Skogsbranden tog brandmannen Andreas liv

Bara några timmar innan han larmades ut till skogsbranden satt brandmannen Andreas Larsen hemma hos sin tidigare sambo Vanja Persson och pratade om äldsta dotterns studentfirande. Senare på natten kom polisen hem till Vanja med chockbeskedet att Andreas var död.

Vanja Persson

Ålder: 47 år.

Familj: Barnen Alexandra, 20, och Daniel, 21.

Bor: Munkfors i Värmland.

Yrke: Verksamhetschef.

Det har gått snart ett år sedan brandmannen Andreas Larsen, 45, dog under släckningsarbetet vid en skogsbrand vid Ransäter i Värmland. Hans tidigare sambo Vanja Persson, 47, berättar nu om sorgen och saknaden och om den första tiden efter det tragiska dödsfallet.

Vanja har svårt att hålla tillbaka tårarna när hon berättar om Andreas. Men trots att det är smärtsamt vill hon ändå göra det för att lyfta fram vilken fin vän, man och pappa han var.

– Han har funnits där i halva mitt liv och vi var mycket goda vänner trots att vi separerade för fem år sedan, säger Vanja och torkar bort en tår innan hon fortsätter.

– Han var en fantastisk pappa till våra barn och han var omtyckt av alla. Vid begravningen var kyrkan fylld till sista plats. Jag skrev ett brev som jag lade i kistan där jag lovade att berätta för hans kommande barnbarn vilken fantastisk morfar och farfar han hade blivit.

 

Hittades livlös

Andreas omkom den 30 maj förra året när han tillsammans med sina kollegor från räddningstjänsten i Munkfors var med och bekämpade skogsbranden som härjade i skogarna runt Ransäter.

Han saknades efter att elden var under kontroll och brandmännen höll på att samla in vattenslangarna. När en av hans kollegor följde en slang kom han fram till en liten avsats. Nedanför den låg Andreas livlös.

Kollegorna inledde omedelbart hjärt-lungräddning och tillkallade en ambulanshelikopter, men hans liv gick inte att rädda. Läkarna tror att han dog omedelbart.

– Han hade ramlat utför klippavsatsen, men det var ett mysterium hur han kunde dö av det fallet.

Avsatsen var bara två meter hög enligt hans bröder som har varit på platsen där det hände, berättar Vanja.

Själv har hon ännu inte orkat besöka olycksplatsen, men hon känner att hon kommer att göra det så småningom. För att försöka förstå vad som hände.

– Han var en erfaren deltidsbrandman som aldrig tog några onödiga risker. Det är ofattbart att han är borta, att han inte finns längre, säger hon.

Vanja och Andreas blev ett par när de var i 20-årsåldern och har två barn tillsammans, Daniel, 21, och Alexandra, 20.

– Vi var tillsammans i 23 år så det är inte konstigt att jag känner mycket starkt för honom trots att han flyttade härifrån för fyra år sedan. Det är kanske därför jag inte heller har träffat någon ny man, säger Vanja.

 

Var ofta och hälsade på

Trots att de hade separerat var Andreas ofta i huset på Sättravägen i Munkfors och hälsade på. Han hade en nära relation med sina båda barn och han hjälpte Vanja med lite olika praktiska göromål, som till exempel att lägga upp ett vedförråd inför vintern.

Sista gången hon såg honom i livet var vid 18-tiden på onsdagskvällen den 30 maj – bara några timmar innan han larmades ut till skogsbranden.

– Han svängde upp på vår uppfart efter att ha varit och badat i en sjö här i närheten. Han hade en handduk runt axlarna och larmdosan i handen eftersom han hade jouren, berättar Vanja.

Det var en varm och fin kväll och de satte sig i skuggan i trädgården och pratade om dottern Alexandras kommande studentfirande. På lördagen skulle hon gå på studentbal.

– Alexandra var hos en kompis och provade balklänningen. Han frågade Daniel om han ville följa med och bada, men han kände inte för det. Han var väl här drygt en halvtimme innan han åkte vidare, berättar Vanja.

Halv tio samma kväll skickade Alexandra ett sms med en bild på sig själv i balklänningen till sin pappa.

“Åh, vad vackert” svarade han.

Tjugo minuter senare fick han larmet om att deltidsbrandmännen i Munkfors behövdes vid skogsbranden vid Ransäter.

Kvart över tre på natten väcktes Vanja av att två poliser och en kollega till Andreas ringde på dörren.

– Hej Vanja, vet du var Alexandra och Daniel är. Jag drog efter andan eftersom jag förstod att det hänt något allvarligt. Daniel sov här hemma, men Alexandra var hos sin pojkvän i Hagfors. Sedan berättade de att det hänt en olycka och att Andreas var död.

Hon väckte Daniel och tillsammans åkte de sedan hem till Andreas föräldrar för att berätta för att ge dem det tunga beskedet att deras son var död.

– De hamnade i ett chocktillstånd, säger Vanja.
Därefter åkte hon och Daniel tillsammans med två poliser till Hagfors där de träffade Alexandra.

– När hon såg oss var allt hon fick fram “Nej, mamma. Nej, mamma. Vad är det som har hänt?” Det var hemskt att se Daniels och Alexandras förtvivlan och sorg. De är ju fortfarande bara barn.

 

Hade ett starkt skyddsnät

I den stunden kom tanken över Vanja på hur hon skulle orka fortsätta. Men lyckligtvis hade de ett stort skyddsnät runt sig i form av föräldrar, syskon, släkt och vänner som tog hand om dem.

– Tack vare stöttning från oss och vänner orkade Alexandra gå på examensbalen två dagar senare som hon sett fram mot så länge. Det känns skönt att hon klarade det eftersom det är en milstolpe i hennes liv. Hon säger själv att hon orkade det eftersom hon visste att hennes pappa hade velat att hon skulle göra det.

Mitt under balen den ljusa och varma försommarkvällen den andra juli kom det plötsligt och helt utan förvarning en störtskur. Regnet öste ner, men tack vare att Vanja haft med sig ett paraply för att skydda sig mot solens strålar kunde hon stå kvar tillsammans med sin dotter.

– Det kändes som det var ett tecken från Andreas. Alexandra tittade upp och sa “Hej, pappa. Är du också här? berättar Vanja.

Vanja, Alexandra och Daniel bearbetar sorgen efter Andreas genom att prata mycket med varandra och berätta ljusa fina minnen de har tillsammans.

– Daniel blir numera stolt när de säger att han är lik sin pappa. Det är skönt för honom att få höra det, säger Vanja.

Scroll to Top