När makten har fel – då måste man kämpa!

Berit Alvarsson, 85 år, tvekar aldrig att säga ifrån när hon tycker att något är fel. I flera år kämpade hon ihärdigt för bevarande av uppskattade grönområden i Kalmar. Att engagera sig i samhällsdebatten och att försöka påverka gjorde hon tidigt livet.

– Jag har ju varit politiskt aktiv. Jag stod faktiskt som sjätte namn på landstingslistan vid ett val på 70-talet. Jag blev suppleant i södra direktionen, berättar Berit Alvarsson som var aktiv i Centerpartiet.

– Det var då det. Nu känner jag ingen gemenskap med ett parti som röstade ja till skövling av ett vackert grönområde, säger Berit.

Hon och maken bodde tidigare på en gård i Hagby, utanför Kalmar. Berit arbetade som tandsköterska inne i Kalmar. När en av sönerna tog över gården fick maken arbete som kyrkvaktmästare och paret flyttade till Kalmar, först till en övernattningslägenhet i väntan på något bättre. Berit kommer fortfarande ihåg en vårmorgon när hon cyklade till jobbet. På en cykelväg omgiven av träd kände hon sig hemma.

– Det var grönt och fint och en magisk känsla med fåglarna som kvittrade.
Här ville hon bo. I sju år fick Berit och hennes man vänta på rätt bostad i det grönskande området. När de väl var på plats var de lyckliga av att ha hittat drömläget. Hon berättar att de och grannarna njöt av att bo nära en liten skog med bärbuskar och vilda blommor.

– Inte minst liljekonvaljer. Det var så fint.

Lyckades stoppa bygget

Snart byttes den lugna tillvaron mot oro när kommunen ville bygga studentbostäder där. Året var 1996 och Berit tog kamp mot politikerna.

– Vi var många som tyckte det skulle vara bättre om man byggde marklägenheter till äldre, som då skulle kunna ta sig till det närliggande äldreboendet med restaurang och annan service, säger Berit.

Berit tyckte idén med studentbostäder var galen. Planen innebar ju att en bit av det fina grönområdet skulle behöva tas bort för att ge plats åt husen. Berit och flera andra tog strid. Med överklaganden, plakat, namninsamlingar och möten med politiker gjorde de sig hörda. Det fick effekt och dåvarande kommunalråd blåste av bygget. Detta trots att detaljplanen fått klartecken från regeringsrätten.

– Vi lyckades stoppa bygget, berättar Berit och bläddrar i pärmar med tidningsurklipp.

– Det var helt ofattbart och vi var så lyckliga!

Senare kom nya politiker och då var inte löftena något värda längre.

– Jag hade på något sätt ändå trott att förnuftet skulle segra. Men sedan bestämde de sig ändå för att studentbostäderna skulle byggas, säger Berit besviket.

– Vi kämpade verkligen in i kaklet, men det hjälpte inte denna gången.

Några år senare hotade ett höghusbygge en större bit av grönområdet.

– Jag blev nästan sjuk när jag fick se planen. Jag fick ont i magen och mådde så dåligt. Hela den sommaren kämpade jag med överklaganden. Jag tänkte att de kan väl inte förstöra dungen, det måste finnas något sunt förnuft.

Berit berättar hur människor rastade sina hundar där och många äldre kunna promenera på de plana, gångvänliga stigarna.

– Jag kände vartenda träd ute i den där dungen, säger hon uppgivet.

Ännu en gång gjorde Berit och de andra vad de kunde för att stoppa höghusbygget: De samlade in namn, skrev till politiker och skrev insändare, satte upp plakat och demonstrerade. Men utan gehör. Bygget skulle verkställas. Då valde Berit och maken att flytta.

– Vi stod inte ut. Det var fullständigt renrakat när de skövlade träden. Vi kunde inte bo kvar där.

– Jag trodde in i det sista …, säger hon och slår näven i bordet … att de skulle ta sitt förnuft till fånga.

Berit bläddrar i två pärmar fyllda med urklipp från lokaltidningarna. Många gånger är Berit intervjuad eller har skrivit insändare. I pärmarna har hon även samlat brev som hon skickat till politiker genom åren. En del brev fick hon svar på. Andra blev obesvarade.

– Om jag hade vunnit oförskämt mycket pengar på lotto, då hade jag köpt marken …
Berit fortsätter:

– Det är som Astrid Lindgren sa “när människor med makt slutar lyssna på folk, då är det dags att byta ut dem”, och det är väl dags, tycker jag, att byta ut en hel del makthavare.

Brustet politikerlöfte

Berit har svårt att sätta fingret på vad det är som driver henne, men hon verkar ha en inneboende kraft som gör att hon lägger ner hela sin själ i att protestera.

– Många ger väl upp. Jag var inte ensam om att kämpa, men jag kanske skrev flest insändare och brev.

Det sitter någon här och knackar på mig, säger hon och pekar på axeln.

Maken gick bort i oktober förra året. Berit hade då även fört en annan kamp – att maken skulle få bo i särskilt boende sista tiden i livet som demenssjuk. Hon var intervjuad i lokaltidningen och ifrågasatte ett politikerlöfte som hon menade inte hölls. När vi träffas är Berit nybliven änka och planerar för flytt. En tid senare har hon flyttat till en seniorlägenhet söder om Kalmar.

– Jag har nära till ett äldreboende där man kan hämta mat eller äta på en träffpunkt och vara med på aktiviteter. Det är väldigt trevligt. Samtidigt är det är gångavstånd till gården där min son och sonhustru bor. Det är väldigt bra, säger hon nöjt.