• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Getter, gäss, påfåglar - hos Eva får alla en fristad!

    Eva har vigt sitt liv åt att ta hand om vanskötta djur. Hon brinner för att hjälpa hundar, katter och fåglar som övergivits av sina tidigare ägare. Hennes gård i Mariefred har genom åren blivit en fristad för mängder av husdjur som farit illa.

    Getter, gäss, påfåglar - hos Eva får alla en fristad!

    Den lilla flocken av tamgäss varnar direkt med höga skrik när främmande besökare närmar sig Eva Söderbergs gård i utkanten av Mariefred.

     Här på en kulle en knapp timmes bilfärd väster om Stockholm ligger hennes grönmålade hus med tillhörande lador och uthus som blivit en fristad för ett 50-tal tidigare vanskötta djur.

    – Jag kan bara inte säga nej när ett djur behöver ett tryggt hem, säger Eva, 62, som hela sitt liv har lagt all sin tid och kraft på att ta hand om djur i nöd.

    Sedan många år är hon djupt engagerad i Djurskyddet Mariefred och arbetar aktivt med att hitta nya hem åt hundar, katter och andra husdjur som har plågats av sina tidigare ägare.

    I väntan på ett nytt hem får de bo hemma hos henne och en stor del av djuren blir kvar på hennes gård. Här finns höns, gäss, påfåglar, myskänder och kaniner, men även sex getter och tre får.

    Lämnades på tåget

    – Det här är Conny, säger Eva och presenterar oss för den mest sällskapliga av getterna. När han var nyfödd skulle han och hans två bröder slaktas men jag lyckades övertala ägaren att ge dem till mig istället.

    Conny nosar nyfiket för att se om det möjligen kan vankas någon liten godbit. Eva brukar nämligen ha med sig ett paket knäckebröd, som är lite av getternas favoritgodis, när hon går runt på gården.
    En bit bort går påfågeltuppen Kurt-Ina och fjädrar sig och håller ett vakande öga på Malta som är en av gårdens fyra katter.

    – Kurt-Ina hade dumpats i skogen här i Sörmland av sin tidigare ägare. Här får han dela hägn med några påfågelhönor som också lämnats vind för våg, berättar Eva.

    Eva har döpt samtliga djur och hon har inga problem med att hålla reda på vem som är vem. Ofta har de ett namn som anknyter till hur de hittats eller något som påminner om deras personlighet.

    Som till exempel kaninen Loket som döptes så eftersom han hittades kvarlämnad på ett tåg. Den lätt fåfänga tuppen Snygg-Fredrik har ett namn som talar för sig själv.

    – Alla som har fått en fadder har jag döpt, berättar hon.

    Vem som helst kan bli fadder till ett av djuren på Evas gård genom att gå in på Djurskyddet Mariefreds sida på Facebook. Ryktet har spritt sig och Eva har faddrar till sina djur från hela Sverige.

    – Som fadder betalar man allt från en tjuga till ett par hundra kronor i månaden som ett bidrag till mat och veterinärkostnader. Utan hjälp från faddrarna och andra ideella krafter hade jag aldrig haft råd att driva det här stället, säger Eva som själv lever på en liten pension.

    – Pengar är inte allt, fortsätter hon. Jag är lycklig om jag kan bo här med mina djur på gården och ha så jag klarar mig.

    Får mycket hjälp

    Så länge hon kan minnas har Eva tagit hand om djur. Det började med en undulat när hon var i femårsåldern och fortsatte med kaniner som sedan förökade sig i en rasande takt.

    – Jag tjatade på pappa till han byggde ett litet uthus där jag kunde ha dem, säger hon med ett leende.
    Gården köpte hennes föräldrar 1970. Hennes pappa jobbade på kriminalvårdsanstalten i Mariefred och de första åren användes den bara som sommarstuga.

    Efterhand har bostadshuset kompletterats med uthus och för 17 år sedan köpte Eva gården av sin mamma.

    – Men jag har inte bott här hela tiden. Tidigare bodde jag inne i stan, säger hon och syftar då på centrala Mariefred.

    Eva arbetade tidigare på Astra i Södertälje. All hennes lediga tid gick åt till att ta hand om sina älskade djur och hon har därför aldrig själv skaffat familj.

    – Men jag har fem underbara syskonbarn som är som mina egna. De kommer ofta hit och hälsar på liksom en av mina systrar, Maggan, som brukar hjälpa till här på gården. När jag var sjuk under en period förra sommaren ställde min systerson upp.

    Hon får också hjälp av grannar och andra som engagerat sig i Djurskyddet Mariefred. När hon nyligen var tvungen att bygga om hägnet till påfåglarna erbjöd sig en 17-årig snickarlärling att hjälpa till.

    – Han kom hit en hel helg och jobbade gratis. Det var jag mycket tacksam för, säger Eva samtidigt som hon går in i huset för att hämta sin ögonsten – den 80 kilo tunga och jättelika irländska varghunden Plura.

    – Han är den ende som inte är omhändertagen. Jag har köpt honom för egna pengar. Jag tycker irländsk varghund är en jättefin ras och har haft flera genom åren. Förr hade jag schäfrar.


    Stort matkonto

    Inne i huset finns ytterligare två hundar – två dalmatiner som behandlats illa av sina tidigare ägare och som därför blivit så skygga att Eva inte gärna släpper ut dem när hon har besök.

    Det är ibland ett tufft liv att som ensam kvinna ta hand om alla djuren på gården. Eva brukar gå upp klockan sex på morgnarna och hon går aldrig och lägger sig förrän alla djuren har kommit till ro.

    – Djuren har lite olika vanor, berättar hon. Getterna är ganska trötta och sega långt in på förmiddagarna medan fåren är morgonpigga.

    Det går åt stora mängder mat. Eva beräknar att hon under sommaren gör av med 80 säckar morötter i månaden och dubbelt så mycket vintertid. Två balar hö, ett par tunnor spannmål och 5–6 stora paket knäckebröd går det också åt.

    – Som väl är har jag en bonde som hjälper mig så att jag alltid har hö och spannmål hemma.
    Men även om det innebär mycket slit ibland att ta hand om så många djur tycker Eva att det är värt alla ansträngningar.

    – Jag kommer att fortsätta så länge jag är frisk och orkar. Jag sviker aldrig mina djur, säger hon.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!