Gunhild Carling: Jag lever i nuet – men bär på en gammal jazzsjäl

Hjälte, pilot eller idrottsstjärna – det var Gunhild Carlings framtidsdrömmar som barn. Men som sjuåring gjorde hon braksuccé på trombonen. Sedan dess har hon bara fortsatt spela.

Personligt:


Namn:
Gunhild Carling.

Ålder: Fyllde 37 år den 7 maj.

Yrke: Artist och musiker.

Bor: Hus i Stockamöllan i Skåne.

Familj: Maken Johan, 37, och barnen Idun 6 år och Viggo 4 år.

Bästa egenskap: Mitt goda humör.

Förebilder: Louis Armstrong och min storebror Max.

Aktuell: Med tältturné och soloalbum. Kommande julturné med Christer Sjögren och Lotta Engberg. Plus fler barn. “Fem barn känns som det optimala”!

 
Gunhild Carlings pappa Hans kallades för tradjazzkung på 60-talet och spelade då med legendarer som Dexter Gordon och Lars Gullin. 1982 bestämde han sig för att göra comeback med några av sina gamla spelkamrater på jazzklubben Swing Inn i Malmö.

– Natten innan drömde han om den kommande spelningen och såg då en riktig tiger i bur tillsammans med bandet på scenen. När han vaknade tydde han drömmen som att det var mig och mitt paradnummer Tiger Rag på trombon den handlade om. Eftersom han lärt sig att lita på drömmar fick jag framföra låten under spelningen. Då var jag bara sju år, och jag gjorde braksuccé. Sedan dess har jag spelat mer eller mindre på heltid…

Gunhild Carling må ha spelat praktiskt taget oavbrutet de senaste trettio åren, men det var först 2010 som det stora genombrottet kom.

– Jag hade turen att få vara med i “Allsång på Skansen” och det framträdandet kom att förändra allt, berättar hon och skakar fortfarande förundrad på huvudet när hon minns.

Allt på en gång

Gunhild showade som vanligt och spelade bland annat på tre trumpeter samtidigt, ett klassiskt gammalt cirkus- och varieténummer som hon gjort till sitt eget – och plötsligt hände allt på en gång! Det blev Diggiloo-turné, Lotta på Liseberg, Svensktoppen och Dansbandskampen.

– Jag hamnade i en för mig främmande värld. Jag som aldrig lyssnat på schlager eller pop, som inte visste vad dansbandsmusik var, som vuxit upp utan att ha tittat på Melodifestivalen…

Med facit i hand är det lätt att konstatera att Gunhilds uppväxt såg lite annorlunda ut i jämförelse med de flesta andra. Som riktigt liten drömde hon om att kunna tala en massa språk, bli pilot och hyllas som hjälte av något slag. Antingen med ett antal OS-medaljer runt halsen eller efter att ha räddat hundratals människor ur en katastrof.

– Det där med hjältar har fortsatt att fascinera mig. Sådana som presterar något utöver det vanliga och förväntade. Jag har också haft turen att gifta mig med en riktig superhjälte. En modern hjälte utan svällande muskler, men med förmågan att både ordna upp min trassliga ekonomi, laga god mat, ta hand om våra barn och fixa min krånglande dator!

Sextio år för sent

Hon berättar att hon försökte anpassa sig i skolan men att hon nog ändå uppfattades som lite udda. Vilket inte är så underligt eftersom hon redan då vurmade för estetiken från 20-, 30-, och 40-talen både vad det gällde musiken, bilarna och modet.

– Ja, herregud, jag både lyssnade på och gick klädd som Billie Holiday redan när jag började skolan, säger hon och skrattar förtjust. Tänk om det vore möjligt att kunna förflytta sig tillbaka i tiden, till en av Al Capones jazzklubbar i Chicago på 20-talet och bara få sitta där och njuta av musiken och miljön!

När man sitter och pratar med Gunhild är det lätt att få känslan att hon föddes sextio år för sent. Att hon i stället för 1975 borde ha slagit upp sina ljusblå ögon under första världskriget och på riktigt ha fått uppleva allt det hon älskar att förvalta och föra vidare.

– Även om jag idag lyssnar på en hel del klassisk musik, så är jag ju jazztjej i grunden och jag bär nog på en gammal jazzsjäl. För precis som mina gamla förebilder från den tiden så lever jag extremt mycket i nuet. Jag planerar sällan för en framtid som jag ändå inte vet något om och egentligen inte kan påverka. Därför känner jag inte heller av någon annalkande 40-årskris trots att det bara är tre år dit, helt enkelt för att jag har en slags grundinställning att jag nog bara kommer att leva ett år till. Varken åldrandet eller döden skrämmer mig utan den stora skräcken är att något skulle hända som innebar att jag inte längre kunde spela. Hela mitt liv består ju av musik så vad i hela världen skulle jag i så fall sysselsätta mig med…?

Steppade och sjöng

Inte bara Gunhild utan hela familjen Carling är mer eller mindre besatta av musik. Redan 1982, efter hennes succédebut på pappas comeback-spelning, började de turnera som ett renodlat jazzband. Pappa Hans på trumpet, mamma Aina, som tidigare spelat klassisk violin, skolade snabbt om sig till banjoist, 13-årige brodern Max spelade klarinett, 11-åriga systern Gerd spelade piano, 5-årige brodern Ulf spelade trummor och Gunhild själv trakterade trombonen. De turnerade runt i hela Europa, spelade in skivor och var med i mängder av radio- och TV-program.

– Vi blev med tiden mer än “bara” ett jazzband. Jag lärde mig spela också trumpet och munspel, steppade och sjöng. Max jonglerade, gick på lina och spelade förutom klarinetten också fiol och saxofon. Gerd balanserade på stolar flera meter upp i luften, var utbrytardrottning, vig dam och spelade förutom piano både altsax, trombon och vibrafon. Ulf både sjöng och gjorde hisnande balanskonster förutom trummandet. Vi var en lite annorlunda musikalisk familj där precis allt kunde hända på scenen i en gammal cirkustradition som vi ville skulle leva vidare.

Håller mig lugn

1998 kunde vi se Gunhild i “När karusellerna sover”, det årets julkalender i SVT med manus av Hans Alfredson. Där gjorde hon rollfiguren Mary som födde ett litet gossebarn på själva julafton.

– I ett av avsnitten ställde jag mig på knivkastarbrädan framför en livs levande knivkastare från Tyskland. Jag borde förstås ha blivit åtminstone lite nervös när han plockade fram sina knivar, men faktum är att jag kände mig helt trygg i förvissningen om att han behärskade sitt jobb. Jag är nog överhuvudtaget en sådan som inte hetsar upp sig i första taget utan håller mig lugn vad som än händer.

Som bevis för detta berättar hon målande om en incident nyligen då hon var på turné med ett band i Frankrike och var bara centimetrar från att frontalkrocka med en stor lastbil. Då de andra i bilen, inklusive chauffören, skrek i panik, tänkte Gunhild: “Jaha, så allt kul jag fått vara med om i livet skulle alltså ta slut här på en väg utanför Paris…”

Eller den där gången då hennes då 2-årige son fick för sig att ta med sig sin lilla leksaksbil för att köra i kapp med de riktiga bilarna på den livligt trafikerade landsvägen. Då hon tursamt fick tag i honom precis när han var på väg ut i körbanan…

Maken Johan träffade hon år 2000. Hon hade egentligen ett uppträde inbokat på Stadshotellet i Borås, men av någon fortfarande oförklarlig anledning bestämde hon sig för att strunta i det. I stället gick hon ut och roade sig i Lund, hamnade på en dansrestaurang och började prata med den snygge dörrvakten. Tre år senare var de gifta!

– Vi bodde först i Malmö, i konstnärskvarteren på Möllevången där vi trivdes jättebra, innan vi insåg att det blev ohållbart med bristen på parkeringsplatser, de ständiga bilinbrotten och att huset saknade hiss. Det senare skulle ställa till problem då vi väntade vårt första barn. Efter att ha letat och letat hittade vi till slut vårt drömhus i den lilla orten Stockamöllan, 40 minuters bilväg från Malmö. Jag var väl lite tveksam till att lämna tryggheten och vännerna i Malmö, men efter bara en dag hade jag funnit mig tillrätta i den gamla disponentvillan från 1800-talet med sin gigantiska trädgård och ett vattenfall som närmsta granne.

Brist på fritid

Disponentvillan är uppdelad i två lägenheter, och där bor Gunhild och Johan med barnen Idun och Viggo samt Johans tvillingbror med sin familj.

Är det något som Gunhild lider brist på så är det fritid och semester. Men hon erkänner att detta är synnerligen självförvållat.

– Jag bara är sådan att jag inte kan sitta ner och rulla tummarna och njuta av att göra ingenting. Under december var jag bara ledig på julafton och juldagen, så när nyårsaftonen närmade sig lovade jag mig själv att vara helt ledig. Men redan på eftermiddagen började rastlösheten göra sig påmind och jag och Johan hamnade snart på en gästgivargård här i närheten. Efter någon timme hade jag åkt hem och hämtat trumpeten, för att sedan fortsätta kvällen på den lilla scenen tillsammans med det inhyrda dansbandet…

 

Scroll to Top