Carina Bergfeldt: Jag har mitt livs kärlek med mig hem i bagaget!

 

Vilken väg var den första du gick på?

– När jag var liten bodde vi på en återvändsgränd i Österäng, en by med 83 personer. Mitt liv utspelades i den där återvändsgränden – när jag inte sprang in i skogen och lekte. Vi bodde i Österäng fram till att jag var 7 år gammal, så alla mina första stapplande steg tog jag på just den vägen.

Vilken är din livsväg?

– Den har varit väldigt kurvig och brokig. Det har varit många svängar. Min livsväg har inte varit en autobahn, den har inte varit särskilt rak. Många gånger har jag stått vid olika vägskäl och funderat över åt vilket håll jag ska gå.

– Jag har alltid valt jobbet framför… i princip allt, fram till att jag träffade Jesper. Länge visste jag inte vad jag skulle bli så jag testade att vara fabriksarbetare i Skara, butikskontrollant i Göteborg, engelskalärare i Mexiko City, servitris i Istanbul … Jag visste inte var jag skulle. Allt jag ville var att skriva, men jag hade fått höra att jag var dålig på det. Det tog väl fem år från att jag gick ut gymnasiet till att jag hamnade på Journalisthögskolan.

– Efter utbildningen jobbade jag på Skaratidningen, sen satte jag kurs mot Stockholm och Aftonbladet. Och sen gjorde jag en total helomvändning när SVT ringde och erbjöd mig jobb i Washington. Så det har varit många turer och många omvägar, men till slut så blev det väldigt bra. Jag har ofta varit fullständigt skräckslagen, men jag har gjort det ändå. För vad är det Astrid Lindgren säger? Att det finns saker som man måste göra för annars är man bara en liten lort.

Har du känt att du har varit på avvägar?

– Ja, verkligen. Dels de där åren när jag inte riktigt visste vad jag ville, dels när det gäller relationer. Jag har varit på varenda återvändsgränd som man kan vara, höll jag på att säga. När det gäller relationer har jag verkligen varit på avvägar. Jag har tidigare alltid träffat pojkvänner som inte riktigt kunnat vara glada för min skull.

– När jag vann Stora journalistpriset så kunde min dåvarande pojkvän inte glädjas med mig. Och när jag fick reda på att min bok sålts till tre länder så var jag rädd för att gå hem och berätta det. Jag var så nervös för hur min pojkvän skulle ta det. Med Jesper, min nuvarande pojkvän, är det helt annorlunda.

– Vi träffades när vi båda var korrespondenter i USA. Nu har han sagt upp sig från sin fasta tjänst som nyhetsankare på danska TV 2 för att kunna vara med mig. Han är min medföljande, och det är helt underbart.

 

Vart är du på väg i livet nu?

I december tar mitt kontrakt i Washington slut. Jag ska flytta hem och börja jobba på SVT:s redaktion i Stockholm. Men jag vet inte med vad. Jag vet inte vilken väg man väljer efter att ha varit USA-korrespondent? Jag vet bara att jag och Jesper ska skapa vårt första gemensamma hem i Stockholm och att det känns fantastiskt roligt.

– Hade någon frågat mig för fyra år sedan så hade jag ju aldrig svarat att jag skulle bo i Washington, jobba som utrikeskorrespondent och vara på väg att gifta mig. Så jag tycker att det är ganska spännande att inte exakt veta vad som händer härnäst. Jag försöker luta mig tillbaka och tänka att det ska bli bra.

– Och årsskiftet är ett naturligt avbrott. Då är det tio månader fram till nästa amerikanska val och nästa korrespondent har lagom lång tid att komma in i nya rutiner.

– Dessutom har tittarna tio månader på sig att vänja sig vid ett nytt ansikte. Så det finns mycket logik runt att vi byter vid årsskiftet.

– Det känns nervöst att åka hem eftersom jag inte vet vad som väntar. Det känns sorgligt och vemodigt att lämna Washington – det är ju här jag har upplevt de bästa åren i mitt liv. Samtidigt ser jag fram emot det som väntar.

Har du någonsin  tagit en genväg?

– Nej, om det är något jag inte har gjort i livet så är det att ta genvägar. När jag började på Aftonbladet så tyckte de absolut inte att kvinnor skulle åka ut i världen. Jag fick slåss som en gris för att få åka på de jobb som jag ville göra.

– Vissa kanske anser att det är en genväg att jag erbjöds jobbet som korrespondent på SVT utan att söka det. Jag kom in på SVT utifrån – och det var tydligt att många tyckte att jag inte skulle ha det här jobbet. Att vara USA-korrespondent är ett av de finaste SVT-jobben.

– Jag fattar också att det fanns folk på SVT som var förbannade över att jag, som kom från Aftonbladet och aldrig hade jobbat med tv, fick jobbet.

– Därför har jag hela tiden känt en strypsnara runt halsen. Att jag verkligen måste kunna det jag pratar om.

– Jag vill inte stå i tv och inte ha svar på frågan. Jag vill inte ge belackarna rätt. Jag vill visa mig värdig uppdraget. De ska aldrig få säga att de gjorde fel som valde mig. Därför läser jag på som en galning. Och därför anstränger jag mig så mycket för att göra allt begripligt för tittarna.

När har du stått i en vägkorsning?

– Jag står ju verkligen vid en vägkorsning just nu. Ännu ett vägskäl som jag kan fundera över ibland var att jag fick ett jobb på en restaurang i Japan precis när jag hade tagit studenten. Jag skulle vara där i ett halvår, men min dåvarande pojkvän drabbades av cancer och jag bestämde mig för att stanna hemma såklart.

– Men jag kan fortfarande fundera över vad som hade hänt med mitt liv om jag hade åkt till Japan. Hade det blivit annorlunda om jag som 19-åring hade tillbringat sex månader i Tokyo?

Vad är vägen till det goda livet?

– Just nu är det vägen till 1600 Pennsylvania Avenue, där den amerikanska presidenten bor, vägen till the “good life”. Det roligaste som finns är att bege sig dit och se vad som händer. Efter tre år i Washington är jag fortfarande helt fascinerad över vad jag får vara med om, bevaka och uppleva.

Vem har funnit vägen till ditt hjärta?

– Det är förstås han, Jesper, eller “dansken” som jag brukar kalla honom. Det är väldigt häftigt att vara så älskad och så accepterad som jag är. Det roligaste med honom är att han är så stolt när det går bra för mig. Han tycker till exempel att det är kul att sitta med och lyssna på den här intervjun, vi kör på högtalartelefon.

– Här i Washington har jag också lärt mig hur häftigt det är med nya bekantskaper. Till vigseln i Washington kommer åtta riktigt fina människor. Det är personer som jag inte hade en aning existerade för tre år sedan, men som nu har blivit en naturlig del av min vardag. Det är spännande att våga ge sig ut på nya vägar, och det kan ge oändligt bra resultat. Jag hade varken haft Jesper eller mina nya vänner om jag inte helt hade vågat byta väg i livet.