Hjälp oss! Vårt hus är hemsökt!

Mediet Pierre Hesselbrandt är på väg till Ockelbo. I väntan på att en plogbil ska bärgas ur diket på Ockelbovägen läser han ur brevet från Annika Hillgren.

I januari 2017 flyttade Annika och sonen Jonathan Lyckhult in i ett sekelskifteshus. Sonen är medial och de upptäckte direkt att de inte var ensamma. Jonathan kände av något i sitt sovrum. På nedre planet är det tunga energier i vardagsrummet, matrummet och Annikas sovrum. Hennes önskan är att Pierre ska känna in vad det är som pågår i huset. Förhoppningen är att familjen ska bli av med de tyngande energierna.

Pierre kommer fram samtidigt som skymningen sänker sig runt det charmiga grå huset med röda knutar ovanför tågstationen. I fönstren brinner levande ljus. Pierre hinner knappt hälsa på Annika förrän han märker av något. Han tar stöd mot dörrfodret, sluter ögonen och andas tungt.

– Jag blir helt snurrig. Här är en man. Han är bagare, jäkligt kraftfull och klädd i 20- eller 30-talskläder.
Pierre får en bild av fotbollstränaren Svennis. Mannen lyssnar till namnet Sven, Svenne eller Svennis.
Pierre hör en låt från Kristina från Duvemåla i huvudet. En kvinna i rummet verkar heta Kristina eller Stina.

– Jag ryser när jag påtalar hennes namn, så det känns som hon godkänner det.

Paret har verkat i huset. I dag är de här för att kontrollera att huset ska stå kvar i många år.

– Bagaren säger: “Man måste respektera eldens styrka”. De är oroliga för att huset ska brinna upp.
Pierre visar hur ljusstakarna vickar när halldörren kommer åt bordet de står på. På tapeten i vardagsrummet syns tre brännmärken.

De kommer från ljusen i en kandelaber, som Annika stötte till när hon dansade.

I köket är stämningen en annan. Plötsligt kommer en iskall vindil, trots att det inte är öppet någonstans. En genomsnäll släkting med ett namn på “M” är där för att hjälpa henne, säger Pierre.

– Han fyllde år i helgen. “Har du glömt det?” Vet du vem det kan vara?

Annika svarar ja.

 

– Det är min farfar Mindor Hillgren. Han hade födelsedag i helgen.

Släktingen är mån om Annika och vill att hon ska vara försiktig i trafiken.

– Det här blir flummigt, men han var din biologiske farbror på 1800-talet. Det är därför han har brytt sig så mycket, säger Pierre och börjar gråta.

Tårarna rinner även på Annika. I många år trodde hon att Mindor var hennes biologiske farfar, men han var steril. Farmor fick hennes pappa i en tidigare relation.

– Jag blir så berörd när jag pratar om det här. Han älskade mig precis som jag var. Farfar var hos mig varje dag. Han har sett mig ta mina första steg. När jag inte trivdes på dagis, hämtade han mig tidigare efter att ha kört lastbil hela natten. Han lärde mig köra bil. Jag förstår att han tycker att jag kör lite för fort.

Samma natt som Mindor gick bort fick Annika en känsla att hon skulle vaka hos honom.

– Jag satte mig vid den sidan som han låg vänd mot. Då valde han att somna in. Det var så fint. Efteråt sa mamma till honom: “Nu fick du som du ville. Du fick ha din flicka hos dig.”

Sonen Jonathan, som just kommit hem, berättar att efter farfarsfars död låg ett fotografi på honom och Mindor på hans säng. Hur bilden, som förvarats i en låda, kommit dit vet han inte.

Pierre får även kontakt med en kvinna vid namn Gunvor. Annikas farmor.

– De är rädda om dig och kommer för att hjälpa dig.

Däremot rår de inte på spökena som härjar i det öppna vardagsrummet. Pierre ber mig kliva längre in i rummet. Jag känner yrsel och börjar få huvudvärk.

Pierre sätter sig ned.

– Det gör så jäkla ont i skallen och jag känner mig berusad. Det är fyra män, tre är druckna fyllesvin. Jag hör klingande glas som serveras. Ölglas, konjak, sprit. Är man medial och vill förfesta utan att dricka, kan man meditera här.

Pierre hostar, hickar och har svårt att andas.

Till skillnad från andarna från andra sidan, vet de här männen inte om att de är avlidna.

– De är riktiga mansgrisar, som inte lyssnar på kjolstyg. Tre av dem är riktigt griniga för att jag ska ta bort dem.

Värst är ett spöke som påminner om en baron. En bufflig, tjock stammis, som bestämmer var folk ska sitta, röker cigarr och bär monokel.

– En annan har brutit nacken eller fått en whiplashskada och håller i en konstig ratt, menar Pierre.
Annika letar fram ett svartvitt fotografi. På bilden syns en flakbil som vält. Runt den står en folksamling med män i hatt och rock. I bakgrunden syns huset, som då var kafé.

Pierre behöver ta en paus. Under fikat berättar Annika att hon mått så dåligt i huset att hon tänkt uppsöka läkare.

– Jag har varit tungandad. En kväll när jag la mig var jag så yr att jag kräktes. Jag trodde att jag var sjuk.

Bakom ryggen på Pierre knarrar det som av fotsteg. Det är dags för honom att göra en ceremoni för de tre männen som är kvar i rummet. Då spökena förstår att Annika hör till huset, behöver han hennes hjälp.

Han tar Annika i händerna. Med gemensamma mediala krafter ska de försöka få bort männen. De blundar och Pierre ber Annika tänka på något positivt, som en ljus sommardag.

– Mödrar, mormor eller farmor på andra sidan, jag ber er att komma och hämta de här herrarna nu. Nu ber jag er att gå mot ljuset. Ni kan inte vara kvar här. Ni är inte i era fysiska kroppar och kommer få det mycket bättre där. De kommer inte klaga på ert alkoholintag, men ni måste skärpa er. Kaféet är stängt. Jag ber mina guider och änglar att hjälpa till. Vi måste rensa huset från negativ energi. Nu har jag fruktansvärt ont i huvudet! Aj jäklar!

Pierre sparkar rejält med vänsterbenet.

– Där drog en gubbe med sprängande huvudvärk i väg!

Det var den buffliga mannen som försvann. Pierre jämför känslan med att lägga handen på ett kostängsel. 

Pierre upprepar ceremonin och till slut är det bara en man kvar.

– Han frågar om jag är länsman. Då tänker han inte gå. Den här mannen har gjort sattyg.

Till slut rycker det till i benen på både Pierre och Jonathan, som sitter i soffan en bit bort. Pierre berättar att han såg en gammal trappa, som ledde mot ljuset. Där mötte en kvinna i klänning och uppsatt hår mannen. Kanske var hon hans mor och då tog han klivet.

– Jag har fått bort 75–80 procent.

Och jo, yrseln och huvudvärken har faktiskt försvunnit.

– Hade det här varit Det okända hade det blivit dubbelavsnitt, konstaterar Pierre.

Överallt i huset stöter han på andar. Bland annat två kvinnor som drivit kafé här och hette något på Lund. Annika visar ett gammalt fotografi på huset, där Lundholms kafé en gång låg. På bilden syns två kvinnor i förkläde. Både Annika och sonen har känt doften av bullar.

– Jag känner in kvinnorna. De går upp och bakar vid halvfyra på morgonen. Det smäller i luckor lite överallt här, säger Jonathan.

Innan Pierre gör en husrensning på övervåningen sätter han sig på Annikas sängkant.

– Jag sover ingenting och ligger vaken till fem, sex på morgonen, viskar hon.

Till sin egen förvåning vill Pierre välsigna rummet. Då Annika är så öppen och medial drar hon till sig spöken, som tror att de ska få hjälp, menar han.

– Du kanske ska starta ett medialt kafé här? Folk skulle resa från hela Sverige för att fika här.

Slutligen tar han itu med det som skrämt Jonathan i sovrummet på övervåningen och fick honom att flytta till sin pappa efter några nätter. Pierre hör en äldre tågvissla och känner sedan hur någon puttar honom.

– Det är en chefstyp, dryg och stressad. Han tycker grabben är en slashas. Jag tror mannen letar efter en skrivmaskin. Det är därför han smäller i luckorna.

Till slut får Pierre bort honom. Efteråt är han helt slut.

– Tänk dig energitjuvar i fysisk form. De här har ingen kropp, men är dubbelt så jobbiga. De suger energi av mig.

Några dagar senare ringer Pierre. I två dygn efteråt var han utslagen.

– Huset var topp fem av svårighet. Men det var också en häftig upplevelse och ett lyckat utfört arbete.
Även Annika hör av sig via mejl. Hon har aldrig trivts i huset innan. Nu sover hon gott om nätterna, den tunga andningen, yrseln, tröttheten och ångesten är borta. “Det är så harmoniskt här, en helt annan härlig energi! Min son känner också skillnaden! Vi är så otroligt tacksamma!”