Birgitta Lindqvist: Nu står jag inte längre i skuggan av en man

De var det där självklara paret som leende poserade tillsammans vid kungliga bröllop, galor och biopremiärer. I tidningsintervjuer delade de frikostigt med sig av sin romantiska kärlekshistoria och talade om hur mycket de betydde för varandra.

Därför blev många förvånade när Birgitta och Herman Lindqvist i februari 2014 aviserade att de skulle gå skilda vägar. Hermans nya liv dokumenterades flitigt i media och hans historiska romaner fortsatte att komma ut med samma täta intervaller som tidigare.

Men från Birgittas håll var det länge helt tyst. Fram tills nu. I sin första bok på nio år, romanen Resa över avgrunden, berättar hon på vacker och sparsmakad prosa om en uppslitande skilsmässa.

– Huvudpersonen Sofia har precis som jag blivit lämnad av sin man, fast det är viktigt att understryka att detta inte är någon självbiografi. Händelserna är till största delen påhittade, men jag har lagt in mycket av mina egna känslor i boken. Sofia är mitt alter ego, förklarar Birgitta när vi ses i hennes Stockholmslägenhet.

Hon medger att hon till en början hyste stora betänkligheter inför att ge ut boken.

– Av hänsyn till familjen var jag tveksam till om det var rätt sak att göra, men när jag insåg att jag hade oändligt många medsystrar som gått igenom samma sak ändrade jag mig. Jag har skrivit den här boken för andra kvinnors skull, men också för min egen. För mig innebär boken ett avslut. I och med att den nu är skriven och utgiven kan jag lägga sju års smärta till handlingarna.

Vigsel i vardagsrummet

Birgitta och Herman Lindqvists första möte ägde rum på finska ambassaden i Kairo i december 1977. De var båda gifta och hade två barn vardera men kärleken var så ögonblicklig och stark att den inte gick att stå emot.

– Vi gifte oss faktiskt här i lägenheten. Hermans syster Kerstin Lindqvist som var präst vigde oss inne i vardagsrummet, berättar Birgitta.

Lägenheten var under många år parets fasta punkt i Sverige. Hermans dåvarande jobb som utrikeskorrespondent tog dem 1981 till Tokyo. Det var också där som deras enda gemensamma barn, dottern Elin, föddes året därpå. År 1984 gick färden vidare till Paris som, efter ett mellanspel i Madrid, så småningom skulle komma att bli familjens bas.

Birgitta är utbildad gymnasielärare i svenska och engelska men de återkommande utlandsvistelserna gjorde det svårt för henne att utöva sitt yrke.

Uppmuntrad av Herman började hon istället att satsa på en karriär som författare. Men trots att hennes dikter och noveller blev utgivna på stora förlag och fick fina recensioner bemöttes hon inte med tillnärmelsevis samma respekt som sin man vars populärhistoriska verk blev stora försäljningssuccéer.

– Ofta kände jag mig som ett bihang till Herman när vi var ute tillsammans. Till hans försvar ska sägas att han hela tiden försökte påpeka att jag också var författare, men det var inte alla som tog in det.

Det var inte bara i omvärldens ögon som Birgittas författarskap var underlägset Hermans. Även hon själv tillmätte makens skrivande större betydelse än sitt eget.

– Jag såg Hermans författarskap som en historisk insats, vilket det faktiskt också var. Under vår tid tillsammans skrev han 52 böcker. Jag var den som tog hand om allting runt omkring – barn, hund, trädgård, hushåll med mera, med mera. Det var inte så lätt att mitt i allt det där hitta tid för eget skrivande. Tidsbristen är förklaringen till att jag har gett ut fem novellsamlingar. En novell kan man författa inne i huvudet medan man rensar ogräs och plockar jordgubbar. När man väl sätter sig vid datorn är den i stort sett redan färdig.

Blixt från klar himmel

Följdfrågan blir förstås om Birgitta så här i efterhand anser att hon var en alltför självuppoffrande hustru.

– Nu har jag ju förstått att det var så, men då såg jag det inte alls på det sättet. Jag levde lyckliga år med Herman och var jättestolt över att få vara vid hans sida, det kan jag inte förneka. I min roll som den understödjande kvinnan åt den familjeförsörjande mannen var jag nog i viss mån en representant för min generation. Jag hoppas att yngre kvinnor som läser min bok uppfattar den som lite av en varning, att den får dem att fråga sig om det verkligen är så klokt att satsa på ett symbiotiskt parförhållande. Jag försöker visa att det ska man inte göra, för det kan gå åt skogen.

Såväl Birgittas far- och morföräldrar som hennes föräldrar levde i kärleksfulla äktenskap och höll ihop fram tills att döden skilde dem åt. Birgitta var övertygad om att hennes eget äktenskap precis som deras skulle hålla för evig tid. Hon och Herman hade ju lovat varandra att de skulle dö tillsammans.

– Ingen av oss kunde tänka sig att leva en sekund utan den andra. Att Herman inte längre kände på samma sätt som jag kom som en blixt från klar himmel. Skilsmässa hade aldrig varit på tal tidigare.

Samma höst som Herman tog initiativet till separation dog Birgittas pappa Alvar.

– Insikten om att de två män som hade älskat mig mest, och som jag hade älskat, inte längre fanns hos mig fick mig att dyka ner i en djup depression. Jag förlorade halva min vikt och tappade mer eller mindre talförmågan. I ett års tid var jag mer död än levande.

Hjärtat tog ett skutt

Birgitta fastslår att hon har två människor att tacka för att hon inte gick under av sorg. Den första är hennes portugisiska granne Maria som varje morgon kom inslamrande med en fint uppdukad frukost och befallde henne att äta.

– Maria satte sig mitt emot och väntade tålmodigt medan jag åt. Hon frågade ingenting. Det behövdes inte heller, hon visste ju redan hur jag mådde. När jag var klar med frukosten blockerade Maria badrumsdörren så att jag inte skulle kunna kräkas upp det jag fått i mig, minns Birgitta med ett tillgivet leende.

Ännu en handlingskraftig vän fanns i hennes närhet: Kinesiskalärarinnan Lili som en dag kom och hämtade Birgitta och körde henne till sin lägenhet. På köksbordet låg en diktsamling av den kvinnliga kinesiska poeten Yu Xiu Hua.

– Lili beordrade mig att slå upp sidan 73. Där fanns en dikt med titeln Leva trots allt. När jag läste den kände jag hur hjärtat tog ett skutt. Jag kan tänka, prata och läsa igen, till och med på kinesiska, insåg jag lättat.

Det första steget i läkeprocessen blev att översätta diktsamlingen till svenska. När den förlamande depressionen började släppa taget om Birgitta väcktes en hel arsenal av tidigare undertrycka känslor till liv. En av de dominerande känslorna var förvirring. Länge kämpade Birgitta med att anpassa sig till sin nya tillvaro.

– I 36 år hade jag varit en del av en storfamilj och haft massor av vänner som kommit och gått hemma hos oss. Många gånger stod jag och lagade mat till tio–tolv personer. Nu skulle jag för första gången i mitt liv leva ensam. En sådan enkel sak som att göra kaffe till enbart mig själv var mig totalt främmande. Min första tanke på morgonen när jag vaknade var: Jag är inte viktig för någon, ingen behöver mig. Varför ska jag över huvud taget uppta en plats här på jorden?

Kände sig ratad

I hemlighet avundades Birgitta kvinnor som förlorat sina män genom dödsfall. Skammen över att hennes egen livskamrat lämnat förhållandet av fri vilja utmynnade i självförakt.

– Om man blir änka får man en enorm medkänsla av omgivningen, men om man blivit lämnad ses det som lite pinsamt. Vissa av mina bekanta i Paris undvek att möta min blick när jag mådde som värst. Själv kände jag mig ratad och bortvald. Jag resonerade att jag måste vara ful, äcklig och dum eftersom min man föredrog en annan kvinna. Att kvinnan ifråga dessutom var yngre än jag gjorde det hela ännu värre.

För att slippa konfronteras med alla skriverier kring skilsmässan höll sig Birgitta borta från Sverige.

– Jag valde att resa till platser där jag inte förknippades med Herman. Det var viktigt för mig att bara få vara Birgitta och inte någons exfru.

Att äktenskapet hon levt i tillhörde det förflutna var Birgitta tvungen att acceptera. Men fortfarande hade hon svårt att förlika sig med tanken på att inte längre ingå i en tvåsamhet.

– Jag tänkte: Det ska nog till en man för att jag ska bli levande igen. Ungefär som för Törnrosa som väcks ur sin långa sömn av en prins, bekänner hon.

Vägen till läkning visade sig emellertid inte alls gå via en man utan via musiken. En dag slog det Birgitta att hon ända sedan universitetstiden närt en dröm om att ha en musiksalong.

Nu var det dags att göra slag i saken. En tradition där hon varje månad under vinterhalvåret bjuder in ett 30-tal vänner till sitt Parishem för att spisa klassisk musik instiftades. I Birgittas vardagsrum har musiker av yppersta världsklass uppträtt utan att begära ett öre i ersättning.

– Mina musiksalonger “Hos Birgitta” har blivit otroligt uppskattade. Det är någonting som jag själv har skapat för mig och mina vänner utan inblandning av någon man. Jag står inte längre i någon annans skugga. Äntligen har jag blivit en person i min egen rätt, utbrister Birgitta nästan euforiskt.

Middag med sig själv

Hon konstaterar att det nya livet efter skilsmässan har gjort henne mer självständig och friare. När hon i vintras stod inför att fira nyårsafton ensam för första gången i sitt liv var hon dock inte så morsk.

– Min första tanke var: Det kommer jag inte att klara. Men sedan ställde jag mig framför spegeln och sa: “Hörru-du Birgitta, nu får du bevisa att du kan göra något fint för dig själv.”

Inlevelsefullt beskriver Birgitta hur hon beställde hem skaldjur och köpte champagne. När kvällen kom sminkade hon sig och klädde upp sig i sin finaste klänning inför middagen med sig själv.

– Sedan skålade jag och höll tal för alla vänner som inte kunde vara där. Det var ungefär som i Grevinnan och betjänten. När tolvslaget närmade sig såg jag Lena Endre läsa Nyårsklockan från Skansen. Då ställde jag mig upp och sjöng Du gamla, du fria. När jag sedan tittade mig i spegeln la jag märke till att jag såg lycklig ut. Jag var så stolt, nästan rörd, över att jag hade lyckats trolla bort tomheten och i min ensamhet skapat något vackert och roligt.

Visst har Birgitta kommit underfund med att det går att leva ett tillfredsställande liv utan en man vid sin sida. Det betyder inte att hon har gett upp hoppet om kärleken.

– När jag för någon vecka sedan gick längs Årstaviken och såg yngre par som gick hand i hand tänkte jag: Jag undrar om jag någonsin mer i mitt liv ska få hålla någon i handen och känna det där förälskelsepirret. Det är först nu som jag känner mig redo för en ny kärleksrelation.

Vill inte hämnas

Kanske blir det en fransman för Birgitta nästa gång. Roat berättar hon om en incident på ett Pariskafé för något år sedan.

– Medan jag drack mitt kaffe och läste en tidning såg jag i ögonvrån en jämnårig man som satt ensam vid ett av de andra borden. Vi fick ögonkontakt och nickade åt varandra. När jag senare skulle betala för mig och gå log kyparen och sa: “Din espresso är redan betald av mannen som satt där borta.” Tänk att sådant fortfarande händer kvinnor i min ålder i Paris.

Med glimten i ögat tillägger hon:

– Jag får nog gå tillbaka till kaféet och se om jag stöter ihop med mannen igen.

Birgitta är noga med att påpeka att hennes bok inte är skriven i hämndsyfte. Hon är inte sen att medge att hon liksom många andra som blivit försmådda av en partner har känt hämndbegär, men med tiden har den känslan avtagit.

– Det sägs att hämnden drabbar hämnaren värst. Personligen tror jag att förlåtelse är den bästa hämnden, och idag kan jag nog säga att jag har förlåtit min exman.