Kandidat nr 3: Monica Hellberg i Strängnäs!

Knappt ett år har gått sedan Monica Hellberg tog över den anrika butiken i Strängnäs, men under denna korta tid har hon redan hunnit göra stort intryck på kunderna. Flera har skrivit in till Hemmets Journal och berättat om hennes entusiasm och kunnande.

Uppskattningen tycks vara ömsesidig.

– Det är en glad butik det här, på många sätt. Det brukar vara högt i tak och vi får många skratt tillsammans.

Vi har slagit oss ner i sittgruppen och Monica har plockat fram fika. Men när det pinglar på dörren reser hon sig kvickt och sticker emellan med en kund. Någon som behöver hjälp att hitta flerfärgat bomullsgarn, någon annan som söker ljust foder för en ny klänning.

– Kunderna är både rutinerade och nybörjare. Från 95-åringar som vill sticka något fint till sitt barnbarnsbarn, till 10-åringarna som köper garn för veckopengen. Det är roligt när intresset går ner i åldrarna.

Hon känner igen sig själv i dessa unga besökare. Själv gick hon på mellanstadiet när hon upptäckte tjusningen med att virka dukar, inspirerad av beskrivningarna i mammas familjetidningar.

– Längtan att få jobba med händerna har alltid funnits där, och jag lyckades klura ut det där med stolpar och luftmaskor på egen hand.

I tonåren började hon sticka och så småningom lärde hon sig både sy kläder och knyta frivoliteter. Men att handarbetet skulle bli hennes levebröd fanns aldrig på kartan. I stället har hon haft en rad olika kontorsarbeten, bland annat inom renhållningsbranschen och flyttbranschen.

– Handarbetet har varit en liten bubbla som jag gått in i när jag varit ledig. Där har jag kunnat andas ut. Det är som man säger: handens arbete är hjärtats glädje.

För snart tio år sedan lämnade hon Salem söder om Stockholm och flyttade ut på landet utanför Strängnäs. Vid det laget hade hon börjat spinna, och höll själv i kurser i ullhantering och spinnteknik.

Det blev en del besök i handarbetsaffären, som legat på Trädgårdsgatan i Strängnäs sedan 1984.
Förra våren fick hon höra att den dåvarande ägaren skulle gå i pension och att affären var till salu. Hon såg chansen att ta över, och gick till banken för att ansöka om lån.

– Men det spelade ingen roll om familjen hade ordnad ekonomi; banken var inte intresserad, utan jag blev bara nonchalant bemött.

Ett tag såg det ut som att affären skulle gå om intet. Ägarna hade redan satt upp skyltar i fönstret som informerade om att butiken skulle upphöra. Delar av sortimentet började säljas av.

– Det gjorde ont att se, och jag blev bara mer och mer frustrerad.

I sista minuten fick hon ett förslag från en god vän, som erbjöd sig att låna ut de pengar som saknades – och affären kunde äntligen gå i lås. Förra hösten ägnade hon tre veckor åt att röja ut och renovera.
– Vi fick verkligen jobba och slita. Tidigare var butiken fylld med tyger och garner från golv till tak, men jag ville göra det mer luftigt och överblickbart.

Sittgruppen fanns med bland planerna. Här kan kunderna slå sig ner och handarbeta eller bara ta det lugnt. Monica har till och med lagt fram en bunt motortidningar för dem som inte ens är intresserade av handarbete.

– Detta har blivit något av en mötesplats. Jag har kunder som kommer nästan varje dag – ibland bara för att säga hej eller för att prata lite.

Hon har fått stort stöd från de tidigare ägarna. Grundaren Kicki bor fortfarande i samma hus, och hennes nyligen pensionerade dotter hoppar ibland in bakom kassan när det behövs. Ändå kan tillvaron som egenföretagare tidvis vara tuff.

– Visst är det ansträngt rent ekonomiskt, och ibland måste jag verkligen prioritera vilka varor jag har råd att ta hem. Men det går bättre och bättre, så jag är inte orolig.

Själv tror Monica Hellberg att intresset för handarbete kommer att växa framöver.

– Folk blir alltmer medvetna om att det är bra att ha vissa grundläggande kunskaper, om man skulle hamna i nödläge. Det kan handla om att sticka, snickra eller kunna lägga upp ett par byxor. Min förhoppning är ju att få hjälpa kunderna att bygga upp sådan kunskap.

I dessa planer ingår spinnkurser, handarbetscafé och ett litet handarbetsbibliotek i butiken.
– Min dröm är verkligen att få fortsätta på den här vägen. Men jag vill inte pressa fram något, utan tar en dag i taget. Jag måste våga lita på att det som ska ske, det sker.