Nu stoppar benskörheten inte Anita längre!

Det är en lycka för varje mormor och farmor att få lyfta sitt barnbarn. Anita Sandström i Boden har fem barnbarn och fyra bonusbarnbarn och berättar hur underbart det var när hon i somras kunde ta upp sitt yngsta barnbarn Ben, lyfta och sätta honom i sitt knä. Och hennes kotor höll!

– Det var en stor glädje i det, säger Anita och ler.

För Anita är det viktigt att leva ett normalt liv, göra allt det hon älskar, trots att hon drabbats av osteoporos, alltså benskörhet.

– Jag är en positiv människa och det hjälper.

 Vi skojar om att hon borde åka på turné i hela landet för att sprida både hopp och kunskap. Men det är inte bara skoj, för Anita är redan en viktig informatör hemma i Boden och i Norrbotten-distriktet där hon är ordförande i den lokala osteoporosföreningen.

– Jag har kunskaper, jag vet vart man ska vända sig och vilka vägar man ska gå för att få hjälp.
Det var också detta som fick henne att starta föreningen i Norrbotten, när hon själv fick sjukdomsdiagnosen 2008.

– Jag hade lärt mig mycket av mitt eget sökande kring sjukdomen. Eftersom jag är sjuksköterska visste jag vilka frågor jag skulle ställa, vilka samtal jag som patient kan kräva och jag kunde ta reda på vilka mediciner som finns. Jag insåg att det behövs en frakturkedja med koordinator, en osteoporos-skola för alla drabbade – helt enkelt mer information. Och ett samtal vid diagnosen, en vårdplan. Detta är ju en kronisk sjukdom!

– Sedan dess har jag jobbat på mot politiker och tjänstemän. Och för att lära allmänheten. Har man inte “kunskapsögon” ser man inte. Och kunskap behövs, eftersom osteoporos är en tyst sjukdom.

Det var 2007 som Anita fick sin första fraktur. Hon skadade sig vid en båtolycka, föll och fick en fraktur på bröstryggen.

– Året därpå började jag fundera på om jag drabbats av benskörhet. Så via en ortoped gjordes en mätning, där sjnew-module-37ukdomen konstaterades.

Med den kunskap Anita har om sjukdomen idag, tycker hon att hon hade gjort allt rätt.

– Jag har alltid motionerat mycket. Spelat golf, åkt skidor, promenerat. Jag har ätit mycket fick och grönsaker och gillar dessutom mejeriprodukter. Har aldrig rökt, dricker inte mycket alkohol…

Men så var det arvet! Anitas mamma Dagmar var bara 75 år när hon dog och det sades att hon var “urkalkad”. Hennes kotor var hoptryckta och det första hon gjorde varje morgon var att ta på sig en korsett.

Trots detta hade Anita inte en tanke på att hon kunde ligga i riskzonen, att sjukdomen kunde gå i arv.

– Men nu vet jag! Det sägs att generna, arvet, står för 70 procent när det handlar om risken att drabbas av osteoporos.

2008 kämpade Anita på med medicin och ännu mer träning. Hon var då 59 år och arbetade inom primärvården. Men efter frakturen orkade hon inte längre vara ute på distrikt och göra omläggningar, med svår arbetsställning. En förstående chef såg till att hon istället fick jobba med telefonrådgivning.

– Jag fortsatte att jobba halvtid för jag älskade mitt jobb! Först när jag var 64 år tog jag ut pension. Jag ville ha mer tid för barnbarnen i Stockholm.

2012 drabbades Anita av en ny kotfraktur. Hon fick influensa och hostade sönder en kota i ländryggen.
– Det var hemskt, jag hade så fruktansvärt ont och det tog lång tid att åter få stabilitet i min kropp. Jag kunde inte lyfta, inte böja mig.

new-module-40

Rörligheten kom tillbaka
Men även denna gång kom rörligheten tillbaka och den informationen menar Anita är viktig att ge till andra eftersom det ger lugn och trygghet.

– Det finns mycket hjälp att få när man drabbas, till exempel av en sjukgymnast. En korsett under en period kan också vara en lösning. Även samtal om att läkningen tar tid är viktigt. Och information om hur man ska leva efter en fraktur.

– Idag görs utredning på endast 10 procent av de drabbade här i Norrbotten!

Sin senaste fraktur fick Anita 2017. Hon hade böjt sig ner för att tända brasan hemma. Mer än så behövs alltså inte för att sjukdomen ska slå till. Det kan i princip räcka med att böja sig över tvättstället för att borsta tänderna, förklarar Anita.

– Jag vet aldrig när jag drabbas av en fraktur nästa gång. Och jag vet att jag aldrig blir frisk. Men jag kan inte gå och tänka på det. Jag älskar att resa. Jag sjunger i kör. Jag vill vara med mina barnbarn och har stora tankar om att flytta till Stockholm. Jag vet att sjukdomen kan innebära kortare levnadstid – då kan man inte vänta.

Anita fyller 70 år till sommaren och hon strålar. Detta är en kvinna som älskar att klä sig snyggt, som är mån om sitt yttre och har klippt sitt vita hår i en snygg, modern frisyr. Och hon är duktig på att dölja att hon krympt 8 – 9 centimeter sedan hon blev sjuk.

– Plötsligt tycker jag att alla blivit så stora, säger hon med ett skratt. Jag försöker tänka på att hålla ryggen rak och jag tror inte att många märker att jag är lite krokig.

Anita har varit väldigt engagerad i att hjälpa andra som drabbats av osteoporos. Föreningen i Norrbotten har 163 medlemmar, cirka fem av dem är män. Anita hade önskat att männen var fler.

– Även män, inte minst de som ätit hormonpreparat mot prostataförändringar, bör får information, säger hon.

Anitas 94-åriga moster i Stockholm har, precis som mamma Dagmar, osteoporos. Hon har brutit armen två gånger, haft en höft- och en kotfraktur – men aldrig fått medicin!

– Mina två systrar däremot har tack vare allt jag har lärt mig genom sjukdomen, fått medicin mot sin osteoporos. Och sluppit frakturer!

– Om man vet att sjukdomen finns i familjen, är kost och motion jätteviktigt. Se till att barnen rör sig och äter rätt! Och om du är drabbad – gå med i en lokalförening! Skaffa dig kunskap och ta makt över din sjukdom. Egenmakt.

Anita knäpper på sig sina dubbskor, för nu är det dags att gå iväg på en trevlig lunchträff. Ofta har hon även stavar när hon går på promenad. Men varken snö eller halka kan hindra henne från allt kul hon vill göra.

– Visst har jag haft svackor ibland, efter en fraktur har jag blivit väldigt deppig. Men nu mår jag bra, jag orkar mycket. Jag har fått en jättebra medicin, Prolia, en spruta jag får två gånger om året. Jag gör allt jag kan så blir det som det blir. Men jag måste leva!

 

Förebygg fall med Flamingoterapi!

• När du står på ett ben tränar du musklerna och känseln i dina fötter, vilket ger bättre balans.
• Gör det när du borsta tänderna! Stå på höger ben på morgonen och vänster ben på kvällen.
• Håll ena handen i handfatet om det känns jobbigt.

Visste du att …
… en tydlig minskning i längd kan vara ett tecken på benskörhet? Har man minskat mer än tre centimeter före eller fem centimeter efter 70 års ålder, kan det nämligen bero på en sammanpressning av kotorna i ryggraden, som uppstår lättare hos den som har ett skört skelett.

Osteoporosförbundet – för mer kunskap!
Vill du veta mer om osteoporos? Osteoporosförbundet är en rikstäckande organisation med många lokalföreningar där du kan få stöd och hjälp: www.osteoporos.org