Anna, 60: “Jag lever på lånad tid”

Fortfarande tänker man främst på män när man pratar om hjärtinfarkter. Men även många kvinnor drabbas. Anna Ulriksen-Algotsson är en av dem. Hon har överlevt fyra.

– Den senaste var den allvarligaste. Då trodde inte läkarna att jag skulle klara det utan ringde mina barn och bad dem komma till sjukhuset, berättar hon.

Anna håller på att påta i trädgården när Hemmets Journal kommer på besök till kedjehuset i Malmö där hon bor med maken Steffan, 58.

Hon är strålande glad och rör sig lätt och ledigt. Det är en underbar vårdag och Anna är klädd i jeans och en blå blus. Om man inte vet det kan man aldrig tro att hennes hjärta är i så dåligt skick som det är.

– Jag gör allt jag kan för att må bra, men vissa saker måste man acceptera. Jag kommer troligen inte att överleva ytterligare en hjärtinfarkt, säger hon när vi en stund senare slår oss ner vid matbordet i hennes hemtrevliga vardagsrum.

När hon lägger upp armarna på bordet syns tatueringen på hennes högra underarm. På latin står det “Fides, spes, caritas”.

– Det betyder tro, hopp och kärlek, säger hon. Jag gjorde den efter senaste hjärtinfarkten. Jag tycker det sammanfattar allt. Jag vägrar att identifiera mig som sjuk, att bli min sjukdom. Jag vill leva ett så bra liv som möjligt.

Bara 36 år

Anna var bara 36 år när hon drabbades första gången. Hon jobbade då på ett gym, var vältränad och såg enligt alla i hennes omgivning ut som hälsan själv. Att hon skulle få en hjärtinfarkt fanns inte riktigt på kartan.

– Jag var i mycket fin form och vägde bara 45 kilo, vilket var perfekt för min längd. Den enda lasten jag hade var att jag rökte, säger hon.

Men en dag när hon spelade bowling fick hon akut ont i bröstet. Hon trodde själv först att det berodde på att hon sträckt sig, men hennes mamma insisterade på att hon skulle åka till vårdcentralen.

– Det kändes inte alls som man hört att det skulle göra vid en hjärtinfarkt och därför hade jag inte en tanke på att det kunde vara det. Jag hade mer en diffus smärta i ryggen.

När hon satt på en motionscykel på vårdcentralen och gjorde ett EKG-test fick hon chockbeskedet. Efter röntgen fick hon senare veta att hennes blodkärl var igenkorkade.

– Läkaren erättade att jag såg ut som en 90-åring inuti i kroppen.

Även hennes mamma

Bara någon månad senare drabbades Anna av nästa svåra motgång i och med att hennes mamma plötsligt avled.

– Det var tufft. Mamma var mitt stora stöd efter att jag själv blivit sjuk. På den tiden var jag ensamstående med mina barn som då var tio och sjutton år gamla.

Det visade sig att även hennes mamma hade förträngningar i blodkärlen.

– Det är ärftligt och det har sedan visat sig att även min moster och mina fastrar hade det så jag har det från kvinnorna på båda sidor av släkten.

Våren 1995 genomgick Anna en ballongvidgning av kranskärlen, men det visade sig att hennes kärl var i så dåligt skick att de sprack. Hjärtkirurgerna tvingades sätta in stenter, som är cylinderformade nät av rostfritt stål som förs in i kärlen för att stabilisera dem.

– I dag har jag stenter i hjärtat, magen och benen, berättar hon.

Men trots ballongvidgningen och stenterna mådde Anna inte bra. Hon slutade sitt tidigare jobb på gymmet och började istället jobba deltid inom handeln.

– Dels orkade jag inte fortsätta som tränare, dels kunde jag inte stå där och säga att man slipper hjärtproblem om man bara tränar. Det var inte trovärdigt längre. Jag hade ju drabbats trots att jag alltid tränat.

– Min läkare tyckte jag skulle vara glad för att jag mådde så bra som jag gjorde. Men jag ville orka samma saker som andra 37-åringar.

2002 gjordes en kranskärlsoperation och efter den mådde Anna bra i flera år. Hon tog sina mediciner och allt såg ut att gå åt rätt håll.

Mycket allvarligt

Men för fyra år sedan fick hon en ny kraftig hjärtinfarkt.

– Jag och min son rastade hunden när jag plötsligt föll omkull och inte kunde resa mig. För mig kändes det inte som man hört att det gör för män, med smärta från bröstet som strålade ut i vänster arm. För mig kändes det snarare som när man får kramp i en tå fast det satt i bröstet.

Den här gången var Annas tillstånd mycket allvarligt och läkarna trodde inte hon skulle överleva. Dessutom visade det sig vid röntgen av hennes hjärta att hon under perioden från 2002 till 2014 haft två “tysta” hjärtinfarkter. Det betyder att de inte gett några symptom, men att de orsakat skador på hennes hjärta som läkarna kunde se vid undersökningen.

Än en gång reste Anna sig från sjuksängen, men hon var tvungen att sluta arbeta helt.

– Jag blir fort trött om jag anstränger mig. När barnbarnen är här och hälsar på orkar jag bara leka med dem korta stunder. Men jag försöker ta ansvar för mitt liv. Jag äter så sunt jag kan och rökningen slutade jag med för fem år sedan.

Annas sviktande hjärta har lett till att hon även fått njurproblem. Dessutom har hon lungsjukdomen KOL som påverkar hennes kondition negativt.

– Läkarna kan inte göra mer. Jag anses färdigbehandlad och det är tveksamt om mitt dåliga hjärta skulle klara ytterligare en operation.

Anna sticker inte under stol med att hon lever på övertid. Döden skrämmer henne inte. Kanske därför att hon levt nära den i många år och vant sig vid tanken.

– Mina barn är stora nu och behöver inte mig längre. Visst skulle jag vilja var med ett tag till och följa mina barnbarn, säger hon och fortsätter sedan lite eftertänksamt.

– Vissa människor pa ssar helt enkelt inte för att bli gamla. Jag trodde aldrig jag skulle bli 60 år, men det fyllde jag ju faktiskt i januari.