Det är underbart att gå ut i naturen och njuta av allt vackert man ser. Blomsterängen, havsstranden, fjällbjörkskogen, näckrosdammen. Små fågelungar, en vacker fjäril. Man tröttnar aldrig och för många av oss räcker den njutningen.
Men sen finns det en del naturmänniskor, inte så få faktiskt, som vill gå ett steg längre. De vill se speciella arter, gärna sällsynta arter. De kallas kryssare! Du har säkert sett dem. Oftast är det fåglar de är ute efter. När det står ett par hundra personer vid en liten skogsdunge med tubkikarna riktade åt samma håll, då är det fågelkryssare.
De har jätteroligt. För inte nog med att de ser en massa sällsynta fåglar, de får en massa nya vänner med samma intresse som de träffar ideligen ute i naturen. Det är nästan som en stor familj och så ska ju en hobby fungera!
Men hur kan de veta att det sitter en sällsynt fågel i en viss skogsdunge en viss dag?
Svaret är att de har larm. När någon hittar en sällsynt fågel larmas den ut och genast vet alla fågelskådare, det vill säga alla som har en app, oftast den som heter Bird Alarm, vilken art det gäller och var den synts. Då kan de kasta sig iväg, ibland genom halva Sverige, för att spana in sällsyntheten. Och samtidigt träffa sina vänner.
Saknar larm
Jag ska genast erkänna att jag inte har något larm. Någon gång har jag funderat på att skaffa ett men det har inte blivit av. Dessutom skulle jag nog inte ha tid att ge mig iväg särskilt ofta. Men visst vore det kul att se en och annan sällsynt fågel ibland. Det kan jag inte förneka.
Som när en kompis berättar:
– Jag var och tittade på den brednäbbade simsnäppan igår. Jättetjusig! Den visade upp sig så fint. Den har ju varit på samma plats flera dagar men idag var den visst försvunnen. Du har naturligtvis också varit och kikat på den?
– Nej, faktiskt inte. Ah, du vet, jag har ju så mycket att göra hemma i trädgården …
Sånt gör ont. Även om jag försökte spela oberörd kokade jag ju inombords. Brednäbbad simsnäppa! Den som är så fin!
Problemet med fåglar är att de sällan stannar länge på samma plats, särskilt inte de som flugit fel. Är man inte på hugget kommer man för sent. Man kan jämföra med blommor – de står där de står hur sällsynta de än är. Eller fjärilar, flyger de över en viss blomsteräng så flyger de där, om än bara några veckor. Och förmodligen flyger de där också nästa år och nästa. Så är det inte med brednäbbade simsnäppor.
Hungern tog över
Även om jag inte har larm hör jag ju ofta från vänner som har larm vad som finns att se i fågelvärlden. Då kan det hända att jag ger mig iväg. Det har jag gjort flera gånger och hållit tummarna för att sällsyntheten fortfarande ska vara kvar.
Det lyckas inte alltid. Medan fågelkryssarna gör upp listor på vad de har sett skulle jag kunna göra upp en lista på sånt jag har missat. När jag kommit för sent. Bronsibisen i en damm på Öland – den hade setts samma dag, fast tidigare på morgonen. Aftonfalken vid Skanörs kyrka – den hade varit där i flera dagar och nyss försvunnit när jag kom. Tärnmåsen som varit trogen i Båstads hamn,den rödhuvade törnskatan, den mindre sumphönan, sandtärnan.
Nu orkar jag inte minnas fler, men en lång, fin lista skulle det bli.
Ett särskilt roligt minne har jag från södra Öland. Vi var fyrar kamrater som bodde på vandrarhemmet. Vi fick höra att en brun glada setts över skogen på förmiddagen. Nu var det eftermiddag och den bruna gladan hade inte varit synlig på flera timmar. Vi hade varit ute hela dagen och ännu inte ätit. Jag var jättehungrig.
Mina kamrater sa att nu sätter vi oss ner här på marken och väntar tills den bruna gladan visar sig. Jag skrattade och vill minnas att jag slog mig på knäna för att demonstrera hur dumt jag tyckte det var. Sen gick jag in i vandrarhemmets kök och lagade mat. Jag åt och njöt och plötsligt kom mina kamrater in i köket. De behövde inte säga något, jag såg på deras ansiktsuttryck vad de hade sett …
