Läkarens kommentarer
En halv miljon svenskar har dyskalkyli
Björn Adler är psykolog och specialist i neuropsykologi och expert på dyskalkyli. Han föreläser ofta om ämnet, både i Sverige och utomlands och utbildar lärare. Här svarar han på Hemmets Journals frågor:
Vad är egentligen dyskalkyli?
– Det är ett inlärningsproblem som yttrar sig så att man har problem att känna igen och tolka siffror – precis som en dyslexiker har problem med att känna igen bokstäver och ord. Dyskalkyli är mycket ofta ärftligt och lika vanligt hos män som hos kvinnor.
Hur många är drabbade?– Många – omkring en halv miljon! Och om man räknar in de som lider av vad jag brukar kalla för “mattefobi”, det vill säga en motvilja mot matematik och oro för att räkna rätt, då är det ännu fler!
Kan man säga att dyskalkyli helt enkelt handlar om att man är väldigt dålig i matte?
– Nej, det kan man inte! Det finns faktiskt både matematiker och civilingenjörer som har dyskalkyli. Problemet handlar mest om det mer grundläggande inom matematiken, som de fyra räknesätten. När man tagit sig förbi den nivån handlar ju matten om att ta tekniska hjälpmedel som t ex kalkylatorer till hjälp och då kanske man inte alls har några problem.
Har dyskalkyli med intelligens att göra?
– Inte ett dugg! De flesta med det här problemet är fullkomligt normalbegåvade. Tyvärr tycks vi människor ha en mycket högtidligt inställning till matematik. Det är som om det tär på självkänslan om man inte får rätt på det där med siffrorna.
Vad är det allra svåraste med att vara drabbad av dyskalkyli?– Det är just detta med självförtroendet. Man är övertygad om att man är dum – och man vågar inte prata om det.
Men i skolans värld känner man väl till problemet?– Nej, det är tyvärr ofta mycket dåligt med den saken. Det tas till exempel inte upp i lärarutbildningen, trots att det är lika vanligt som dyslexi. En och annan elev kan ha turen att få en lärare med många år i yrket som känner igen problemet, men väldigt många dyskalkyliker får tyvärr en besvärlig skoltid eftersom lärarna låter förstå att om man bara kämpar lite mer, då ska det nog gå bra.
– När sedan välmenande föräldrar ytterligare pressar på barnen på kvällarna för att kompensera det som skolan inte klarar av, då gör man bara saken värre.
– Att ständigt slita utan att komma någon vart är förödande för självförtroendet och det är tyvärr inte ovanligt med både depressioner och självmordstankar bland dyskalkyliker.
Vilket är ditt råd till föräldrar vars barn har det väldigt besvärligt med siffror?
– Först och främst att kontakta skolan och begära en pedagogisk utredning. Skolan har skyldighet att ge den här hjälpen och att upprätta åtgärdsprogram och ytterst är det rektorn som är ansvarig.
– Av skolläkaren kan man få en remiss till en neuropsykolog eller neuropsykologiskt team som kan göra en mer fördjupad bedömning och ställa diagnos. Det kan dock göras först i elva-tolvårsåldern, men man kan börja arbeta med problemet så fort det uppstår, redan vid skolstart.
– Föräldrar kan vara ett stort stöd när det gäller att uppmuntra sitt barn, inte pressa utan framhålla det som man är bra på. Och att inte gör barnet olyckligt genom att prata om att det bara handlar om att kämpa på, för så enkelt är det inte.
– Vad gäller sifferträningen så är det viktigt att den sköts av någon som är kvalificerad för uppgiften, annars kan man mer stjälpa än hjälpa.
– Det är till exempel mycket viktigt att man inte fastnar på en alltför låg nivå, för dyskalkyli handlar som sagt inte om dumhet. Däremot är det viktigt med täta pauser. När man övar svårigheterna görs det bäst i mycket korta pass, några minuter åt gången, det ska vara en form av intervallträning.
Vilken hjälp kan du som neuropsykolog ge?– Först och främst kan jag göra en utredning och ställa diagnosen. En diagnos är ofta viktigt för självkänslan, en bekräftelse på att man inte är dum och lat utan har ett handikapp, som dessutom är ganska vanligt.
– Sedan kan jag utforma strategier för att träna. Vilken typ av hjälp man behöver än individuellt, men träningen kan till exempel handla om att öva på att se hur tal förhåller sig till varandra.
– Så är det ju det där med självförtroendet! Att hjälpa den som är dyskalkyliker att inse att man inte har någon anledning att skämmas är oerhört viktigt.
– Och det behöver faktiskt inte vara så konstigt att till exempel ta upp en miniräknare i en affär och bara meddela att såhär är jag – jag behöver göra en liten koll, även när det gäller enkla tal.
– Steget till att ta det så naturligt kan kännas långt, men när man vågar möts man förmodligen av mer förståelse än man trott. Ja, och många känner igen sig – det är ju som sagt en halv miljon svenskar som är har samma problem!
Jag är inte dum i huvudet, var Helena Frentzells lyckliga kommentar efter att hon i tioårsåldern gått igenom ett intelligenstest.
Att känna sig dum, det är någonting som den som lider av dyskalkyli är välbekant med. Men det handlar inte om dumhet. Man är helt enkelt sifferblind och kan varken förstå sitt lönebesked eller avgöra om fyndpriset i affären verkligen är förmånligt.
– Det är klart att självförtroendet får sig en knäck när det som är en självklarhet för de flesta andra känns omöjligt att klara av, säger Helena. Min skoltid var otroligt jobbig.
– Dum, lat och slarvig – så kände jag mig i många år!
Möter förståelse
Idag är Helena 35 år, gift, trebarnsmor, universitetsutbildad – och hon har slutat att skämmas för sitt handikapp.
– Att våga be om hjälp i affären och förklara att jag har problem med siffror och därför har svårt för att förstå till och med vad 50 procents rabatt innebär, det var genant i början, men inte nu längre.
– Jag är ganska stolt över mig själv och möter mycket förståelse och hjälpsamhet.
Sedan hon berättat öppet om sina problem har hon fått mycket respons. Matematik är någonting många har svårt för och många skäms lite.
– Dyskalkyli är nog mycket vanligare än man tror, men att vara dålig i matte är inte detsamma som att vara dyskalkyliker, säger Helena. För mig är siffror ofta nästan omöjliga att tolka och jag måste till exempel alltid runda av lite större tal för att förstå. 301 blir därmed 300. Problemet är bara att även 399 blir 300, eftersom min hjärna automatiskt går efter den första siffran…
Tuff skoltid
Helena har också problem med dyslexi, det vill säga att hon kastar om bokstäverna när hon ska skriva och läsa. Det här problemet har många idag hört tals om, men dyskalkyli är fortfarande okänt för många, också inom skolans värld. Det innebär att många med det här handikappet har och har haft en tuff skoltid.
Helena kommer från det lilla samhället Grästorp i Västergötland, gick i en liten skola på landet och upptäckte redan i första klass att matten var ett problem. Och det fanns inte mycket hjälp för en liten tjej med de här svårigheterna.
Var det en nackdel att gå i en liten skola där det ofta finns färre specialresurser?
– Nja, jag vet inte riktigt. Att gå på en mindre, lugnare skola kan nog vara bra och egentligen räcker att det finns någon enda bland lärarna som förstår. Själv satt jag mycket hos hjälpläraren, tragglande med siffrorna, men kom aldrig någon vart. Och självförtroendet, det blev bara sämre och sämre…
Helena hade dock turen att ha en mamma som hade stor förståelse för dotterns problem, stöttade henne och betonade att detta med siffror och matte inte är allt.
– Man kan vara bra på så mycket annat, påpekade hon alltid, säger Helena. Det betydde mycket för mig!
– Ja, och så kom den där viktiga dagen när vi åkte iväg ända till Göteborg och en psykolog som bland annat gjorde ett IQ-test.
Det visade för övrigt att flickan inte bara var normalbegåvad, utan låg strax över medel.
Även mormor
– Att mamma var så förstående beror säkert på att hon själv är uppvuxen med en mamma – min mormor – som hade just de här problemen. Själv har mamma inte dyskalkyli, men det finns en ärftlighet.
– Själv har jag varit jätteorolig för att mina barn ska visa sig ha samma problem som jag, säger Helena allvarligt. Jag och min man Mikael har tre flickor, Tove, nio år Thea, sju, och Eira, fyra månader.
– Tove och Thea har börjat i skola och sex-årsverksamhet och är jätteduktiga så jag känner mig lite lugnare nu. Skulle det visa sig att de får problem så ska de få all hjälp och aldrig behöva skämmas!
I Helenas liv fanns det ända sedan den tidiga barndomen något som varit ett andningshål och där sifferproblemen inte betydde ett dugg, nämligen dansen.
– Jag har alltid haft ett stort behov av att röra på mig – och kroppen, det var något som jag behärskade, säger hon.
I gymnasiet valde Helena en danslinje, trots att det innebar att hon fick flytta till Halmstad, åtskilliga mil bort. Men här slapp hon helt den förhatliga matten. Som dansare behövde hon bara kunna räkna till åtta när hon räknade takten och det hade hon inga problem med.
Efter studenten utbildade hon sig vid Balettakademien i Göteborg och dansen blev sedan hennes yrke under flera år, inte minst ägnade hon sig mycket åt undervisning.
– Men att försörja sig på dansen var en ständig kamp och till slut bestämde jag mig för att satsa på en högskoleutbildning till arbetsterapeut.
Vad är billigt och vad är dyrt? För Helena Frentzell är budskapet på skyltarna med priser i affären inte alldeles lätta att tyda. Här med äldsta döttrarna Thea, till vänster, och Tove.
Helena kompletterade sin gymnasieutbildning på Komvux och det var under den här tiden som det äntligen konstaterades att hon var dyskalkyliker.
– Därmed kunde jag också söka till Lunds universitet på den så kallade handikappkvoten, säger hon. Under utbildningen fick jag kvalificerad hjälp av en handikappkonsulent som betydde mycket för mig.
– Som dyskalkyliker klarar man mer än man tror – om man bara möts av kunskap och förståelse.
– Tid, det är någonting som betyder enormt mycket för mig när det gäller inlärning. En vanlig skollektion är ju 40 minuter lång eftersom det är så lång tid som de flesta elever beräknas kunna behålla koncentrationen. Själv är jag fullkomligt uttröttad i huvudet efter bara 20 minuter och måste ha en liten paus, annars är det meningslöst att fortsätta.
Tack vare hjälpen från handikappkonsulenten kunde Helena genomföra sin universitetsutbildning. Efter utbildningen fick hon anställning som arbetsterapeut för förståndshandikappade i Malmö, där hon idag bor med sin familj.
– Just nu är jag mammaledig, säger hon. Mitt liv handlar mycket om barnen, särskilt då Eira som är så liten.
– Så småningom ska jag återgå till arbetet som arbetsterapeut. Jag stortrivs och tvekar inte om att jag har valt rätt.
– Dansen, som var en dröm i så många år, har jag inte helt släppt, men känner att den numera är roligare att ha den som en hobby.
Vad gäller dyskalkylin har Helena idag hittat många knep som gör vardagen enklare. Hon betalar till exempel alltid med kort i affären. Och inte minst underlättas tillvaron av att hennes man, Mikael, är bra på matte och tar hand om det mesta hemma som har med siffror att göra.
– De där oändligt långa OCR-numren som man ska knappa in när man betalar räkningar på internet är rena skräcken för mig.
Vad är allra svårast?
– Att inte kunna förstå sitt lönebesked, säger Helena och suckar lätt. Det hade det känts bra att kunna klara själv. Men det är å andra sidan inte det viktigaste i världen, när man har någon att fråga om hjälp.
– Och den allra största segern när det gäller min kamp med siffrorna, den har jag redan vunnit.
– Jag har ju slutat skämmas!
