Jag blev psykiskt misshandlad

Lena var nyskild när hon 2006 träffade den charmige Anders. Hon föll för hans snälla, lite veka utstrålning och när han uttryckte hur viktig kärleken var för honom blev hon fast.

– Han visade så mycket hjärta. Jag hade levt ganska kärlekslöst under den senare delen av mitt äktenskap och törstade efter bekräftelse. Jag blev blixtförälskad, säger Lena och berättar att de inledde ett passionerat förhållande. Han var mysig och omtänksam och ville att de skulle vara tillsammans hela tiden.

Men ganska snart började han visa andra sidor.

– Han var lättstött. Kort efter att vi träffats var jag i Sandhamn med ett gäng tjejkompisar och våra barn, vi skulle övernatta i ett litet hus. Han seglade förbi och hade nog förväntat sig att vi skulle sova ihop. Jag förklarade att det var svårt i det alltför lilla huset. Då dog samtalet, han la bara på, säger Lena, som snopen ringde upp och frågade; du blev väl inte sur nu?

– Och så förklarade jag igen att jag verkligen ville sova ihop, men att det var för trångt och att jag inte kunde lämna barnen. Han svarade knappt och i stället för att bli rättmätigt irriterad tog jag på mig skulden för att ha gjort honom besviken, vilket jag antog var anledningen till hans konstiga beteende. Jag valde att se det som ett bevis på hans stora kärlek till mig.

Svårt att begripa

Lena suckar. Så här i efterhand har hon svårt att begripa hur hon resonerade. Hur kunde hon, som är en självständig kvinna ta på sig ansvaret för hans lynniga utbrott? Men hon har förstått att män som Anders får en kick av att bryta ner starka kvinnor, eftersom dessa har något som de själva saknar. Deras ego närs av att få bryta ner, bit för bit.

Känslokasten och svartsjukan skulle snart bli ett mönster i deras relation, som allt mer präglades av en plågsam växelverkan mellan lyckorus och förnedring.

– Efter ett tag tyckte jag att det var normalt att inte träffa vänner, att inte prata om mina barn, min familj, min exman eller vad som hänt på jobbet. Anders hatade om jag ens snuddade vid något som påminde om mitt tidigare relationsliv, säger Lena.

– Enligt min logik måste hans beteende bero på mig. Han var ju så snäll och pratade så fint om kärlek, det måste vara något jag gjorde som fick honom ledsen. Kanske hade han rätt i att jag var oförmögen till äkta kärlek? För det sa han ofta till mig. Att jag inte visste vad kärlek var.

Bara värre

Sex var ett maktmedel som Anders använde sig av frekvent. Han hade ett omättligt behov och krävde att Lena skulle ställa upp jämt, ibland flera gånger per dag. Det hände att han bad om ursäkt när han hade varit elak och då var det som att solen bröt fram.

– För mig var den tryckta stämningen och de verbala kränkningarna normalläge. Så när Anders bjöd in mig igen i värmen så kände jag mig som om jag vunnit högsta vinsten. Jag blev jättelycklig och tänkte att nu kommer allt att ordna sig, säger Lena.

Men det blev bara värre. Kommande jobbresor fick Lena att gruva sig i veckor.

– Jag vågade inte berätta eftersom jag visste att han skulle bli arg, säger hon och konstaterar det bakvända i att på samma gång veta att det bästa är att berätta direkt – det är ju inget skumt med en jobbresa – men inte våga. Och sedan när man äntligen repar mod och berättar få höra att man döljer något eftersom man inte sa något tidigare.

Hon tystnar innan hon fortsätter. Trots att hon har skrivit en hel bok om sina erfarenheter blir hon illa berörd. Hon skrev för sin egen skull, för att försöka förstå och få distans. Men också för att hjälpa andra som hamnar i en relation med psykiskt våld. För till skillnad från fysisk misshandel syns inte psykisk misshandel och mörkertalet är stort.

Hon säger att det värsta var att han inte tyckte om hennes barn, som då var ganska små. Han menade att de var bortskämda och knäppa. Trots det ville han tidigt flytta ihop med Lena.

– Till sist köpte vi en lägenhet. Jag ville egentligen inte, men tänkte att om vi flyttar ihop så blir han trygg, för då “har” han ju mig i vardagen.

Men hon gick ur askan i elden. Tillvaron i det gemensamma hemmet präglades av hot, iskalla tystnader kring matbordet. Anders ville “leka familj” med henne och de egna barnen – men inkluderade inte Lenas.

Ändå fortsatte Lena att leva för de där få stunder då han var snäll.

– Men ju mer jag tassade på tå, desto elakare blev han. Vid det laget var min självkänsla i botten och hans världsbild hade blivit min, säger Lena, som beskriver en mardrömslik tillvaro där hon inte tordes ta några egna beslut och där varje felsteg utlöste en mina. Men han slog aldrig, något som Lena i efterhand – paradoxalt nog – kan beklaga.

– Jag önskade blåmärken, för då hade jag kunnat polisanmäla honom, säger hon.

Svårt att bryta sig loss

Trots att hon var väl medveten om vilket helvete hon levde i klarade hon inte att bryta sig loss. Hon tror att en anledning kan vara att flickor ofta lär sig att vara omhändertagande, vilket kan vara förödande i mötet med en empatistörd man.

– Ett annat är att jag hade svårt att ta in det som hände. Jag var ju den starka och han den veke! Det måste vara mig det var fel på om vi hade problem. Sedan kom skammen och skulden. Utåt anade ingen vilket helvete jag levde i.

Så småningom berättade hon för chockade vänner, som inte kunde fatta hur hon som är så tuff hade fallit för en sådan tyrann. Hon gick också i terapi. Alla sa: lämna honom! Han är inte bra för dig.

– Jag lyssnade och kom sakta till insikt, även om det tog flera år. Jag trillade dit flera gånger och gav honom nya chanser, men efter varje gång kom jag till slutsatsen att detta måste ta slut, säger Lena, som till sist släppte taget för gott.

Anders retirerade ur hennes liv, men har sökt kontakt vid några tillfällen. Han vet att hon har skrivit en bok om honom, men begriper inte varför hon är så arg.

Mot alla odds kom Lena stärkt ut på andra sidan.

– Han kom aldrig åt min innersta kärna och det gjorde att jag trots allt överlevde den psykiska misshandeln, säger hon.