Julia och Joannas mamma mördades: “Det gör ont, men vi måste orka prata om det fruktansvärda”

Julia Hedberg låg i sängen hemma hos sin pappa i Söderhamn natten till den 5 november 2009. Hon hade precis skickat ett sms till mamma Kim: “Det snöar på min födelsedag!” Nu väntade hon på att mamma skulle svara.

– Det måste ha varit någon timme efter att det hände, säger Julia dröjande.

Det Julia då inte visste var att hennes mamma inte fanns mer. När hon väcktes av pappa och lillebror som sjöng Ja må hon leva var det fortfarande en vanlig torsdag – om än hennes 20-årsdag.

– Jag somnade om, men en stund senare bad pappa mig att komma till vardagsrummet, fortsätter Julia.

Jag och vår lillebror satt i soffan när pappa sa något i stil med: “Det verkar som om ni inte har någon mamma längre.” Jag minns att jag sa: “Nej, nej, nej!” Sedan gick jag ut, tände en cigarett och ringde en kompis.

Kände det på sig

Vi träffas på ett kafé i Söderhamn. Vid sidan av Julia sitter hennes tre år äldre syster Joanna.

– Jag minns den natten bara som ett töcken, säger Joanna.

Hon var själv i Stockholm, hemma i lägenheten som hon delade med sin mamma. Kim var ute och Joanna hade lagt sig för att sova. Joanna konstaterar att hon har förträngt mycket, men vissa minnesbilder kommer hon alltid att bära med sig.

När hon vaknade till mitt i natten och gick ut på balkongen förstod hon först inte vad det var hon såg eller vad som just hade hänt utanför huset. Men det som skett var det Julias och Joannas mamma länge hade fruktat – att hennes före detta man skulle döda henne. Exmaken hade väntat utanför porten när Kim kom hem.

– Man tänker att det är sådant som inte händer en själv, säger Julia. Men väldigt ofta de två sista åren uttryckte mamma sig på det sättet. Hon sa rätt ut ett antal gånger: “Han kommer att döda mig, Julia.”

Joanna berättar om ett specifikt tillfälle då hon insåg att det faktiskt skulle kunna ske.

– Vi satt i bilen när det kom en låt på radion och mamma sa, helt lugnt: “Den här låten vill jag att ni spelar på min begravning.” Jag insåg då att hon kunde dö. Men jag sköt bort det.

Julia fingrar på sin kaffekopp och säger samtidigt:

– För inte så länge sedan tittade jag på bilder från när vi var små. Det slog mig vilken glad och lycklig människa mamma var. Det strålade och lyste om henne. När jag sedan tittade på en bild tagen efter att hon träffade mannen syntes en tydlig förändring i ansiktet. Man kunde verkligen se att mamma tidigare var en annan, mycket gladare människa. Något hände med hennes självkänsla.

Efter ett ögonblicks tystnad lägger Julia till:

– Samtidigt som jag blev ledsen och sorgsen över vad hon hamnade i kände jag också en stolthet när jag tittade på bilderna där mamma ser genuint lycklig ut. Det där är min mamma!

– Jag känner mig tacksam över att det finns ett före och ett efter, säger Joanna. Vissa barn växer upp med en pappa som utsätter deras mamma för sådant här. De har inte det här normala att förhålla sig till. Det har ändå vi fått med oss. Det känns skönt att ha sådana minnen av mamma.

Kim, som gifte om sig när Julia och Joanna var i mellanstadieåldern, skilde sig 2008 från mannen som senare skulle ta hennes liv. Två veckor efter att skilsmässan gått igenom ringde hon polisen eftersom exmaken förföljde henne.

En tid senare anmälde hon övergrepp som skett många år tidigare. 2009 utfärdades ett kontaktförbud sedan mannen slagit sönder Kims lägenhet. Den stundande rättegången hann dock aldrig äga rum.

– Jag åkte från Stockholm några dagar innan mamma dog, berättar Julia. Jag hade en klump i magen. Jag ville inte lämna henne. Men mamma kände sig stark. Hon hade fått ett målsägandebiträde samma dag, inför rättegången.

Fruktansvärd rättegång

Det blev istället Julia och Joanna som i tingsrätten blev tvungna att möta mannen som tagit deras mammas liv.

– I rättssalen tittade jag ner i bordet jättelänge, minns Julia. Men när jag till slut fick se honom kom det som en chock. Han såg så liten och patetisk ut.

Joanna berättar att de var med nästan alla dagar under rättegången. Julia konstaterar att det var en fruktansvärd upplevelse.

– Det kändes hemskt att som barn behöva sitta och försvara sin mamma – det var så det kändes.

– Jag kommer ihåg att jag tänkte: Har vi inte kommit längre? säger Joanna. Ska offret eller dess anhöriga behöva sitta och berätta och försvara istället för tvärtom. Vi fick frågor om mammas dryckesvanor …

Hon gör en kort paus men fortsätter snart:

– Det är fruktansvärt att det ställs sådana krav på anhöriga. Jag minns att jag, när jag skulle vittna, funderade på om jag skulle ta på mig ett hårband för att se timid ut, eller kavaj för att dölja mina tatueringar. Det blir absurt. Åklagaren gjorde också en stor grej av att jag pluggade juridik, som att jag skulle vara extra trovärdig då. I efterhand kan jag se att åklagaren och vi gjorde ett bra jobb, men det ska inte behöva hänga på det.

– Det blir en press, konstaterar Julia. Den största rädslan var ju att han skulle gå fri. Vi som hade levt så nära, mitt i det, visste ju att det var han som hade gjort det. Men vad skulle hända om vi sa något fel och han gick fri på grund av det? Sådant tänkte man på.

Har gått i terapi

Julia minns också hur märkligt det kändes att sitta mittemot personen som gjort detta fruktansvärda mot hennes mamma.

– En person som jag en gång kallat låtsaspappa och som jag sagt “Jag älskar dig” till. Det kändes jättekonstigt, säger hon.

Joanna hade däremot aldrig den relationen till mannen.

– Jag tror att jag kände instinktivt att det var något som inte stämde, men jag kunde inte sätta fingret på vad, konstaterar hon. En dov rädsla som inte gick att ta på. Fast till slut normaliserades allt. Mamma försökte alltid se det goda i människor. Det kanske är lite av en förklaring till varför det blev så här.

– Den här typen av män …, säger Julia dröjande. Jag tänker att det kommer i små doser, och innan man hinner reagera så står man mitt i stormens öga. Men ett tag tyckte jag att mamma inte tog sitt ansvar som förälder som lät oss leva i det där. Jag har försökt förlåta, för min egen skull, både händelsen och mamma.

För att bearbeta det som hänt har både Julia och Joanna gått i terapi.

– Det har också hjälpt mig mycket att prata om det som hände så som vi gör nu, att stå upp för mamma och kanske samtidigt kunna hjälpa andra, fortsätter Julia. Jag tror inte att man ska vara rädd för att prata om sådant här. I början tog vänner avstånd. De visste nog inte hur de skulle bemöta mig. Men det är min historia och jag känner att jag måste våga prata om det utan att vara rädd för andras reaktioner.

– Det är lite dubbelt, säger Joanna. Jag vill prata om det för att hjälpa andra, samtidigt som jag kan känna att jag bara vill dra täcket över huvudet och att ingen annan har med det här att göra. Jag har ändå landat i att jag vill prata om det – men det har inte varit självklart.

Joanna funderar lite innan hon fortsätter:

– För mig har, utöver terapi, även yoga och meditation hjälpt. Jag känner mig ganska klar med bearbetningen av händelsen. Men jag använder den som drivkraft för att skapa ett stabilt liv. Ska jag leva vidare, då vill jag leva ett bra liv. Jag har fått min livsportion av kaos. Jag kan förstå bättre nu att mamma inte vågade lämna tidigare. I början hade jag svårt att förlåta det.

Dömdes till 18 års fängelse

Joanna konstaterar att domen – även om 18 års fängelse inte kändes tillräckligt – blev en upprättelse såväl för henne, Julia och deras bror som för mamma Kim.

– Ja, det kändes som en lättnad, säger Julia. Sedan kan straffet såklart aldrig bli tillräckligt. Han tog sig rätten att ta livet av vår mamma. Saknaden finns där hela tiden, men man lär sig att leva med den. Jag känner stolthet över den person mamma var, över allt hon gett och lärt mig. Jag kanske aldrig kommer till ro med att det har hänt, men jag accepterar det mer och mer.