Hon är gyminstruktör – och nästan blind

Det är full fart i en av träningslokalerna på Slottsskogsvallen i Göteborg. Medryckande och rytmisk musik strömmar ur högtalarna och en grupp män och kvinnor mellan 60 och 85 år kör ett gympapass.

Mitt i lokalen står friskvårdskonsulenten Marie Banck, 60, och visar hur övningarna ska genomföras. Om man inte vet om det är det först svårt att förstå att hon nästan är helt blind.

– Min syn har gradvis försämrats år efter år och i dag kan jag bara svagt se konturer, berättar hon.
Men hennes funktionsnedsättning hindrar inte Marie från att jobba heltid som friskvårdskonsulent, eller idrottsarbetare som är den formella titeln numera, inom Göteborgs stad. Tolv gånger i veckan leder hon träningspass i funktionell träning, gymnastik och stavgång och hon arbetar dessutom som massör.

– Arbetet ger mig själv så otroligt mycket positivt, inte minst alla möten med olika människor, och jag hoppas kunna fortsätta i flera år till, säger hon.

Till jobbet tar hon färdtjänst och går den sista biten med sin ledarhund Nobel och sin vita käpp. Men väl framme i Slottsskogsvallens lokaler hittar hon bra efter att ha arbetat där i många år.

– Men de första åren var tuffa, berättar hon. Det var först efter några år som jag fick reda på att jag hade rätt till både färdtjänst och ledarhund.

Marie var i 35-årsåldern när hon fick veta att hon hade den obotliga ögonsjukdomen retinitis pigmentosa (RP) som innebär att näthinnan förlorar pigment och att synen gradvis försämras.

– Det började redan i 20-årsåldern med att jag ofta fick byta glasögon, men det var först sedan jag fick allt svårare att läsa skyltarna när jag körde bil, framförallt i mörker, som jag fick diagnosen RP.

Läkaren sa rakt på sak till henne att hon skulle bli blind och från den dagen förändrades allt för henne.
– Jag hade först svårt att ta in vad han sa. Det kändes ofattbart. Han sa också att jag inte fick köra bil längre och det ställde till stora problem, berättar Marie. Jag och min dåvarande man och våra tre barn hade precis flyttat ut till Hönö i Göteborgs skärgård.

Marie arbetade vid den tiden som chef för motionscentralen i Skatås och för att komma till jobbet var hon tvungen att gå upp klockan fyra på morgonen för att ta färjan in till fastlandet, följt av buss och sedan byte till spårvagn.

– Det var en och en halv timmes restid i vardera riktningen, berättar hon.
Inte nog med svårigheterna att ta sig till och från jobbet. Motgångarna följde sedan slag i slag efter varandra.

Natten till midsommarafton 2002 brann hennes arbetsplats ner till grunden. En vecka senare dog hennes pappa och dessutom gick hon igenom en jobbig skilsmässa och hon lämnades ensam med barnen som då var 3, 8 och 9 år gamla.

– Det var en mycket jobbig period och barnen fick själva vara jätteduktiga och hjälpa till att ta hand om varandra, vilket de också gjorde.

Under den perioden blev Marie långtidssjukskriven i tre månader. Fast hon var med i processen för återuppbyggnaden av motionscentralen i Skatås fick hon inte behålla sin chefstjänst.

– En av mina högre chefer trodde inte jag skulle klara det, säger Marie och sticker inte under stol med att hon är besviken på den dåliga stöttning hon fick.

En chef tyckte att hon skulle börja arbeta med människor igen och hon flyttades till en annan motionscentral, Ruddalen. Där samarbetade hon med en läkare som ordinerade en del av sina patienter till henne för att komma igång – genom fysisk aktivitet på recept FAR.

– Jag hjälpte dem med gymträning och stavgång, berättar hon.

Marie trivdes med jobbet, men den gradvis försämrade synen och svårigheterna att få den stöttning hon behövde tärde på henne.

– Det var först när jag efter några år träffade en ny ögonläkare som det vände. Hon frågade hur jag mådde och det slutade med att jag satt och grät hos henne i en timme. Hon ordnade så att jag fick färdtjänst och handikappersättning. Saker som jag inte visste att jag hade rätt till.

Vid samma tid fick hon ledarhunden Nobel, en i dag elvaårig labrador, som är hennes trygghet i vardagen.

– Han är helt fantastisk och har blivit en viktig familjemedlem. När jag är ute och går med honom kan jag slappna av. Han ser till att jag undviker hinder och stannar vid trottoarkanter.

Varje dag följer Nobel med henne till Slottsskogsvallen och medan hon leder gympapassen sover han på hennes kontor.

– Nobel är en av anledningarna till att jag har kunnat fortsätta jobba. Många som är i min situation är förtidspensionerade, säger Marie när vi efter ett avslutat gympapass går en runda runt Slottsskogsvallen för att Nobel ska få uträtta sina behov.

Eftersom hennes syn försämrades ytterligare fick Marie det svårare att klara jobbet i Ruddalen. Hon bad om förflyttning till Slottsskogsvallen, där lokalerna är större och ljusare, och där har hon nu arbetat i över tio år.

Efter att kopplat Nobel som fått springa lös en stund i en skogsbacke i Slottsskogen går hon med hans hjälp tillbaka till arbetsplatsen som betyder så mycket för henne.

– Träning och fysisk aktivitet är en mycket viktig del av mitt liv. Både i jobbet och privat. Man kan nästan säga att jag växte upp i en simhall. Min pappa var badmästare och mamma simlärare och själv blev jag ungdomsmästare när jag var elva år.

Marie räds inte heller nya utmaningar. Två gånger har hon sprungit halvmaran Göteborgsvarvet med dottern Beatrice som ledsagare. Hon cyklar tandem, åker skidor och paddlar kanot genom sitt engagemang i föreningen MIS (Motion och idrott för synskadade) i Göteborg.

I somras åkte hon dessutom vattenskidor.

– Det har jag drömt om att göra sedan jag var barn. Jag var först ihopkopplad med en instruktör från Varbergs vattenskidklubb, men sedan fick jag åka själv och det gick jättebra, säger Marie medan hon ser till att Nobel har det bra i rummet innan hon går iväg för att leda ett nytt gympapass.