Nanne Grönvall tillbaka efter kollapsen!

2015 kände Nanne Grönvall att orken började tryta. Hon påbörjade en omstrukturering av sitt hektiska arbetsschema, men den stora kollapsen hann före. Efter utmattningsdepressionen har Nanne nu tvingats lära sig att leva livet i ett betydligt lugnare tempo.

Under många år var Nanne Grönvall en åttaarmad bläckfisk i mänsklig tappning. Med en till synes outtömlig energi manövrerade hon både familjelivet med tre barn och en karriär som fortlöpande expanderade och fick nya förgreningar vartefter åren gick. Soloframgångarna utmynnade bland annat i storskaliga turnéer, musikalroller, programledaruppdrag och ideellt arbete med en egen stiftelse för utsatta barn. 

Nanne Grönvall

Ålder: 57 år.
Yrke: Artist och skådespelerska.
Familj: Maken Peter, 55, sönerna Robin, 33, (från en tidigare relation), Charlie, 29, och Felix, 27, samt Felix son Hugo.
Bor: I Danderyd norr om Stockholm.
Aktuell: Med singeln Jättekänd (Det var för fan jag …). Nanne medverkade nyligen också i musikalen Annie på Lorensbergsteatern.

Vid sidan av allt detta drev Nanne tillsammans med maken Peter bokningsbolag, managagement och ett musikförlag med internationell inriktning. Likt en tornado stormade hon fram och avverkade åtagande efter åtagande i sin fulltecknade kalender, och en massa andra saker därtill. “Koppla av du, jag tar hand om där också. Det är inga problem”, försäkrade hon alla i sin omgivning. Men i början av 2015 tvingades Nanne inse att hon kommit till en punkt där hennes ork var på väg att sina.

Vaknade med panikångest

– Varje morgon vaknade jag med hjärtklappning och panikångest. Jag visste att jag jobbade mig sjuk, men jag förstod inte hur jag skulle bära mig åt för att bromsa takten. Jag är en ansvarstagande person som vill genomföra de jobb jag har åtagit mig. Just då hade jag en lång spelperiod av musikalen Snövit framför mig, samtidigt som jag hade en massa arbetsuppdrag för musikförlagets räkning. Det sistnämnda innefattade långväga arbetsresor till exempelvis USA och Korea.

Nanne planerade att dra ner på uppdragen över tid.

– Det var en successiv omstrukturering som inte lät sig göras över en natt eftersom jag var uppbokad minst ett år i förväg. Jag trodde att jag skulle klara mig undan en kollaps om jag minskade ner på jobben. Hela tiden tänkte jag: Efter att jag har gjort det här blir det nog lugnare. Men varje gång hade jag fel, konstaterar hon.

Sjukdomar och dödsfall i den innersta kretsen – däribland förlusten av pappa Leif som vid 71 års ålder gick bort sommaren 2015 – gjorde att de yrkesmässiga förpliktelserna blev än tyngre att bära. Pressen att ständigt hålla sina sociala medier uppdaterade bidrog ytterligare till den inre stressen, även om Nanne inte insåg det där och då.

– Till slut tappade jag glädjen på scenen. Det handlade bara om att ta sig igenom jobben. Glöden fanns inte där längre, jag var för utarbetad. Hela tiden tänkte jag att lusten till musiken skulle komma tillbaka om jag bara fick vila ett par dagar. Men det funkar ju inte riktigt så när man har kört slut på sig under lång tid.

In och ut på akuten

Kroppen gjorde allt vildare uppror mot det omänskliga arbetstempot. Nanne åkte ut och in på akuten med olika fysiska symptom, däribland febertoppar, sömnproblem, hjärtklappning, yrsel, blackouter och smärtor i kroppen. Att alla de olika åkommorna var kopplade till varandra och kunde härledas till utmattning förstod varken hon själv eller läkarna som hon träffade.

– Ena gången kunde värdena vara körda i botten, för att nästa gång vara bra igen. Vid ett tillfälle blev jag inlagd för observation, men läkarna kunde fortfarande inte hitta något fel.

Två veckor senare, en majdag 2016, kom den slutgiltiga kollapsen. Nanne hade tre dagars spelledighet och befann sig hemma i villan då hennes kropp rasade ihop.

– “Jag är så fruktansvärt trött, jag måste få vila lite”, mumlade jag till Peter medan jag reste mig från soffan i vardagsrummet för att gå och lägga mig. Benen bar mig bara några steg innan jag föll ihop på golvet. I samma ögonblick kom en störtflod av tårar. Peter ledde upp mig till sovrummet. Där låg jag och grät och sov om vartannat dag efter dag, vecka efter vecka. Jag var så sjuk att Peter kunde säga saker till mig som min hjärna inte förstod innebörden av.

Husläkaren konstaterade att Nanne drabbats av en allvarlig utmattningsdepression och sjukskrev henne till att börja med i en månad.

Kände skuld och skam

– Det kändes jättehemskt att bli sjukskriven så länge. I början tänkte jag min vana trogen att om jag bara får vila i en vecka blir det säkert bra. Det tog tid för mig att inse att det inte var så enkelt. Jag kände länge stor skuld och skam över att jag inte kunde fullfölja mina åtaganden.

Nanne lovprisar maken Peter som tog över all arbetskorrespondens, skötte markservicen på hemmaplan och framförallt var en känslomässig klippa att klamra sig fast vid.

– Mina gråtattacker kunde pågå i fem sex timmar, men inte en enda gång sa Peter åt mig att jag måste försöka skärpa mig. Istället höll han tålmodigt om mig i det oändliga. Jag tror att bland det viktigaste i läkeprocessen är att man har någon som stöttar och finns där för en på det sätt som Peter fanns där för mig.

Sjukskrivningen förlängdes undan för undan. Nanne var otålig att få börja jobba och hade som målsättning att vara tillbaka redan i september samma år, men då hon månaden innan var inbjuden som gäst till artistkollegorna Martin Stenmarck och Hanna Hedlunds bröllop förstod hon att hon hade lång väg kvar innan hon var redo att återvända till yrkeslivet.

– Jag hade sett fram emot att för första gången på flera månader få umgås med gamla vänner, men alla konversationer under minglandet blev för mycket för mig. Till slut orkade inte min hjärna registrera det som sas, jag såg bara läppar som rörde sig. Innan middagen blev jag tvungen att avlägsna mig och åka hem. Det var jättetråkigt, men jag insåg att det inte tjänade något till att pusha mig själv. Hjärnan behövde få stänga av alla intryck och vila.

Drabbades av blackout

Under hösten kom ytterligare några bakslag.

– När min son Charlie kom med i Idol ville jag vara på plats och stötta honom. Flera gånger var jag på väg till veckofinalerna, men i sista stund insåg jag att jag inte skulle orka. Först vid finalen i Globen orkade jag mig iväg, men även den gången tog det stopp. Jag drabbades av allvarliga blackouter och kunde inte komma ihåg vad jag gjort timmarna innan.

Först omkring ett år efter kollapsen i vardagsrummet var Nanne tillräckligt återhämtad för att ställa sig på scenen igen.

– Första tiden bokade jag bara in kortare spelningar för att jag var osäker på om jag skulle komma ihåg texterna. När jag så småningom fick en förfrågan om att göra rollen som barnhemsföreståndaren Miss Hannigan i musikalen Annie funderade jag hit och dit innan jag tackade ja. Att hålla både sina egna och motspelarnas repliker i minnet är en stor utmaning, men jag ville så otroligt gärna jobba med Eva Rydberg som regisserat föreställningen.

Nanne upptäckte att minnet var pålitligare än vad hon trott. Då hon fick bekräftelse på att kroppen stod pall återvände också passionen för yrket.

– När jag var som sjukast trodde jag inte att jag skulle hitta tillbaka till kreativiteten och lusten till musiken. Under väldigt lång tid var den försvunnen och ersatt av en inre tomhet. Eftersom jag kände att jag inte kunde ge något på scenen var jag inne på att jag istället skulle ägna mig åt att hitta nya förmågor inom branschen och ta hand om dem. Men när jag väl ställde mig på scenen igen efter sjukskrivningen kom glädjen till musiken tillbaka. Det har känts fantastiskt att återfå arbetslusten, utbrister hon hänfört.

Skrev låt till Arvingarna

Efter fem år av inspirationstorka började Nanne i höstas skriva låtar igen för glatta livet. I egenskap av textförfattare till Arvingarnas schlagerhit I do gjorde hon i år comeback i Melodifestivalen efter 12 års frånvaro. I samma veva kom också den egna singeln Jättekänd, där Nanne friskt driver med både sig själv och åldersfördomarna inom nöjesbranschen.

– Framöver vill jag gärna skriva mer låtar, både till andra och till mig själv. Jag är också jättesugen på att fortsätta jobba med humor och skådespeleri. Men jag skyndar långsamt. Jag har bestämt att jag bara ska göra saker som jag tycker är roliga. Och framförallt ska jag se till att inte ta på mig för många uppdrag samtidigt.

Nanne är väl medveten om att hon måste vara vaksam så att hon inte faller in i samma mönster igen och börjar fylla de tomma vilodagarna i almanackan med jobb.

– När jag började jobba igen efter sjukskrivningen uppsökte jag en samtalsterapeut som jag gått till under många års tid när jag hamnat i olika livskriser. Ena gången jag kom dit kunde jag vara jättestark och känna att jag hade ett hållbart upplägg. Nästa gång satt jag bara och grät över att jag var på väg att skena iväg åt samma håll igen. Då satt den kreativa djävulen på min axel och sa: “Nu har du lite tid över, då skulle du faktiskt kunna passa på att göra det här…” Det har varit ovärderligt att få hjälp med att avstyra den typen av tankar.

Idag jobbar Nanne inte längre alla veckans sju dagar, långt därifrån. Dagarna utan jobbåtaganden är vikta för vila.

Noga med att sova ut

– Imorgon ska jag vara ledig. Då slår jag av mobilen och tar en paus från sociala medier. På morgonen ser jag till att sova ut – under många års tid underskattade jag vikten av sömn, men efter kollapsen är jag otroligt noga med att sova ordentligt. Resten av dagen är jag hemma och myser med gubben, går ut och går med hunden och tittar på film. Nu för tiden kan jag se två filmer på raken utan att få dåligt samvete.

En annan angenäm bieffekt av Nannes nya måttfulla arbetsschema är att hon har fått ett rikare socialt liv.

– Efter att i tio års tid ha sagt “nej, jag kan inte, jag jobbar” kan jag nu plötsligt vara med på middagar, födelsedagar och bröllop. Det är en sådan glädje att kunna svara “ja, jag kan faktiskt!” när någon ringer och frågar om jag vill komma över på middag. Dessutom har jag ju blivit farmor. I oktober förra året föddes mitt första barnbarn, Hugo. Det känns så häftigt att få vara med från början och se honom växa upp. Nu vill jag hinna vara barnvakt så mycket som möjligt.

Nanne understryker att hennes kropp fortfarande är skör och att läkningstiden efter en utmattningsdepression är lång, i värsta fall rent av livslång.

– Min hjärna kommer nog aldrig att läkas tillbaka till det den var. Mitt närminne är sämre än förut och jag är mycket känsligare för stress än vad jag har varit. Länge hade jag också domningar i armar och ben. Det är först det senaste halvåret som jag inte vaknat av att jag har känselbortfall i händer och fötter.

Har fått en ny chans

De som lever i samma orkan av åtaganden åt alla håll och kanter som hon själv gjorde för bara några år sedan vill Nanne ge följande uppmaning:

– Sålla, sålla, sålla! Och upphör med orden: “Jag kan fixa det där också.” Förr tänkte jag att saker och ting skulle gå smidigare och snabbare om jag fixade dem själv. Idag däremot säger jag till när jag behöver hjälp och drar mig inte för att be andra göra saker åt mig. Det är en lättnad att kunna säga: “Peter, kan du ordna det där?”

Nanne känner sig mer harmonisk än någonsin tidigare och tycker att det är fantastiskt att hon fått en ny chans.

– Kroppen har gett mig så många signaler om att jag borde slå av på takten, men ändå har jag bara fortsatt. Jag är väldigt tacksam över att min hjärna till slut sa: “Stopp, nu räcker det!”. Nu har jag lovat hjärnan och resten av kroppen att vi ska jobba tillsammans, inte mot varandra. Utmattningsdepressionen var fruktansvärd att uppleva, men i slutändan har det kommit någonting väldigt gott ur den, slår hon fast.

Scroll to Top