Elisabeth och Ingela lever båda ett aktivt liv. De går på konserter, restaurang, gympar och reser och är aktiva i föreningslivet med tunga styrelseposter. De har båda lång yrkeserfarenhet av olika chefsjobb som bland annat krävt av dem att kunna fatta beslut som inte alltid gillas av alla. Jag frågar dem om det på något sätt varit till hjälp i att sätta gränser och säga nej till sina barn.
– Nej, det är annorlunda, banden till barnen är känslomässiga och trycker på helt andra punkter, säger Elisabeth bestämt.
Det här är en fråga som jag ofta hör äldre prata om, men det här är svårt att prata öppet om. Ja, det är till och med så svårt att prata öppet om att flera som Hemmets Journal är i kontakt med avböjer på grund av rädsla för att bli identifierade. Och Elisabeth och Ingela heter egentligen något annat. Vi stämmer träff på en servering i Göteborg.
Deras tankar om att vara en bra mormor och farmor krockar ibland med de vuxna barnens förväntningar.
Ryckte in med kort varsel
– Det var länge som jag försökte säga nej men istället för förståelse fick jag frågan “Vad ska du göra då? ” Jag förväntades rycka in på kort varsel at hämta barnen på dagis eller vara barnvakt. Jag kunde få frågan dagen innan men det är inte bara att kasta sig iväg och lägga om all annan planering. Jag måste ta tåg och det kostar ju en del om man inte planerar i god tid.
Till slut upplevde Ingela sonens och svärdotterns förväntningar så krävande att hon bestämde sig för att skriva ner sina tankar och känslor i ett brev och tog även ett samtal med svärdottern.
– Det gick för långt, säger Ingela och ser trots sitt mod lite skamsen ut.
För Ingela är det viktigt att känna att det är hon som styr över sin egen tid och inte att den är styrd av andras förväntningar. Efter brevet och samtalet har relationen med sonen och svärdottern blivit mycket bättre, ärligare och mer respektfull.
Ingela tror att många vuxna barn behöver se över sitt eget liv och förväntningar på det.
– När jag till exempel fick kommentarer som att ” det är ju tur att mormor och morfar finns och är intresserade av barnbarnen,” fick jag nog. Det var ju för att ge mig dåligt samvete. Men jag tog tag i situationen även om det var läskigt först så blev det ju bra.
Vi kommer in på att klippa banden och skapa nya band. Och många pensionärer som är friskare, aktivare, lever längre än sina föräldrar, vill också bestämma över sitt liv. Men det är inte en rättighet fri med många skuldkänslor.
Vill bestämma över sin tid
Trots att Elisabeth försöker värna om rätten att bestämma över sin egen tid, och uppmuntrar dessutom andra pensionärer hon möter till det också, så är det lättare sagt än gjort att leva som man lär.
– Har jag till exempel sagt nej någon gång har jag flera gånger kommit på mig själv att jag får skuldkänslor och dåligt samvete och tar igen dubbelt upp nästa gång och köper mig fri. Jag köper saker till barnen eller barnbarnen. Jag vet att det är fel, men det är ju min egen oförmåga att inte riktigt stå upp för mig själv.
Men är det främst kvinnor som känner igen problemet?
Ingela:
– I de föreningar jag är med i hör jag sällan männen beklaga sig över detta. Men sen har jag en granne som är änkeman, och han ställer ständigt upp för sina barn och barnbarn och planerar sin tillvaro efter
dem. Han mår väldigt bra i det. Det viktiga är att må bra i det man gör, Trivs man med det är det ju rätt.
Det blir ett problem om man ständigt ger upp sig själv för någon annan.
Elisabet och Ingela funderar en stund på om det är skillnad beroende på samhällsklass och de ekonomiska medel pensionären har.
– Det är en intressant tanke, för visst kan det vara så att den som har god ekonomi har förutsättningar för att fylla tiden med aktiviteter på ett annat sätt och därmed blir mer upptagen. Men kanske är det också en fråga om stad och landsort, att det är skillnader i livsstil stad och landsort.
Elisabeth har egentligen aldrig slutat arbeta. Precis som Ingela lever hon utan partner och trivs med det. Skillnaden på hur hon levde innan hon blev pensionär och nu är egentligen väldigt liten.
Gör rätt som säger nej
– Jag trivs med att jobba och tänker hålla på så länge jag orkar. Sen balanserar jag ständigt mellan dåligt samvete och rätten till min egen tid, men oftast vinner känslan av att jag gör rätt när jag säger nej de gånger jag gör det, säger hon.
Då och då kommer forskningsstudier, senast i januari i år presenterades den så kallade H-70 undersökningen om 70-åringars hälsa . “Idag vill pensionärer förverkliga sig själva och hinna med det man inte gjorde då man arbetade” menar professorn Ingmar Skoog som leder H-70-undersökningen.
Uttryck som “70 är som det nya 50” sprids och ofta framställs 70-åringen som rask och pigg. Kan den bilden göra det svårt för de vuxna barnen att veta vad de kan förvänta sig, frågar jag Elisabeth och Ingela?
– Det är faktiskt en intressant tanke. Så skulle det kunna vara, säger Elisabeth.
Men hur är det då om man inte lever ett lika aktivt liv och känner sig trött och gammal, att man faktiskt inte orkar ta hand om barnbarnen. För vad är att vara gammal idag?
Svårt att erkänna
– Kanske är det svårt för de vuxna barnen att se skillnaden om den åldrande föräldern i stort sett lever samma liv som tidigare, säger Ingela.
– Det kan ligga mycket i det, ibland orkar man inte och det kan vara svårt att erkänna för sina barn men kanske främst för sig själv. Jag som arbetar fortfarande kan själv ha svårt för det, säger Elisabeth
– Samtidigt tror jag att särskilt kvinnor är dåliga på att sätta gränser.
Ingela fyller i:
– Det är den klassiska duktighetsfällan. Den ger bekräftelse.
För det här reportaget skulle egentligen ännu en pensionär medverkat men ställde in då hon hittade en restresa till solen kvällen innan.
– Hon har haft det väldigt svårt i det här att säga nej. Hon har i stort sett barnbarnen hos sig hela tiden. När hon försökte säga nej blev hon bortstött och har sedan dess aldrig vågat säga nej igen. Nu får vi se hur det blir när hon kommer hem från den här resan, säger Elisabeth och Ingela.
