Michelles make knivmördades av goda vännen under middagen

Allt började en sommardag 2006. Michelle och Marcus var på besök på vårdcentralen i Kungsbacka med sin nyfödda dotter. Utanför byggnaden stötte de ihop med ett jämnårigt par. Kvinnan i paret var höggravid. Hon och Michelle hade aldrig tidigare träffats. Marcus och mannen hade däremot ett långt förflutet ihop. De var uppväxta i samma område och hade gått i samma klass hela grundskolan.

Därefter tog deras liv olika vägar och umgänget ebbade ut. När slumpen nu efter många år sammanförde barndomsvännerna kändes det som ett passande tillfälle att återuppta kontakten. En kort tid efter mötet köpte de nya vännerna hus ett 100-tal meter från Michelles och Marcus bostad.

– Vi umgicks väldigt frekvent. Våra barn var jämnåriga med varandra. De stora barnen gick i samma skola och de yngre syskonen i samma förskola. Vi turades om att hämta varandras barn och åt middag ihop flera gånger i veckan, förklarar Michelle.

Familjerna firade påsk, midsommar och nyår tillsammans och åkte på gemensamma utlandsresor.

Allteftersom åren gick blev det allt tydligare att mannen i det andra paret, vi kallar honom här för Jens, brottades med katastroftankar.

– Han ville ha medicin hemma ifall han skulle få fågelinfluensa. Rädslan för sjukdomar ledde också till att han genomgick en helkroppsscanning. Han försökte dessutom ta vapenlicens för att kunna skydda sig mot yttre hot. Eftersom de här sakerna dök upp med långa mellanrum satte man dem inte i samband med varandra på samma sätt som nu då man har ett helhetsperspektiv, betonar Michelle.

Hon berättar att Jens blev alltmer tillbakadragen och så småningom sjukskrevs för utbrändhet.

Kände sig förföljd

En augustimorgon 2015 dök han oväntat upp hemma hos Michelle och Marcus.

– Han betedde sig stressat och sa att han hade gjort något dumt utan att specificera vad. Det visade sig att han trodde att städerskan hade avlyssnat hans hem. Marcus följde med honom hem och ägnade hela förmiddagen åt att plocka ner alla lampor i huset för att motbevisa hans teori om att det fanns avlyssningsutrustning i dem.

När de båda kom tillbaka hem till Marcus och Michelle för att äta lunch hade de med sig Jens stationära dator.

– Han sa att han inte vågade ha den hemma hos sig eftersom han var rädd att någon skulle göra intrång i den. När vi ätit lunch åkte han iväg och köpte nya låskolvar till alla dörrar i hela sitt hus. Jag och Marcus frågade oss vad han hade gjort sig skyldig till. Var det någon form av ekonomisk brottslighet som han ville dölja? Vi förstod inte att han var psykiskt sjuk.

Jens förföljelsemani eskalerade, vilket utmynnade i att han blev intagen på en psykiatrisk avdelning. Bara några dagar senare var han hemma igen.

– Efter vistelsen på psyket undvek han Marcus. Marcus tyckte det var ledsamt och undrade om han hade gjort något fel. Vi visste inte att avståndstagandet berodde på att Jens hade paranoida tankar som var riktade mot Marcus.

Senare uppdagades det att Jens varit övertygad om att Marcus var inblandad i en komplott mot honom och hade rollen som “spindeln i nätet”. Umgänget paren emellan var i stort sett obefintligt under hösten.

Jens gick sällan utanför huset utan lät sin fru sköta de flesta kontakterna med omvärlden. På lördagsmorgnarna hade parens döttrar ridlektioner tillsammans. När Marcus den 5 december tog med sig barnen till ridhuset träffade han vännens fru som frågade om hon och Jens kunde få komma hem till Marcus och Michelle på middag på kvällen.

– Jens betedde sig konstigt igen, förklarade hon. Hon ville att vi skulle verifiera att han var fortsatt sjuk.
Michelle var inbjuden till en tjejkväll med några andra vänner, men eftersom en middag med Jens och hans fru kändes angelägnare med tanke på omständigheterna lämnade hon återbud.

Kvällen började normalt

När grannfamiljen dök upp hos Michelle och Marcus var allt som det brukade.

– Marcus och Jens satte sig i soffan med varsin öl och snackade medan Jens fru stod i köket och pratade med mig under tiden jag lagade mat. Under middagen pratade och skämtade vi om alldagliga saker, som exempelvis att jag hade bokat en tid för att tatuera ögonbrynen. Det enda ovanliga var att Jens i stort sett inte drack något av ölen, och när jag hällde upp vin åt honom sa han stopp nästan direkt.

De fyra barnen fick lov att gå från bordet tidigare för att fortsätta leka på övervåningen. Föräldrarna satt kvar och pratade. Efter en stund reste sig Marcus upp och började plocka av bordet. Då hände det som fortfarande ter sig så ofattbart.

– Efter att Marcus ställt ner tallrikarna i diskhon vänder han sig om för att gå tillbaka. På väg till bordet möter han Jens som kommer bärande på fatet med kniven som vi stunden innan skurit revbensspjäll med. Helt plötsligt skriker Jens till och hugger kniven i bröstet på Marcus. Sedan kastar han ifrån sig knivskaftet som gått av och springer ut.

Marcus håller sig för bröstet och ber Michelle att ringa efter ambulans. Michelle hämtar lakan och handdukar för att stoppa blödningen.

– När jag kommer tillbaka har Marcus dragit ut knivbladet ur bröstet och lagt det på köksön. Då kommer allt blod sprutande ur hans mun, varpå han segnar ner på golvet. Jag vet att Marcus hann förstå hur illa det var ställt. Ångesten han hade i ögonen innan han tappade medvetandet talade sitt tydliga språk.

Michelle vänder på sin man och påbörjar hjärt-lungräddning.

– Jag förstår ganska direkt att han redan är död. Jens fru, som är läkare, säger: “Michelle, det är kört!” Ändå vill jag inte sluta med kompressionerna. Jag har fortfarande hopp om att Marcus ska kunna räddas.

Samtidigt börjar barnen göra sig hörda på övervåningen. De förstår att något har hänt. Michelle säger åt dem att inte komma ner i köket. Medan Jens fru fortsätter med återupplivningsförsöken springer hon in till grannarna och ber dem se till så att barnen kommer ut ur huset utan att få någon skymt av dramat på köksgolvet. Grannparet hittar barnen i Marcus och Michelles sovrum, där de har gömt sig. Marcus och Michelle körs till Sahlgrenska sjukhuset i olika ambulanser.

– Jag blev satt i ett sjukhusrum helt ensam. Trots chocken lyckades jag sms:a mina vänner som hade tjejkväll. De slängde sig allihop i en taxi och kom till mig på sjukhuset. En av mina tjejkompisar, som jobbar på akuten, talade om för mig att det hade kommit in två personer till som blivit attackerade av Jens.

Får ångest av knivar

Efter att Jens lämnat paret Simonssons bostad sprang han till sitt eget hus och beväpnade sig med en yxa och en kniv. Därefter bröt han sig in hos ett annat grannpar och slog yxan i huvudet på både kvinnan och mannen. Paret överlevde men fick bestående hjärnskador. Minnena från dagarna efter mordet känns så surrealistiska att Michelle ibland tänker att scenerna måste vara hämtade ur Gåsmamman eller någon annan kriminalserie hon följt.

– Eftersom vårt hus var en brottsplats som undersöktes av kriminaltekniker fick jag inte komma in i mitt hem. Jag stod där i blodiga kläder, med någon annans alldeles för stora skor på mig och utan någon vinterjacka. Mitt och Markus gemensamma bankkonto var spärrat så jag kunde inte köpa några nya kläder till varken mig eller barnen. Om det inte varit för en kompis som startade en klädinsamling åt oss hade vi inte haft något att ta på oss.

När Michelle någon vecka efter mordet återvände hem till huset blev det uppenbart att hon led av posttraumatiskt stressyndrom.

– Synen av knivar gav mig fruktansvärd ångest. En granne fick komma hem till oss och ta bort alla knivar i hela huset, inklusive matknivar och osthyvlar. Den första tiden efter Marcus död åt jag bara färdigskuren mat.

Rädslan för knivar avtog med tiden. Det har däremot inte skräcken för gärningsmannen gjort. Michelle är orolig för att han en dag ska få för sig att söka upp henne. Jens dömdes för ett mord och två försök till mord.

Då den rättspsykiatriska undersökningen visade att han begått gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning blev inte påföljden livstids fängelse som Michelle hade hoppats utan i stället rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Sover med kläderna på

– Med tanke på de brutala handlingar han gjort sig skyldig till levde jag till en början i tron att han skulle sitta inlåst på en rättspsykiatrisk avdelning många år framåt, men redan något halvår efter att domen fallit började han att ansöka om frigång och permissioner.

I maj 2018 flyttades Jens från rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö till rättspsyk i Varberg, bara en halvtimmes bilfärd från Michelles bostad.

– Det är otroligt jobbigt att ha honom så nära. Rädslan begränsar mitt liv. Det räcker med att jag hör något oidentifierbart ljud när jag går ut och slänger soporna för att ångesten ska slå klorna i mig. Barnen lider liksom jag av posttraumatiskt stressyndrom. De vill hela tiden vara där jag är. Min yngsta dotter har katastroftankar. Periodvis sover hon med kläderna på för att kunna ta sig ut snabbt om någon bryter sig in i huset.

I september gav förvaltningsrätten Jens tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område två timmar två gånger i veckan för att träna på Friskis & Svettis. Michelle och hennes svärföräldrar överklagade domen. Det resulterade i att kammarrätten i Göteborg i slutet av oktober begränsade permissionerna till en gång per vecka. I den nya domen, som vunnit laga kraft, framgår det att det inom bara några månader kan bli aktuellt för Jens att ansöka om öppen psykiatrisk vård, vilket är ytterligare ett steg i hans utslussningsprocess. Michelle fruktar att han snart kommer att vara en fri man igen.

– När Jens kommer ut flyttar jag och mina döttrar, förmodligen utomlands. Så rädd är jag för honom. Bara vetskapen om att han befann sig i vårt närområde vore som att leva med en pistol mot huvudet. Det räcker med att han inte får i sig sin medicin eller sover dåligt för att han ska riskera att få ett återfall.

Vill egentligen bo kvar

Att behöva skiljas från huset där döttrarna har vuxit upp är dock det sista Michelle önskar.

– Både jag och barnen vill bo kvar. Marcus har byggt vårt hus. Hans själ bor i väggarna. Det som han inte hann få klart har jag färdigställt på egen hand. Det finns ett minne i minsta lilla speciallösning.

Bostaden är en av få beständiga saker i Michelles tillvaro efter Marcus död. Livet i övrigt ser helt annorlunda ut mot vad det gjorde i december 2015. Förutom att Michelle fått axla hela föräldraansvaret har hon också skolat om sig. Tidigare jobbade hon som babysiminstruktör. När Marcus dog ärvde hon hans del i ett framgångsrikt konsultbolag. Michelle beslutade sig för att hon ville förvalta det som Marcus under 16 års tid byggt upp tillsammans med sin kompanjon.

– Jag trivs jättebra i min nya arbetsroll. Visst har det varit en utmaning att ge sig in en bransch som jag aldrig tidigare arbetet inom, men våra 18 anställda har verkligen tagit sig an mig. Dessutom har jag haft ett fantastiskt stöd i min chefskollega. Han har varit min krycka i tillvaron de senaste tre åren.

Marcus såg sina långa arbetsdagar vid skrivbordet åtföljda av kvällssnickrande på huset som en investering för familjens framtid. Men det där “sedan” då han och Michelle tillsammans skulle skörda frukten av allt sitt hårda slit kom aldrig. Insikten om de oväntade 180-graders svängar som livet kan ta har lärt Michelle att inte skjuta upp saker som känns viktiga.

– Om jag väldigt gärna vill göra någonting speciellt, exempelvis resa till en särskild plats, ser jag till att det händer.

Michelle konstaterar klarsynt att det psykiska traumat till följd av Marcus dödsfall har gjort henne känslomässigt instängd.

– Jag har fortfarande lång väg kvar i mitt sorgearbete, men när jag en dag är redo för ett nytt förhållande hoppas jag att jag hittar kärleken och får bli lycklig igen.

Fotnot: Jens är ett fingerat namn.