Solveig vårdar sin man hemma: “För mig är det naturligt att ta hand om varandra”

Solveig och Bernt Bylund i Umeå lovade 1964 att älska varandra i nöd och lust. Och så blev det. Deras långa äktenskap är fyllt av kärlek och närhet, de fick pojkarna Pär och Jan som gett dem fyra barnbarn.
Men den 20 februari 2013 fick Bernt en stroke och livet förändrade på ett ögonblick.

– Han ramlade ur sängen mitt i natten och det gick det gick att prata med honom, berättar Solveig. Jag ringde efter ambulans och väl på sjukhuset fick han ytterligare proppar och då blev han inte längre kontaktbar.

Bernt fick ligga kvar på sjukhuset drygt två månader och sedan kom han hem.

– Jag tvekade inte en sekund att ta hem honom, det var helt självklart för mig att vårda honom hemma. Det är så naturligt att man ska ta hand om varandra. Jag är säker på att han hade gjort likadant för mig om jag blivit sjuk.

Bernt har svårt att kommunicera, hans ordförråd består av “nej” och “oj,oj,oj” plus att han gör tummen upp om något han gillar.

Känner varandra väl

– Jag ställer ledande frågor och tycker att det går rätt så bra att förstå honom. Vi känner ju varandra så väl. I början fick vi tips om att peka på bilder och annat mer visuellt, men det fungerade inte bra.

Hans högra sida av kroppen är helt förlamad och han använder inte höger hand, men kan gå med stöd av träningsredskap.

– Vi bor nära ett äldrecenter och dit kör jag honom i rullstolen två gånger i veckan och så kommer hemtjänsten dit och tränar med honom.

Året efter att Bernt fick stroke åkte Solveig och han på en rehabiliteringsresa till Spanien med massor av träning.

– Det var inte bara kroppen som skulle tränas, på den resan fanns även en logoped med och numera är vi med i Afasiföreningen och tränar ordförståelse en gång i veckan.

Förutom att ta hand om all daglig omsorg om sin man fick Solveig träda in och bli spindeln i nätet och sköta alla kontakter.

– Det är så mycket som ska tas om hand; kontakter med medicinavdelning, neurologavdelningen vårdcentral, biståndshandläggare, sjukgymnast, hemtjänst, anhörigkonsulent för att nämna några. När sjukdomen gjorde entré i våra liv fick jag bli både Bernt och mig själv så våra roller har verkligen förändrats. Han hade haft hand om vår ekonomi och nu var det jag som var tvungen att sköta den, tack och lov så fick jag hjälp av människor jag kan lita på.

Blickar alltid framåt

Solveig säger att hon är en praktisk natur och blickar framåt. Hon går aldrig och ältar och har aldrig känt förtvivlan över deras situation.

– Jag är tacksam för mitt positiva sinnelag och det gjorde att jag bara kände att det här ska vi fixa, vi ska få den hjälp vi behöver så att Bernt kan leva ett gott liv.

Efter ungefär ett år blev hon anställd av kommunen, som anhörigvårdare vilket innebär att hon får stöd av hemtjänsten som kommer morgon och kväll och tar hand om morgon- och kvällssysslorna i badrummet.

– Däremellan är det bara jag som vårdar honom, sköter toabesök, byter kläder om det behövs. Men äta kan han själv om jag finfördelar maten vill säga.

Varje morgon och kväll tar hemtjänstpersonalen hand om hans leder efter ett program som sjukgymnasten sammanställt.

– De jobbar med Bernts förlamade sida för att förebygga stelhet och smärta och öka balansen. Vi är så tacksamma för vad de gör.

Ända sedan Bernt blev dålig har de fortsatt att flytta ut till sitt älskade fritidshus under sommarmånaderna.

Fick korttidsboende

– Ett år efter han drabbades stroke fick han ett kraftigt epilepsianfall som gjorde att vi fick ta ambulans till sjukhuset. När han skulle skrivas ut blev det vårdplanering. Där föreslogs vilka hjälpinsatser, som finns att få och då kom förslag om korttidsboende. Våra söner ville inte att jag också skulle bli sjuk av allt slitande så numera bor han på korttidsboende halva månaden och hemma resten, utom på sommaren, då har han varit i fritidshuset med hjälp av hemtjänsten.

För Solveig innebär det här en stor avlastning, speciellt på nätterna som ofta varit oroliga för Bernt. Solveig har haft svårt att koppla av och oroat sig för vad som kan hända.

– Det är jobbigt att inte få sova så den största vinsten med korttidsboendet är att slippa vaknätter. I perioder har jag varit så trött. När han är där tar jag en promenad dit en eller två gånger i veckan.
Bernt trivs på korttidsboendet och blir förstås glad när Solveig kommer på besök.

– Då håller vi alltid varandra i handen, så lyckliga över att ha varandra. Jag känner hur kärleken finns där så stark mellan oss och jag tror att det är likadant för honom. Nej förresten, jag vet det, säger Solveig och skrattar.

När han är hemma kan hon inte lämna honom ens för en kort stund och hon är glad för extra avlösning av hemtjänsten, 12 timmar i veckan. Det gör att hon kan komma ut lite grann.

Vill vara spontan

– Jag längtar efter att få vara spontan, men det går ju inte och i och med det känner jag mig lite låst. Jag vet ju att hemtjänsten måste planera och då måste jag också göra det.

Hon tycker det ibland är svårt att komma på vad hon ska göra då hon får några lediga timmar. Hon skulle verkligen vilja komma ifrån på kvällstid för att gå på Odd Fellow-logen Rebecka, men hittills det har varit svårt att få det att stämma med de veckor Bernt är på korttidsboendet och hon hoppas att hon ska kunna ordna lediga kvällar framöver.

– En del av de vänner de umgicks med förr hör inte längre av sig. Det blir färre parmiddagar och umgänget blir glesare, det är som om gamla vänner inte klarar av att umgås sedan Bernt blev sjuk. Men visst har vi några nära vänner som vi gärna träffar. Av och till känner jag mig ensam. Även om det är min älskade man som blivit sjuk så drabbas jag mycket av det. Förr hade vi en stor bekantskapskrets och var väldigt sociala.
På den tiden handlade livet om barnen, arbete och Bernts ishockey som gav dem många vänner.

– Bernt och jag är födda i trakten och fick under åren många kära vänner och vi har en stor släkt som vi är tillsammans med.

Solveig har varit rödakorsare i många år och är aktiv i en anhöriggrupp där man antingen har vårdat eller vårdar sin anhöriga.

– Det ger mig väldigt mycket och det är fint att få finnas till för andra i samma situation som jag lever i. Bland annat har jag fått en ny väninna som också är med i afasiföreningen och som har sin man på samma korttidsboende som Bernt.

 

Klagar inte i onödan

Hon är också engagerad i kommunens anhörigråd som har hand om anhörigfrågor.

– Vi träffar tjänstemän och politiker och tar upp frågor som rör oss.
Det känns väldigt bra.

Solveig, som jobbade som rektor och har alltid varit en engagerad person.

– Jag gräver inte ner mig utan ser hellre lösningar än problem. Jag minns en person som blev så förvånad då jag någon gång sa att det var kämpigt och sa att det var något nytt att jag ojade mig. Jag klagar inte i onödan, för det mår man inte bättre av.

“Kärleken är så förunderligt stark, kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark som sol över mörka gärden.
Ditt hjärta är mitt. Mitt hjärta är ditt…”

Den strofen av Nils Ferlin passar så väl in på Solveigs och Bernts långa äktenskap som tålt allt.

– Störst av allt är kärleken, menar Solveig.