Christopher O’Regan tog paus från tv-karriären

Jag träffar Christopher O’Regan på ett kafé i Stockholm. Han ser ut precis som på tv, prydligt klädd i engelsk stil, välkammad. Han ger ett sympatiskt intryck, är öppen och chosefri. Vi har en timme på oss att fika och prata. Sedan ska han hämta dottern Alice på förskolan. 

De ska promenera hem till lägenheten i en gränd alldeles bakom Storkyrkan. Christopher lagar middag, det blir falukorv och makaroner. Sedan är det snart läggdags, borsta tänderna och godnattsaga. Alices favorit är en historia som Christopher själv har hittat på, om en liten flicka som heter Lisa och spelar klarinett i Gustav III:s vaktparad. I morgon ska de stiga upp och äta frukost och göra sig i ordning för att gå till förskolan igen. 

– Visst, det blev ett stort avbräck i inkomsten när jag slutade på tv, säger han. Numera jobbar jag bara med mina stadsvandringar som jag har i veckosluten då Alice är hos sin mamma. Och visst var det roligt att vara programledare för Det sitter i väggarna. Folk kom fram till mig på stan och tackade för trevliga program. Jag upplevde inga baksidor av kändisskapet, fick bara glada och vänliga kommentarer. Detta har jag bytt mot vardagslunken och att vara småbarnspappa. Ändå har jag aldrig ångrat mitt beslut, inte en sekund! Jag vill följa Alice i hennes utveckling. Jag vill finnas där för henne.  

Trivs med livet

Christopher trivs bra med livet som det är just nu. Under tiden Alice är på förskolan går han till Riksarkivet, Stadsarkivet, eller Slottsarkivet och ägnar sig åt sin allt uppslukande hobby – att forska i 1700-talet och händelserna kring Gustav III:s död.

Det finns hur mycket material som helst, berättar Christopher entusiastiskt. Det kan med tiden bli en tegelstens-roman, det kan bli en tv-dokumentär, fotobok, kokbok, radioföljetong, barnbok, dataspel, Youtubeplattformar, podcasting … 

– Fast när ska jag ha tid att genomföra allt det här, suckar han. Jag som inte ens hinner svara på alla mina mejl.

Intresset för 1700-talet väcktes redan när han var 5–6 år, berättar han. Hans mamma tog med honom till Livrustkammaren. Han blev fascinerad och ville att hon skulle sy upp tidstrogna kläder åt honom, vilket hon
också gjorde. Han bar dem stolt på skolavslutningarna. 

Redan i 20-årsåldern började han leda stadsvandringar i Gamla stan. Sedan blev det flera böcker och många föredrag. Riktigt känd blev han först när han fick chansen att medverka i tv-programmet Go’kväll.

Ständiga uppbrott

I jobbet gick allt som på räls, men privatlivet var inte lika okomplicerat. Christopher hade ett par långa relationer. I den ena ebbade förälskelsen ut och övergick i vänskap. Den andra relationen var passionerad men slitsam, med ständiga uppbrott och försoningar. 

– Att skaffa barn fanns inte i min föreställningsvärld på den tiden. Jag har alltid kommit och gått som jag har velat. Barn såg jag som något som inkräktade på min frihet. De skriker och kostar pengar och de kommer ändå inte och hälsar på en på äldreboendet. Nu är jag oändligt tacksam för att jag fick Alice och fick uppleva det fantastiska i att vara pappa.

Efter de spruckna relationerna bestämde sig Christopher för att leva ensam. Men så mötte han Sara.

– Hon var naturlig och jordnära. Det behövdes inga krusiduller och romantisk uppvaktning. Allting var bara så trevligt, avslappnat och innerligt. Vi träffades hösten 2013 och gifte oss ett år senare, i Storkyrkan. Det var självklart att vi skulle ha barn. Jag minns inte ens att vi diskuterade det.

Reste mycket

I maj 2015 föddes Alice. Då var Christopher O’Regan ­sedan två månader tillbaka programledare för Det sitter i väggarna. Ett jobb med många resor, men Alice lyckades pricka in sin födelse till en paus mellan två inspelningar.

Sedan följde en ganska slitsam tid. Christopher var ofta ute med tv-teamet, och Sara fick dra ett tungt lass. 

– Jag var borta alldeles för mycket, det var säkert en bidragande orsak till att äktenskapet sprack. Och när jag var hemma avlöste vi varandra som föräldrar. Sara kunde ta med Alice ut till sin mamma i skärgården en dag. Nästa dag tog jag Alice och åkte ut någonstans med henne. Vi gjorde sällan något tillsammans alla tre. 

Skilsmässan var ett ömse­sidigt beslut. 

– Det var ingen dramatik, inget tumult. Vi bara insåg att vi är alltför olika och att det bästa vi kunde göra var att skiljas som vänner. Efteråt har jag tänkt att vi kanske gjorde det lite väl enkelt för oss. Ny bostadsrätt för Sara och “hej då, vi ses snart”. Vi hade ju ändå barn ihop och hade tänkt leva hela livet tillsammans. Det är klart att det gjorde ont. Jag hade nog behövt svettas ur mig min besvikelse och frustration, gråta och skrika.

Men hur skulle de göra med Alice? Hon hade sin förskola i Gamla stan, medan Sara bodde en timmes resväg från city. Christopher hade kvar sin gamla lägenhet, men hade å andra sidan ett jobb med många resor, oförenligt med att regelbundet hämta och lämna på förskolan.

– Jag har inte behövt fatta så många stora beslut i mitt liv. Mycket har bara löpt på. Jag har varit litet bortskämd. “Hej vi ringer från bokförlaget Forum, skulle du vilja skriva böcker?” “Hej vi är från tv, skulle du vilja bli programledare?” Nu var jag tvungen att tänka efter och göra ett aktivt val.

Egentligen var det inte så svårt, tycker Christopher. Han hade bestämt sig för att aldrig mer göra misstaget att sätta arbetet i första hand, före sina allra närmaste.

Inget märkvärdigt

Christopher O’Regan har märkt att en del blir förvånade när de hör att han har hand om sin dotter större delen av tiden.

– Visst är det intressant att människor i vår jämställda tid tycker att det är märkvärdigt att en pappa tar större praktiskt ansvar än en mamma. När det är tvärtom höjer ingen på ögonbrynen. Då jag växte upp, som skilsmässobarn, bodde jag hos min mamma i Kärrtorp i veckorna och hos min pappa i Hallunda på helgerna. Ingen undrade någonsin över det.

En tid efter skilsmässan träffade hans exfru Sara en ny man. Christopher ville också träffa någon och skrev på sitt Instagram att han saknade någon att krama om. Han drunknade nästan i svar.

– Jag gick på några dejter och det var väl inget fel på tjejerna. Men det tände bara inte. Jag är nog inte redo. Och dessutom kompliceras ju situationen av att jag har barn. När ska jag ha tid eller ork att utveckla en ny vuxenrelation? 

Han har alltid tidigare trott på tvåsamheten och tänkt att man är halv om man är ensam.

– En gång hörde jag en intervju med Lill-Babs, där hon sa att hon inte höll på med kärleksrelationer längre, “det gör så ont när det går åt helvete”. Då tänkte jag att hur kan man resonera på det sättet, kärleken är ju den stora drivkraften. Nu kan jag förstå henne. Är man singel så har man ju hundra procent havererade relationer bakom sig. Jag stänger inga dörrar som Lill-Babs gjorde. Om jag träffar någon i framtiden är det fint, det får hända när det händer. Men jag kan se att det också finns andra kvaliteter i livet.

På samma sätt som han gick in hundra procent i att vara programledare går han nu in för att vara pappa. 

Rolig att vara med

– Alice är påhittig och självständig, rolig att vara med. Jag har ju gott om tid, så det är sällan vi har bråttom. Det tror jag är bra. Jag är också ganska tillåtande. Går med på det hon vill om det inte är klart dåligt för henne. Själv växte jag upp med mycket regler och korta tyglar. Så jag försöker istället resonera. Vi har ett favoritord – “kompromisser”. Lite bra för pappa, lite bra för Alice.

Christopher vill investera i sin relation till Alice. Och samtidigt investera i sig själv, hålla sig i form så att han orkar med.

– Jag hade en period för tio år sedan också, då jag tränade. Men då handlade det till 95 procent om fåfänga och till fem procent om hälsa. Nu är det tvärtom.

Christopher tittar på klockan, det börjar bli dags att avrunda. Precis innan vi ska resa oss och gå kommer en äldre kvinna fram till vårt bord på caféet. Hon kommer från Danmark och berättar att hon har sett Christopher i ett tv-program om Gamla stan och är här för att gå i hans fotspår. Och så sitter han här, livs levande! Hon lyser av lycka över att få prata med honom. Christopher är tillmötesgående och ger henne lite tips.

Hon är en av många som saknar Christopher i tv-rutan. Och kanske återkommer han så småningom när Alice blir större, vem vet. Men just nu har han viktigare saker att göra. Dags att hämta på förskolan.