Parets vänlighet blev deras död

Sommaren 1949 skakades Stockholm av ett bestialiskt dubbelmord. Butiksägaren Matilda Johansson hittades död bredvid sin fästman Chaim Seidel. Men tack vare gärningsmännens klantiga misstag skulle utredningen bli kort.

I fyra dagar hade Matilda Johanssons klädesbutik vid Holländargatan i Stockholm varit stängd. Men det fanns inte någon skylt på fönstret eller notis om att hon skulle resa bort. Det var inte konstigt att grannarna tisslade och tasslade, alla förstod att det var något som inte stod rätt till.

Detta var 1949 och människorna i Sverige hade fått det bättre ställt och handlarna gjorde goda affärer nu några år efter andra världskriget. Här vid Hötorgskommersen var det mycket goda tider. Butikerna konkurrerade inte med varandra, utan var snarare kollegor och vänner. Det fanns köpsugna så det räckte och blev över för alla.

När nu Matilda tycktes ha försvunnit i tomma intet var det en föreståndare till en grannbutik som ringde polisen. Han sa som det var, ibland reste Matilda till sitt sommarställe i Roslagen, men då berättade hon alltid det för honom.

Polisen förstod att de måste kolla upp saken och snart anlände en radiobil till adressen.

Ryktet att ordningsmakten var på väg hade spridit sig och en liten, men ganska snabbt växande, folkmassa hade börjat samlas utanför porten. Poliserna fick tränga sig fram och tvinga tillbaka de nyfikna som hängde vid de båda skyltfönstren ut mot huvudgatan. De båda konstaplarna ställde sig sedan och tittade in. Sikten mot butiken skymdes av några tunga draperier, men det såg släckt ut.

Dörren var låst med den vanliga smäcken, men mannen som ringt till polisen tryckte sig fram mellan alla nyfikna och pekade uppfordrande mot handtaget. Matilda låste alltid med ett hänglås när hon gick hem, förklarade han. Detta var mycket konstigt.

I samma stund som dörren bröts upp spred sig en fruktansvärd lukt ut mot gatan som fick de nyfikna att ta några steg tillbaka. Poliserna förstod mycket väl vad som väntade dem när de klev in.

I den första delen av lokalen verkade allt vara i sin ordning. Det var först när de klev in i det bakre utrymmet mot kontoret som de såg Matilda, som låg död på golvet. Hon hade knivhuggits till döds och blodet hade stänkt upp på väggarna, det var en fruktansvärd syn.

Stockholm var en ganska fredlig stad vid denna tid och vanliga poliser var inte vana vid att se något liknande. De båda konstaplarna kämpade för att inte kräkas medan de gick in på kontoret och tittade.

Mycket riktigt, där låg också Chaim, söndertrasad med benen över en stol.

Poliserna tog sig ut på gatan igen, det var inget tvivel om att det rörde sig om mord. En av dem skyndade sig till en brandpost för att larma stationen, medan hans kollega ställde sig på vakt vid dörren.

Det behövdes egentligen inte, det räckte med stanken och de chockade konstaplarnas ansiktsuttryck för att folk skulle förstå att det var något väldigt otäckt hade hänt.

Under tiden var Carlos Allois Öllinger och hans nya vän Eduard Kolodzeij i full gång med att planera sin flykt. De hade tagit in på ett vandrarhem i Norrköping och legat lågt där i fyra dagar. Nu hade de bestämt sig för att försöka lämna Sverige.

Parets vänlighet blev deras död
Polisens ritning över Matildas butik och brottsplatsen.

 

Carlos, en landstrykare och erfaren brottsling, var hjärnan i den lilla ligan. Som pojke hade han hyllats som ett underbarn och spåtts en lysande framtid vid konservatoriet i Wien. Men kriget kom emellan och Carlos tvingades fjorton år gammal bort från Wien när nazisterna tog makten. Han strök omkring på den österrikiska landsbygden och stal från bönder och torpare. När polisen kom honom på spåren flydde han till Schweiz. I trakten kring Basel gav han sig i lag med ett gäng andra hemlösa ungdomar. De livnärde sig på inbrott och undgick skickligt ordningsmakten.

Carlos drömde om att få gå med i den franska främlingslegionen och planerade att ta sig genom det krigshärjade Frankrike till Marseille och sedan med fartyg över Medelhavet till legionens högkvarter i Nordafrika. Egentligen var han inte modig men han hade bara inget att förlora när han vandrade över Alperna mot Frankrike och tog sig hela vägen till kusten.

I Marseilles hamn fanns det ingen skeppare som ville ta med en så ung pojke över havet. Besviken och bitter strök han omkring i de ruffiga hamnkvarteren. Carlos var inte ens myndig, men ändå van att röra sig bland skumrask och tungt kriminella.

Han sökte upp andra ungdomar i samma situation och tillsammans bestämde de sig för att kapa ett skepp och resa över till Nordafrika. Det visade sig inte vara så svårt, besättningen ombord på ett fartyg var inte alls beredda när den beväpnade ungdomsligan trängde sig ombord om natten och tvingade matroser och befälen att hoppa i den svarta hamnbassängen. Sedan lättade fartyget ankar och satte kurs söderut.

Ingen vet riktigt hur Carlos tog sig tillbaka till det franska fastlandet mitt under brinnande krig, men ett år senare opererade han med en ny liga vid fronten, precis framför de tyska skyttegravarna. Slug och beräknande planerade han bakhåll på tyskarna och plundrade dem sedan på packning och vapen. Allt såldes vidare med god vinst till motståndsrörelsen.

Till slut fick tyskarna korn på Carlos och en dag gillrade de en fälla för den gäckande skurken och slog honom i bojor. Det blev en enkel biljett till det fruktade koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin. Men taggtråd och SS-vakter kunde inte stoppa denna sluga statslösa yngling. Carlos lyckades rymma från Sachsenhausen.

Skickligt tog han sig genom Tyskland och tog hyra hos en tysk flygofficer. När officeren en kväll skulle iväg och uppvakta en dam stal Carlos helt fräckt hans plånbok, uniform och alla dokument. Sedan var det en enkel sak att ta tåget genom Danmark upp till kusten. Den danska motståndsrörelsen hjälpte honom gärna över till Sverige, alla som jävlades med tyskarna var deras vänner.

Carlos kom till Helsingborg i februari 1944. Efter en tid i internering fick han svenska papper och kunde bosätta sig i Stockholm. Till en början förde han en vanlig, hederlig tillvaro men sedan slog han in på brottets bana igen.

Det var så han träffade den unga polacken Eduard. Han hade också suttit i koncentrationsläger, utanför Hamburg, men befriats av amerikanerna. De båda hade liknande upplevelser från krigets Europa och blev kompanjoner i brott i den svenska huvudstaden.

Nu var det söndagen den 14 juni och det var fyra dagar sedan de slagit ihjäl det stackars paret i Stockholm och kommit över nästan sjuhundra kronor.

Medan Carlos och Eduard planerade sin flykt kom mordkommissionens främsta utredare, Otto Wendel, till Holländargatan. Han hade ett dubbelmord att lösa och iförd rock och hatt spatserade han rakt igenom folkmassan och steg in i butiken.

Wendel var ett proffs som aldrig visade några känslor. Hans poliskollegor stod och hulkade över stanken och det vedervärdiga som de tvingats uppleva, men inte Otto. Han strök omkring i butiken och noterade alla detaljer, sedan steg han in på kontoret. Det första intrycket var viktigt när han kartlade en brottsplats, därför ville Otto inte bli störd. Kollegorna uppfattade honom ofta som otrevlig, men Otto menade aldrig illa. Jobbet kom bara i första hand.

För Otto Wendel stod det i princip klart att Chaim dödats när han arbetade och Matilda hade kommit i vägen. Värdeskåpet var öppet och kassan länsad, så det såg ut att vara ett rånmord som gått fel. Otto visste att den här typen av brottslingar var samvetslösa, men de lämnade alltid spår. Och mycket riktigt hittade han en märklig väska vid den bakre dörren, en svart gammalmodig sak av kontinentalt snitt. Den hörde inte hemma lokalen, utan stod placerad som om ägaren var på väg därifrån.

Otto tog försiktigt upp väskan och ställde den på skrivbordet. Den gick lätt att öppna. Han tog en pinne och rörde runt för att slutligen vända upp och ner på hela saken. Där låg ett stort klädbylte, hopklistrat av levrat blod, som en stor boll. Det tog ett tag att ta isär plaggen som visade sig vara två kostymer.

I fickorna på kavajerna fiskade Otto upp en handfull med pappersbitar. Försiktigt lade han upp dem på skrivbordet och började pussla samman allt. Det var ett brev, skrivet på ett främmande språk, som till slut visade det sig komma från en Daniel Janos i Norrköping, adresserat till Eduard Kolodzeij på restaurang Gåshaga på Djursholm.

Otto Wendel sken upp, kunde han redan ha hittat en misstänkt? Genast skickade han ut en patrull till restaurangen och snart kom poliserna tillbaka. Visst hade det funnits en Eduard där, men han hade försvunnit för några dagar sedan.

Det fanns fler spår att följa. Daniel Janos i Norrköping hade noga noterat sin avsändaradress på kuvertet, och den gick till ett pensionat i staden. Stockholmspolisen ringde därför sina kollegor i Norrköping som genast ryckte ut till pensionatet.

När konstaplarna lade fram namnen på herrarna i receptionen fick de napp direkt. Den gamla damen som stod där nickade och pekade en trappa upp.

Poliserna smög upp för trappan och just när de närmade sig rummet såg de en liten mager gestalt framför sig. I samma stund kastade mannen allt vad han hade för händerna och tog till flykten, men förgäves, poliserna grep honom körde raka vägen till stationen.

Det var Eduard som varit i färd med att packa sina saker för att fly. Nyheten hade kommit ut att Matilda och Chaim hittats döda och de båda brottslingarna hade fått bråttom.
Eduard var spak och erkände direkt sin inblandning. Han friade samtidigt Daniel Janos och pekade ut Carlos som sin kumpan.

Det var bara för polisen att fortsätta spana utanför pensionatet. Efter en timme såg de Carlos komma gående längs fasaden och in genom porten. Han visste inte att vännen åkt fast, och efter ett snabbt ingripande blev han näste man på väg till arresten.

Senare på söndagskvällen ringde det hos Otto Wendel. I andra änden hördes en glad Norrköpingskollega som berättade att de hade två skumma typer som erkänt dubbelmordet i Stockholm. Fallet var löst.
Otto skickade efter herrarna samma kväll, och Eduard och Carlos anlände till huvudstaden med polisbil.

Det var två trasiga människospillror som Otto Wendel mötte. Både Carlos och Eduard var hårt märkta av krigets fasor och mycket av deras medmänsklighet och anständighet hade gått förlorad på vägen.
Carlos berättade hur allt hade började någon vecka tidigare. Han behövde göra en större kupp som skulle ge honom pengar att klara sig en längre tid, därför drev han runt i staden och rekognoserade. En dag gick han förbi Matildas butik och klev in.

Matilda och Chaim var vänliga och hjälpte Carlos att prova ett par kostymer. Chaim som hade judiskt påbrå och också hade anhöriga som råkat illa ut under kriget visade stor sympati för den unge mannen. Det stackars paret hade ingen aning om Carlos avsikter med besöket. Samtidigt som de hjälpsamt passade upp honom spanade Carlos bakom disken och kunde se att de hade en hel del kontanter i butiken.

Onsdagen den 10 juni klev sedan Carlos åter igen in i butiken, denna gången i sällskap med Eduard. Chaim mötte dem med öppna armar och hjälpte de båda killarna att prova kläder. När sedan Chaim efter en lång stund gick in på kontoret för att göra upp räkenskapen följde Carlos efter. Plötsligt blixtrade det till och Chaim föll till golvet efter slaget av en hammare.

I dörröppningen stod Matilda och såg allt. Hon skrek, men Eduard fällde hennes snabbt till marken med ett stryptag. Samtidigt avslutade Carlos Chaims liv med några djupa knivhugg innan han såg till att också göra slut på Matilda för gott. Därefter plundrade de i lugn och ro butiken och bytte om. De blodiga kostymerna gömdes i väskan, och det var nu de begick sitt stora misstag. När brottslingarna smög ut på trottoaren gick dörren i lås bakom dem, med väskan kvar på insidan.

Efter sinnesundersökning och många turer fram och tillbaka kring Carlos mentala tillstånd kom domaren fram till att han kunde dömas. Han dömdes till livstids straffarbete. Av dem avtjänade han femton långa år bakom fängelsemurarna på Långholmen. Eduard däremot fick bara fyra år. Vad som hände med dem senare i livet är okänt, men det verkar som att båda männen lämnade Sverige.

Scroll to Top