Elin bor tillsammans med mamma Ulrika, pappa Joacim och storasyster Sara på hästgården Stall Hästkullen strax utanför Åtvidaberg. Där bedriver familjen ridskola, försäljning och transportering av hopphästar, liksom att de är ute och tävlar en hel del.
Hästar har alltid funnits med i Elins liv och shetlandsponnyn Nore fick hon i doppresent av sin pappas mormor. Han var hennes första häst och är, i likhet med henne själv, 23 år. Han blev pappa till några föl innan han kastrerades och blev valack, och det var Nore hon fick hoppa upp på första gången hon satt på en häst.
– Det var där karriären började, säger hon med ett stort leende. När jag hade växt ifrån honom fick han bli kvar på gården, jag skulle inte kunna tänka mig att göra mig av med honom.
Och kärleken är ömsesidig – Nore har alltid funnits där för henne och har även räckt till åt andra hästar. Ganska snart visade det sig att den lille shetlandsponnyn hade många fina egenskaper: Han var godhjärtad samtidigt som han kunde visa vad som var rätt och fel på ett bra sätt.
Det tog Elin och hennes familj fasta på. Nore fick ta sig an andra hästar för att uppfostra dem. Och fungerar det med hästar kanske det går lika bra med en tjurkalv, resonerade familjen när de ställdes inför fullbordat faktum: De var ägare till en liten kalv, vars mamma inte ville kännas vid honom.
– Vi har ytterligare en gård, berättar hon. För några år sedan köpte vi fyra köttdjur, en korsning mellan Highland Cattle och Belted Galloway, vars uppgift skulle vara att hålla landskapet öppet.
Det har djuren lyckats med, liksom att de låtit betäcka korna så att de blivit fler. I dag har familjen tolv djur som går ute året runt och som ger liv åt gården. Egentligen skulle de ha varit 13, men ibland kan det gå snett även i djurvärlden. Och att förlossningspsykoser också kan drabba en aldrig så stabil ko-mamma blev familjen varse när Sigge kom till världen.
Inga moderskänslor
Han föddes den tredje mars 2018, och när Elin och pappa Joacim kom till hagen för att titta till sina djur möttes de av en ömklig syn. Där låg en nyfödd liten kalv, tunn, frusen och slemmig, men av mamman syntes inte ett spår. De gjorde vad de kunde för att leta rätt på henne och få henne att ta sig an kalven, men mamman visade inga som helst moderskänslor.
Hon brydde sig inte om honom och när de kom tillbaka på eftermiddagen upprepades proceduren. De försökte förena ko och kalv, men mammans bemötande var fortfarande lika kyligt.
– Då fanns det bara en sak att göra, minns hon. Vi stoppade in kalven i bakluckan på bilen och körde hem honom till stallet.
Sigge, som han fick heta, placerades i en hästbox på ett tjockt lager halm och de insåg att han snabbt behövde mat. Han hade inte fått dia sin mamma och missat den livsviktiga råmjölken. De började ringa runt till traktens mjölkbönder för att fråga om det möjligen fanns någon som kunde bistå med råmjölk?
Och de fick napp – en bonde hade en ko som nyss hade kalvat och på den gården kunde de få hämta råmjölk. De åkte snabbt iväg, allt medan Sigge låg i boxen och väntade.
Sög från nappflaska
Väl hemma igen fick Elin plocka fram en nappflaska och mata honom. Han sög i sig med god aptit och de var inte längre rädda för att han skulle stryka med. På ostadiga kalvben reste han sig och var redo att ta möta omvärlden.
– Men vi hoppades fortfarande på att kunna förena mor och son, säger hon. Hela första veckan försökte vi få Sigge ut i hagen till de andra djuren, men från mammans sida var det tvärstopp.
Och Sigge kände ingen större längtan efter att återvända till sin mamma. När de försökte få ut honom i flocken visade det sig att han var rädd för korna … Men familjen visste råd. De bestämde sig snabbt för att undersöka om kemin stämde mellan Sigge och Nore.
Den stabile shetlandsponnyn hade många gånger visat sig vara en klippa när det gällde att ta sig an andra hästar. Kanske skulle det också gå att få honom att bli adoptivpappa till en liten övergiven kalv?
– Vi bestämde oss för att göra ett försök, men var väl medvetna om att detta var en chanstagning.
Med spända ögon följde de detta djurlivets äventyr i boxen. Skulle Nore bry sig om Sigge, och skulle Sigge acceptera att Nore fanns där? Men det visade sig snart att de oroat sig i onödan, de fann varandra
från första stund. Nore blev stolt adoptivpappa och Sigge vek inte från hans sida.
Nore kunde bistå med det mesta vad gällde kärlek och omvårdnad, men någon mat kunde han förstås inte trolla fram. Därför fick Sigge flaskmatas med mjölkersättning, och la snart på hullet.
Han blev en i flocken, samtidigt som hans koskräck höll i sig. Försökte de få ut honom i kohagen gjorde han en helomvändning, det var bland hästarna han ville vara och familjen accepterade det.
Ridskolans kelgris
Sigge behandlades som gårdens hästar. Han var ute på dagarna och inne i stallet på nätterna och delade då box med Nore. Men lösningen var inte den bästa. Sigge har svart, tjock och lurvig päls och mår bäst av att vistas utomhus dag som natt, året runt.
– Stallet blev för varmt för honom, förklarar hon. Därför har vi byggt ett vindskydd i hagen, så nu kan både han och Nore gå ute hela tiden.
Sigge – som nyligen kastrerades för att slippa tjurbeteende – är precis lika tillgiven som Nore. Han lystrar till sitt namn och när Elin närmar sig hagen med pellets och några morötter är han snart framme och buffar vänligt på henne. Och det råder ingen som helst tvekan: Han är hela ridskolans kelgris och kommer bli kvar på gården länge, länge än.
– Han är både snäll och social, men vet inte riktigt sina gränser. Ibland tror han att han är en knähund, skrattar hon.
