bengt spelade då och då tvättbräda i King River Rockers. Till slut köpte Anita en gitarrförstärkare till Göran och samtidigt frågade Den rockande samen om killarna ville kompa honom på en mindre turné i Värmland.
– Vi spelade med honom i något år, säger Håkan, men vi delade på oss ganska snabbt. För Lasse var en jäkla bra pianist redan då och talade om för oss vad vi skulle spela och hur det skulle arrangeras. Och vi lärde oss ganska fort.
Vi sitter och pratar på den anrika Lorensbergsteatern i Göteborg, bara ett stenkast från den nu rivna Lorensbergs cirkus, där King River Rockers gjorde sin debut utanför Kungälv 1960.
– Det var rockgala med Rock-Olle från Borås. Little Gert (Lengstrand) skulle sjunga till Bendix orkester. Men när Gert fick höra att vi hade dragspel frågade han oss om vi ville kompa honom i stället. Det gjorde vi – och vann hela artistforum, berättar Göran.
Det dröjde inte länge förrän hitsen började komma: Mule Skinner Blues, Diggety Doggety och Rockin’ Robin.
I mitten av 60-talet bestämde sig Gert för att lägga av i Streaplers. Samtidigt började det komma nya svenska band som Tages, Hep Stars, Shanes och Ola & The Janglers. Snart dominerade de poplistorna.
– Vi var inga flickidoler som Tages eller Svenne Hedlund, säger Håkan. Jag tycker vi gjorde rätt som ändrade stil. När Gert slutade visste vi inte hur det skulle gå – han var ju en profil i Streaplers. Men så började Robban, Robert Löfvendahl, i bandet. Vi bestämde oss för att sjunga på svenska och spela dansmusik. Då vände allting, och vi började få hits som Flygmaskinen, De tusen öars land, Det finns en sång och Linda Marie.
70-talet var på många sätt Streaplers guld-decennium med hits som Ge mig en dans, Lady Banana, Jukeboxen och den idag rätt omöjliga monsterhiten Vad har du under blusen, Rut?. De sålde regelmässigt 100–150 000 ex av varje LP de släppte.
– Vi hade massor av jobb, säger Göran. Fast vi tänkte aldrig på hur mycket pengar vi tjänade. Men det blev över, det blev det.
– Jag fattar inte att ni hann spela in skivor, säger Kjetil. Det var otroligt hektiska år.
Det som blev lidande var familjelivet.
– Jag kommer ihåg en gång när vi varit ute och spelat i tre månader och jag kom hem, säger Göran. Min dotter Camilla, som var liten då, skrek och undrade vem jag var.
– Ja, där har man missat allting, säger Håkan. Nu gäller det att ta igen allting, så gott det går.
Till slut blev det så mycket pengar över, 3–4 miljoner, att grabbarna i Streaplers blev tvungna att bestämma sig: antingen skatta bort pengarna, investera i fastigheter eller bygga en ny studio och hyra ut den. De bestämde sig för att bygga Europas modernaste studio. Snart hade Studio Bohus klienter som Abba, Vikingarna, Thorleifs, Magnus Uggla och Status Quo, som spelade in sin monsterhit Rocking All Over the World där.
– Det gick väldigt bra, säger Håkan. Men sedan kom 80-talet. Bert Karlsson byggde egen studio och Abba byggde Polar-studion…
– Det blev världens konkurs, säger Håkan. När allt var klart och fogden tagit sitt kunde jag inte växla 100 spänn ens. Men vi gjorde rätt för oss – det var bara att börja om från början.
– Samtidigt måste det väl ha stärkt er väldigt mycket, frågar Kjetil. Man kan väl nästan säga att ni spelade er ur konkursen.
– Ja, det gjorde vi svarar Håkan. Men det var nära att orkestern sprack då…
På 90-talet kom Streaplers tillbaka. Till min kära låg 73 veckor på Svensktoppen – fortfarande rekord för ett dansband.
– Det var mycket Vikingarna och Thorleifs på listorna då, säger Kjetil. Så det var lite extra kul att vi, som fortfarande hade rocken i ryggen när vi spelade, kom upp som ett svart får och körde om dem i innerfilen.
– Det var Håkan och Göran som tyckte att vi skulle göra den, säger Kjetil. De tyckte att den passade mig, men Lasse tyckte att jag skulle stå på tillväxt ett tag till.
– Kommer du ihåg var vi bestämde att vi skulle göra den? frågar Göran plötsligt. På Estonia. Du och jag och Håkan gick upp tidigt och satte oss att repa Till min kära. Sedan gjorde vi den i Bingolotto och fick så fin respons att vi kände att vi måste spela in den.
– Till min kära kom i precis rätt tid, säger Håkan. Vi hade en svacka då.
Sedan dess har det inte varit många svackor för Streaplers. Och fortfarande spelar de till dans 130 dagar om året. Även om varken Håkan eller Göran står på scenen längre – med ålderns rätt.
– Jag hade bestämt mig långt innan, säger Göran. När vi firar 50 år slutar jag!
– Det var bra för oss som är kvar att inte Håkan och Göran slutade samtidigt, säger Kjetil. Det är fortfarande tvillingarna folk frågar efter när vi är ute och spelar. I och med att Håkan fortsatte i fyra år till hade vi en trygghet kvar.
– Jag minns att ni sade att ni aldrig skulle sluta samtidigt redan 1997 när jag började i bandet, säger nuvarande gitarristen och sångaren Kenny Samuelsson.
– Jag tyckte det var dags när jag blev pensionär, förklarar Håkan.
