Stefan Buijsman var 15 år när han gick ut gymnasiet i Stockholm. Fem år senare blev han Sveriges yngste doktor efter att ha disputerat i matematisk filosofi som 20-åring.
– Rekordet är rolig grej, men det var aldrig målsättningen. Jag vill bara göra allt i min egen takt, försöker jag att göra något långsammare blir jag bara deprimerad, säger han.
Att ta in information i sin egen takt har varit kännetecknande i hela Buijsmans 23-åriga liv. Så var det även när han var 2 år, då boende i Nederländerna, och tjatade på sina föräldrar att de varje vecka skulle besöka ett nytt museum.
– Jag var annorlunda jämfört med andra barn redan då. Att gå tillbaka till samma museum två gånger gick inte, då blev jag för uttråkad, säger han.
Och i skolan gick det undan. Även om han själv inte ser sig ha varit ett underbarn så hoppade han över tre klasser i grundskolan.
– Jag har bara haft tur som hittat vad jag är bra på i tidig ålder. Jag är bra på att plocka upp mycket information på kort tid och göra det översiktligt för mig själv. Därför kunde jag ta mig igenom skolåren mycket snabbare än andra, men det finns såklart mycket som jag är sämre på – som att minnas människors ansikten.
