Strömmarna blev Ninas mardröm

Havet på västkusten utanför Torslanda norr om Göteborg ser inbjudande ut trots att det är lite mulet och regnet hänger i luften.

Men för Nina Erlandsson-Sundström har kombinationen sommar, hav och härliga bad inte riktigt längre samma lockelse som för några år sedan. En nära-döden-upplevelse på en strand utanför Varberg har förändrat allt.

– Förr älskade jag att bada i havet och simma långa sträckor, men tyvärr har det försvunnit. Jag känner inte samma glädje i vattnet längre, säger hon.

Nina kommer ursprungligen från Borås och har så länge hon kan minnas haft havet utanför Varberg i
Halland som sin favoritplats för bad och strandliv. Hon beskriver sig själv som en van och säker simmare även om hon aldrig tränat på elitnivå eller tävlat.

– För oss Boråsare är Varberg som Mallorca, säger hon med ett leende.

Vanan att åka till Varberg för havsbad har suttit i även sedan hon flyttade till Göteborg och Torslanda där hon numera bor. Därför var det naturligt för henne att ta ett dopp i havet i samband med att hon och hennes dotter hälsade på några vänner i Varberg under en helg i juli.

– Det var inte jättebra väder. Det blåste och var mulet, men det var samtidigt inte för kallt för att bada, berättar Nina.

Men dagarna gick utan att det blev något dopp i havet. Varken Ninas dotter eller vännerna de hälsade på kände sig särskilt lockade av att bada när inte solen sken.

– På söndagsförmiddagen sa jag till mig själv att jag inte kunde vara i Varberg en hel helg utan att bada.
När ingen annan ville följa med åkte jag själv ner till stranden.

Nina beslutade sig för att simma en runda vid handikappbadet vid badstranden i Kåsa. När hon kom dit vid lunchtid upptäckte hon att hon var helt ensam på stranden.

– Det gick ganska höga vågor eftersom det blåste och längre ut i havet kunde jag se några vindsurfare.

Sögs längre ut

Nina hade bara tänkt simma några meter vid bryggan. Efter att hon bytt om tittade hon på klockan som hängde på väggen på omklädningshytten. Den var då 11.30.

– Vid handikappbadet är det en trappa ner i vattnet. Jag gick ner ett par steg och tog sedan några simtag ut i vattnet.

Men när hon sedan vände för att simma tillbaka upptäckte hon till sin förskräckelse att strömmarna var så starka att hon sögs längre ut.

– Jag tog några kraftiga simtag för att komma in till bryggan, men hur mycket jag än ansträngde mig kom jag ingenstans.

Nina kände paniken komma krypande.

– Det enda jag tänkte på var att jag måste få tag i en stolpe som står vid bryggan.

Efter att ha tagit i allt hon orkade var Nina så nära att hon med fingrarna kunde nudda vid stolpen, men då kom en kraftig våg som sköljde över henne.

– Det blev som en centrifug och jag drogs tillbaka ut i havet. Trots att jag simmade som besatt kom jag bara längre och längre ut.

Som mest var Nina 15–20 meter från stranden och bryggan vid handikappbadet. Hon bottnade inte och hon började på allvar frukta för sitt liv.

– Havet utanför Varberg är lurigt, inte bara på grund av de kraftiga strömmarna utan även för att djupet varierar.

Krafterna tog slut

Nina kände att hennes krafter var på upphällningen och hon var övertygad om att hon skulle dö. Tusen tankar gick igenom hennes huvud.

– Samtidigt tänkte jag att det inte kunde stämma att jag skulle dö. Jag hade ju blivit spådd en gång och fått veta att jag skulle bli mycket gammal.

Tankarna på det och på barnen gav henne kraft att fortsätta kämpa mot krafterna som bara ville dra henne längre och längre ut i havet. Nina kan i efterhand inte minnas om hon skrek på hjälp.

– Troligen gjorde jag inte det. Det hade ändå varit meningslöst eftersom det inte fanns några människor i närheten. Surfarna befann sig för långt ut i vågorna för att höra mig.

Till slut, när hon nästan var på väg att ge upp, kände Nina plötsligt att hon nådde botten med sin ena fot.

– Jag ställde mig upp, men det var fortfarande så djupt att vattnet nådde mig upp till hakan och vågorna sköljde över mig.

Mödosamt och steg för steg tog sig Nina sedan sakta in mot land. Strömmarna som bildades när vågorna vällde in mot land var så kraftiga att hon inte kunde gå rakt mot handikappbadet.

– Istället fick jag gå snett mot en sandstrand där jag tog mig upp. Jag var helt utmattad och chockad.

När Nina kom tillbaka till omklädningshytten såg hon att klockan på väggen var fem i tolv. Hennes kamp på liv och död hade pågått i 25 minuter.

– Jag åkte direkt hem till mina vänner och min dotter. De blev också chockade när de hörde vad jag varit med om.

Kritisk till kommunen

Nina var efteråt kritisk till att Varbergs kommun inte satt upp någon varningsskylt. På samma plats hade några veckor tidigare två flickor i tioårsåldern räddats av surfare när de kämpade för sina liv i de kraftiga strömmarna.

– Nu har det kommit upp varningsskyltar vid handikappbadet och jag hoppas det är tillräckligt, säger
Nina och jämför med hur det är utomlands.

– Bara något halvår innan det här hände var jag i Australien och Nya Zeeland. Där flaggar man för att visa hur kraftiga strömmarna är och det kanske hade behövt på vissa stränder här i Sverige också. Just Halland är känt för att det är kraftiga strömmar där.

Nina kan också tycka det är lite märkligt att man har valt att förlägga handikappbadet till just den stranden.

– Jag har en kompis som har MS som brukar bada där. Om det här hade hänt henne hade hon inte haft en chans.

Trots skräckupplevelsen har Nina fortsatt att bada i havet under varma sommardagar, men hon har blivit betydligt mer försiktig.

– Numera blir det mest bara ett dopp och inte några längre simturer, säger hon när vi efter intervjun går en runda vid en strand i närheten av hennes hem i Torslanda.