Traumatiska minnen kom i vägen för kärleken

Vid köksbordet sitter Marit Fagerheim Wiik och Ali Djabbary tätt intill varandra med varsin kopp te. Det är vanlig vardag när vi besöker paret i deras hem. Sonen Emil Abtin ska snart gå och träna medan dottern Anahid är upptagen med att prova kläderna som hon och mamma har köpt.

Marit och Ali träffades första gången på en fest i Oslo i februari 2002. “Här finns det något”, tänkte Marit när hon mötte Alis blick.

– Han hade en väldigt öppen och intensiv blick men det fanns samtidigt något främmande i den som gjorde mig nyfiken. Jag kände att han verkligen såg och när jag pratade med honom var det som om han verkligen lyssnade.

Några månader senare träffades de av en tillfällighet på gatan. Marit tog mod till sig och bjöd hem Ali på en kopp te. Hon fick veta hans bakgrund, i korta drag. Han kom från Iran och jobbade som konstnär. Han hade flytt till Norge när han var strax över 20, medan kriget mellan Iran och Irak pågick. Han hade suttit i fängelse i Iran och blivit torterad. Men han sa också att han fick vänner i fängelset och att det inte var så farligt.

Marit anade att han hade en del traumatiska upplevelser i bagaget men tänkte att han nog skulle berätta så småningom.

De träffades allt oftare men Ali verkade distanserad och flörtade aldrig med Marit. Marit var inte säker på vilka känslor de hade för varandra.

– Ali gav mig inga signaler men jag kände inom mig att jag ville lära känna honom ordentligt, säger hon.
Och även när de så småningom blev tillsammans fortsatte Ali att vara tillbakadragen.

– Jag kände att han bar på något som han inte ville berätta.

Ali pratade i sömnen och hade mardrömmar under nätterna. Han kunde reagera våldsamt på helt vardagliga händelser som att Marit kittlade honom under fötterna. Om hon frågade rakt ut om det var något som plågade honom svarade han bara: “Ingenting.”

Behovet av att vara förtrolig och nära växte inom Marit.

– Jag ville bli förälskad på riktigt och ville att Ali skulle bli förälskad i mig.

Hon bestämde sig för att fråga rakt ut men var inte förberedd på hans reaktion. “Det finns ingen gnista mellan oss”, sa Ali.

Marit hade varit så säker på att de var menade för varandra. De hade så bra tillsammans, på alla andra sätt. Hon blev förkrossad av svaret. Efter det hade de inte kontakt på tre månader.

– Jag anade att Ali nog hade fullt upp med sitt eget känsloliv.

Men Marit saknade Ali intensivt och därför tog hon kontakt på nytt. De blev tillsammans igen men det dröjde inte länge förrän förhållandet åter körde fast.

– Han var fysiskt närvarande men ändra liksom frånvarande. När hon tog upp det med honom förstod han vad hon menade och gick i försvar.

Därför blev hon överraskad när Ali en dag frågade om de inte kunde flytta ihop. Då var hon inte ens säker på att de faktiskt var ihop. De blev sambor men Marit längtade fortfarande efter en närmare samhörighet, att de skulle kunna prata om allt.

En dag orkade hon inte mer och flyttade ut. Efter några dagar pratade de med varandra på telefon och Ali lovade att vara mer närvarande. Han ville inte att deras förhållande skulle vara slut. Marit förklarade att hon behövde mer närhet, behövde känna sig älskad.

Den här gången ansträngde sig Ali verkligen. Han försökte gå Marit till mötes och visa att han älskade henne.

Nu dök det upp brottstycken från Alis tidigare liv. Han berättade om en kväll i fängelset i hemlandet. I badrummet såg han en ung kille som borstade tänderna. Pojken skulle avrättas dagen efter. Varför borstade han tänderna? Han visste ju att han skulle bli avrättad? Pojken måste ha lagt märke till Alis tunga, undrande blick för han vände sig om och sa: “Man måste ju hålla sig ren!”

En annan historia handlade om en man som skulle hängas offentligt i byn Mashhad i Iran. När snaran lades om hans hals grep han repet och kysste det.

Marit förstod att Ali hade fler minnen som han hade lagt locket på.

– Jag anade att Ali var traumatiserad. Han hade ju genomlevt krig. Jag visste ju egentligen inte vad det ville säga och jag ville inte vara hans terapeut.

2005 gifte sig Marit och Ali på Oslo rådhus med några få vittnen. Året efter fick de sonen Emil Abtin. 2010 föddes deras dotter. Hon fick namnet Anahid.

De två var inte alltid överens om hur barnen skulle uppfostras men på många sätt gick det bra. Fram till en dag då det inte alls gick längre. Marit hade kommit till en punkt där hon tvivlade på om hon hade de rätta känslorna för sin man.

– Jag stack iväg för att hälsa på en väninna och gick långa promenader. Jag behövde tänka över min situation.

En dag när hon var ute och gick och tänkte ringde Ali till henne. Hon hörde på allvaret i hans röst att hennes frånvaro hade påverkat honom. Han berättade att han inte riktigt förstod henne och kände sig osäker. “Vad är det du saknar?”

Då kände Marit att känslorna för honom fanns kvar. Hon trodde hon var färdig med Ali men nu liksom smälte hon, på samma sätt som första gången hon träffade honom.

“Det är precis det här jag behöver. Att du är vänd mot mig, intresserad av mig och att vi pratar med varandra på det här sättet”, sa hon medan tårarna trillade.

“Från och med nu ska vi prata med varandra hela tiden, om allt”, lovade Ali.

Marit visste att Ali hade höll det han lovade. Men hur skulle han klara det här löftet?

“Du måste gå till en psykolog och bearbeta minnena du bär på. Då kan vi fortsätta leva ihop”, sa hon.
Redan efter det första mötet med psykologen var processen igång. Ali fick diagnosen posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Symtomen var flashbacks, fysiska skräckreaktioner och flyktstrategier för att undvika att konfronteras med minnena.

– Han hade alla de typiska kännetecknen på en person som gått länge med svåra minnen utan att bearbeta dem.

Efter fyra–fem månader var Ali beredd att berätta hela sin historia för Marit.

För att hämta fram de hemska minnen Ali bar på reste hela familjen till Iran. Ali ville visa Marit byn där allt startade för att ta reda på om mötet kunde hjälpa honom att minnas händelserna bättre.

När de körde in i byn Dargas, där Ali bodde när han var mellan 11 och 14 år, satt det stora upplysta bilder av unga män i uniform längs vägen. Det var soldater som dog i kriget mellan Iran och Irak 1980–1988. Martyrer. Myndigheterna lägger stora resurser på att högtidlighålla minnet av de som offrade livet för faderslandet, fick Marit vet.

När Ali fick iransk jord under fötterna kom hela hans historia fram. Om hur han blivit fängslad och torterad och bevittnade hur goda vänner avrättades. Om hur han blev frisläppt och om hans dåliga samvete gentemot de vänner som inte hade samma tur. Om hur han blev värvad som soldat.

Ali blev allt mer öppen och klarade nu att förlåta sig själv för att han överlevt fängelset medan flera av hans vänner fått sona med livet.

Marit märkte att hennes man fick ny mening i vardagen. Han började träffa vänner, spela fotboll och göra mycket annat han inte gjort på länge.

Idag jobbar Ali med teater och undervisar en grupp funktionshindrade ungdomar. Marit är utbildad gestaltterapeut men jobbar som fritidsledare på skola. Hon håller också kurser och föredrag om skolrelaterade teman, samt om samliv och egen utveckling. Hon är öppen om problemen som mötte dem när deras olika kulturer skulle förenas.

Idag har Marit och Ali det bra tillsammans.

– Vi har en väldigt god kommunikation eftersom vi lärt oss att det är nödvändigt. Hans svåra minnen är inte längre något som kommer mellan oss.

Både Ali och Marit tycker att öppenhet är viktig för att bearbeta trauman. Deras egna barn har fått höra om Alis upplevelser, i små portioner.

– Man tror kanske att man skyddar dem man älskar genom att inte berätta om det hemska. I verkligheten är det precis tvärtom, säger Marit.