Upploppen som skakade Stockholm

Berzelii-kravallerna höll Stockholm i ett järngrepp sommaren 1951. Varje natt slogs polisen med tusentals ungdomar och gatorna stod i brand, medan turisterna vallfärdade för att på första parkett roa sig under skådespelet.

Folkmassans ilskna vrål ekade genom Stockholm och ackompanjerades av skällande schäferhundar. Längs uteserveringarna vid Kungsträdgården och i Berzelii Park satt turister från landsorten och väntade på crescendot av kravallerna.

Konstapel Joe Lundström var på väg ner från Nybroplan med sin hund Zacko när han plötsligt insåg att han var ensam. Han sökte panikartat efter sina kollegor, men alla var borta. Istället omringades han snart av en ilsken mobb. De samlade sig och närmade sig steg för steg…

Joe retirerade och Zacko skällde ilsket mot skurkarna. Så plötsligt svartnade allt. Ett par av ligisterna hade brutit sig ur ringen, smugit sig upp bakom honom och slagit Joe rakt över tinningen med ett knogjärn. Zacko högg en av gärningsmännen i benet men kumpanerna kom till undsättning och slog hunden så han gnydde.

Så fort polismannen hade fallit till marken vågade de andra också komma och dela ut en ordentlig smäll. Helt utlämnade mot den arga mobben som nu närmade sig med sparkar och slag.

– Det var som att sparka i en potatissäck, det var förlösande, berättade senare en av de gripna.

En liten bit bort kom kommissarie Kurt Hjelm med raska steg. Han var känd som “Stålmannen”, och fruktad av skumrasket, men mycket omtyckt av sina kollegor.

Kurts smeknamn var talande, han hade en enorm kroppsbyggnad, men inte ett uns av fett, allt var bara muskler. Sega, starka muskler som kom sig av ett helt liv ute i naturen och på skidor. Att Kurt inte fruktade något eller någon i hela världen gjorde inte saken sämre – eller bättre för buset.

Nu hade Kurt upptäckt Joe, där han låg livlös framför den ilskna hopen. Han satte full fart, och som en murbräcka bröt han igenom folkmassan.

Ligisterna blev panikslagna och flydde, samtidigt som sjukvårdare kom till platsen och började plåstra om Joe och även Zacko.

Kurt såg i ögonvrån att det verkade gå bra, så han tog upp jakten på hopen som nu flydde ner mot Djurgårdsbron. Kurt var bara några steg efter.

Men ligisterna var för många och i stridens hetta hamnade Kurt i vattnet. Det skrämde honom inte, utan han tog ett djupt andetag och simmade mycket snabbt och ledigt en bit bort under ytan. Ingen såg när han klättrade upp tjugo meter därifrån och med ny sats forcerade dem på nytt.

Kurt Hjelm var ett levande vapen. Mycket mer effektivt än den fruktade piketen Svarta Maja eller något av Stockholmspolisens kravallvapen.

En bit bort stod polisminister Eije Mossberg och såg hur den vettlösa kommissarien, som en ilsken vallhund, drev den stora folksamlingen framför sig. Mossberg blev förtjust och såg senare till att både Kurt och Joe fick medaljer.

Upploppen som skakade Stockholm
Berzelii Park som drabbades hårt av upplopp och kravaller hösten 1951.

Dåliga löner

Berzelii-kravallerna hade vid den här tiden hemsökt Stockholm i över en månad. Allt hade börjat på kvällen den 20 juli 1951 när polismästare Erik Ros i ett försök att rensa upp i den undre världen genomfört en lyckad razzia och spärrat in några av stadens ledande orosmoment. Han hade inte kunnat ana sig till vad detta skulle leda till.

Kvällen efter denna var en lördag. De inspärrade ledarna hade lojala underhuggare som inte fann sig i att deras förebilder satt och skakade galler. De samlades vid Nybroplan och tog sig sedan in i Berzelii Park för att ställa till oreda. Polisen var snart på plats med ett par hästar och “Svarta Maja”. Efter en timme hade de fått kontroll över situationen, och folkmassan på ett par hundra ligister skingrade sig.

Men Stockholms undre värld hade inte gett upp. I tysthet satt de och lurade på hämnd följande kväll. Det blev nya sammandrabbningar och fler kriminella började ansluta sig.

Allt detta fortsatte natt efter natt och allt fler anslöt sig till mobben som drog runt på stadens gator. Först ut att ansluta sig var lumparna vid Svea Livgarde och flottans gossar. De testosteronstinna unga gossarna från Kiruna i norr till Ystad i söder behövde lätta på trycket efter sina överordnades hårda regler och ramverk.

Samtidigt gjorde polismästare Ros sitt yttersta för att sätta stopp för kravallerna. Han satte in allt fler poliser, men det var ont om dem. Under försommaren hade Stockholmspolisen drabbats av massavhopp. De dåliga lönerna gjorde att många tröttnade på jobbet och sa upp sig. Bara i juni hade två hundra poliser slutat.

Demolerade allt

Riksdagen lyfte frågan om kravallerna. Skapade debatt. Politikerna stod i sina svarta kostymer och anklagade varandra för att vara upprinnelsen till det hela. Högern krävde högre straff och mer disciplin, och från vänster pratade man om att ordningsmakten måste visa sig mindre provokativ.

Under tiden politikerna diskuterade anslöt sig också vanliga hederliga ungdomar till den bråkande skaran. Kväll efter kväll under hela augusti samlades grupper av unga människor kring Nybroplan och Norrmalmstorg. De väntade till elvatiden då spårvagnarna från Djurgården och Gröna Lund förde med sig den vanliga roande ungdomen till stan innan de gick bärsärkagång, kastade sten på polisen och slog i sönder allt i sin väg.

– Det var som hela världen blivit tokig, sa Erik Ros uppgivet.

Kurt Hjelm däremot hade inte tid att sitta och filosofera över anledningarna. Han var ute varje natt och jagade bråkstakar med sin batong.

Men inget bet på folkmassan. De blev bara fler och fler. I slutet av augusti kulminerade kravallerna och nu rörde det sig om cirka fyra tusen ilskna ungdomar som härjade på stadens gator varje natt.

Det var mycket mer än Stockholmspolisen kunde hantera och regeringen beslutade att sätta in militärpolis.

Allmänheten följde spänt utvecklingen. Ute i landets småorter läste människor om vad som pågick i huvudstaden. Något liknande hade de knappt ens sett på bio. Kriget var slut och de mest spännande nyheterna handlade om att Volvo sålde allt fler bilar, eller att det byggdes en ny margarinfabrik i blekingska Karlshamn. Människor tycktes svältfödda på spänning i tillvaron och reste till Stockholm på helgerna för att med egna ögon se skådespelet.

Hotellen var överfulla och serveringarna kring Berzelii Park och Kungsträdgården utökade sina platser och hyrde in extrapersonal. Varje kväll när klockan närmade sig elva och bruset från de upprörda ungdomarna spred sig längs gatorna ökade spänningen.

Så plötsligt bröt helvetet lös och turisterna fick se ett sjuhelsikes tumult när tusentals ungdomar brakade samman med polisen. Från Nybroplan och Norrmalmstorg drog ridande polis med sablarna i högsta hugg in och fick massan att vika undan.

Upploppen som skakade Stockholm
Militärpolis fick kallas in för att hantera kaoset. Här väntar några utanför Dramaten.

Flygande poliser

Hela situationen höll fullständigt på att gå överstyr och polisen var pressad att hitta en lösning. Erik Ros fick då en idé efter ett möte med Eije Mossberg. Om de bara kunde få bort ledarna kanske skulle allt lugna sig. Sagt och gjort, civila patruller fick i uppgift att kartlägga de som drev på de andra och såg till att haffa dem tidigt på kvällen. Därefter arrangerades flygande patruller som skingrade alla folksamlingar. Och det verkade fungera.

Den 8 september var allt lugnt igen. En hel del ungdomar var gripna. Först nu gick det upp för dem att de riskerade straff för att de dragits med i masspsykosen och många blev förtvivlade.

Men straffen för de vanliga ungdomarna blev inte hårda. Det var svårt att finna bevis.

Efteråt gick debatten hård om vem som bar ansvaret. Högern skyllde på de homosexuella, eftersom homosexualitet ansågs leda till allmän avmoralisering. Frikyrkorna skyllde på spriten, medan Socialdemokraterna funderade på om ungdomen kanske var uttråkad och behövde bättre fritidssysselsättning.

Och ute på stadens gator var ordningen återställd.

Upploppen som skakade Stockholm
Kommissarie Kurt Hjelm och konstapel Joe Lundström fick båda medaljer för sina förtjänster efter det att kravallerna kvästs.
Scroll to Top