Jag blev förväxlad på barnhemmet

En kväll när barnen hade somnat tog Madeleine In Hwa Björk fram datorn och började söka på Facebook efter sin biologiska pappa. Adopterade Madeleine hade då under några år allt oftare funderat på sin bakgrund.

– Jag hittade honom samma kväll och slängde iväg ett meddelande: “Lämnade du bort en dotter 1984?”, berättar Madeleine. Men svaret hon fick var inte vad hon hade väntat sig.

– Han skrev att han inte var min pappa, men han visste vem jag var, han visste mitt namn och vilka mina biologiska föräldrar var. Han skrev också att han förstod varför jag trodde att han var min pappa, men att han inte var det.

Snart tre år har gått sedan dess. För 36-åriga Madeleine, som valts till Lyssnarnas Sommarvärd i Sommar i P1, har det varit en omvälvande tid. I en hotellobby i Norrköping förklarar hon att hon som barn visste att hon var adopterad, att hon kommit till Sverige från Sydkorea när hon var ett år gammal och hämtats på Arlanda av sina adoptivföräldrar. Det var dock aldrig något hon funderade kring på ett jobbigt sätt.

– Men så klart fantiserade jag och skapade en bild av min biologiska familj. Jag hade en standardstory jag berättade för mina kompisar.

Med ett snett leende lägger Madeleine till:

– Den var fin men kanske inte helt sann.

Sökte på Facebook

Runt 2012, när Madeleine hade fått sitt andra barn, gjorde hon ett första halvhjärtat försök att söka sina rötter, men lade det snart på is. Hon tog tag i det igen hösten 2016.

– Det var inget utlösande som hände just då. Det hade bara vuxit och vuxit, och jag tänkte på det oftare och oftare.

I Madeleines papper stod det att hennes biologiska mamma varit svårt sjuk.

– Det var lite oklart om hon var död eller döende, men jag har alltid tänkt död, säger Madeleine.

När hon så hittade sin pappa på Facebook blev hon både glad och rädd, allt på samma gång.

– Det var en konstig känsla, “det här är han”. Nu handlade det bara om att få kontakt. Men tänk om han inte skulle vilja.

Att sedan få det svar hon fick beskriver Madeleine som i första hand förvirrande. “Ditt namn är egentligen In Young”. I Madeleines papper stod det In Hwa.

– Jag hade en massa konstiga teorier i början innan jag förstod vad det handlade om. Jag tänkte att ha, som skulle vara min pappa kanske hade lämnat mig på barnhemmet i någons annans ställe. Jag var nog inne på de flesta spår utom det som visade sig vara det rätta.

Något stämde inte

Mannen som Madeleine trott var hennes biologiska pappa uppmanade henne att kontakta den koreanska adoptionsbyrån för att få svar, vilket hon gjorde.

– Det kom fram att jag hade blivit förväxlad med ett annat barn på barnhemmet. Vi växte upp med varandras uppgifter. Den andra kvinnan, som jag blivit förväxlad med, hade sökt sina rötter redan 2011 och då hittat min biologiska familj. Hon åkte till Sydkorea för att träffa dem och hade den här klassiska adoptionsåterföreningen. Madeleine gör en kort paus och säger sedan:

– Men något stämde inte. Det kändes inte rätt, har hon berättat. Det var både magkänslan och utseendet – hon var inte lik oss. Hon bad då om ett dna-test. Efter det, när det visade sig att mina biologiska föräldrar inte var hennes föräldrar, började adoptionsbyrån undersöka vad som kunde ha gått fel.

Madeleine tystnar ett ögonblick men fortsätter snart:

– Å ena sidan var det jättesvårt att förhålla sig till. Men å andra sidan påverkade det inte min identitet. Min identitet sitter i mig. Det handlade om att den inre bild jag haft av min bakgrund, det som varit min historia, blivit en annan.

Vidare förklarar Madeleine att det svåra har varit att kunna knyta an till en familj hon aldrig har tänkt på.

– Jag hade haft en bild av bara en pappa som jag kanske skulle kunna söka upp någon gång. Men istället blev det helt plötsligt bara en mamma. Det var en otroligt sorglig historia som rullades upp när jag fick kontakt med min biologiska familj. Min ursprungsberättelse, som jag berättat den för mina kompisar, handlade om kärlek och uppoffring. Men det här var bara sorgligt.

Sorg och skuld

Madeleine berättar att hennes biologiska pappa aldrig funnits med i bilden, och en dag när mamman var på jobbet lämnades Madeleine bort av sin mormor. I början av 2017 mötte Madeleine sin biologiska mamma för första gången i Frankrike, där en moster visade sig bo.

– Jag skulle vilja säga att det var helt fantastiskt, befriande och förlösande, säger Madeleine. Men jag hade inte hunnit vänja mig vid tanken på att det var de här människorna och att jag skulle träffa dem på det här sättet.

Hon konstaterar att den bild hon levt med i 33 år omöjligt kunde raderas ut på några få månader.

– Självklart var det känslomässigt, men jag var mest ledsen för min biologiska mammas skull. Jag tyckte så synd om henne. Dels hade hon inte lämnat bort mig frivilligt, så som det gick till var inte lagligt ens på den tiden. Dels hade hon redan varit med om en återförening 2011, då hon trodde hon hittat barnet hon längtat efter. Men sedan visade det sig inte vara så.

När Madeleine åkte hem igen kändes det absolut bra, men samtidigt kände hon skuld över att hon inte upplevde samma starka känslor som mamman och släktingarna.

– De hade tänkt på mig i 33 år. Jag hade vetat om deras existens i några månader. Jag hade helt enkelt en annan sorts sorg. Men jag har landat i att det är så här nu. Sorgen har omvandlats till en vilja att göra något. Jag vill prata om de här sakerna utifrån att jag upptäckt att så många andra har haft liknande upplevelser. Jag är långt ifrån ensam och min historia är långt ifrån den sorgligaste.

När hon valde att skicka in ett bidrag till “Lyssnarnas Sommarvärd 2019” tänkte Madeleine att om det här kan vara till nytta för någon annan, om det kan få människor att börja fundera mer på barns rättigheter i adoptionsprocessen – då är det värt det.

– Men jag vill också berätta för min biologiska mammas skull. Hon har drabbats värst av alla i den här historien. Jag vill både beröra och uppröra. Jag vill att folk ska tänka att så här ska det inte få gå till.

Kluven känsla

Madeleine vill också lyfta fram att hon absolut inte sökt sina rötter på grund av att hon inte har haft en bra uppväxt.

– Jag tror att det finns en bild av att adopterade lider av psykisk ohälsa och söker sina rötter för att bli hela. Mina föräldrar har varit fantastiska. Jag har inte sökt en mamma och en pappa, det har jag redan, men det här är min bakgrund, mitt ursprung.

I höstas reste Madeleine tillsammans med sina föräldrar, sin man och sina barn till Sydkorea.

– Det var en kluven upplevelse att komma dit. Det är jättesvårt att förklara den här känslan av dubbelhet. Om jag var tyst och inte gick nära min svenska familj så smälte jag in, men så fort jag öppnade munnen märkte folk att något inte stämde. Och det är klart att det kändes att åka förbi en stadsdel och få höra “här föddes du”. Jag “föddes” ju på Arlanda.

Med sin biologiska mamma har Madeleine idag sporadisk kontakt. Hon förklarar att det är svårt på grund av språket, mamman talar inte engelska.

– Men vi skickar bilder och dåligt översatta meddelanden, säger Madeleine med ett svagt leende.I nästa andetag berättar hon att en ny resa till födelselandet redan är bokad.

– Jag åker igen i höst, men då tillsammans med en kompis. Jag ska upptäcka landet på ett annat sätt tänker jag, mer som en turist.