I sista stund slapp Celina gaskammaren

För Ulf Cahn har hans mammas liv under andra världskriget varit ett enda stort pussel som han fått lägga av tillfälliga kommentarer och korta minnesfragment. För mamma Celina har aldrig orkat berätta hela historien om hur hon genomgick helvetet på jorden.

– Mamma var bara 16 år när hon föstes ut ur godsvagnen i koncentrationslägret i Auschwitz, säger Ulf.
Celina ställde sig i fel kö. Den som gick till gaskammare och förintelse. Hennes moster hade ställt sig i den andra raden. Mostern förstod vad som höll på att hända och började prata med vakten om sin systerdotter. Om hur stark och duktig hon varit i Lodz ghetto.

Vakten gav klartecken och mostern tecknade åt Celina att snabbt byta kö. Efter en kort tvekan gjorde hon som moster sa – klev över till den högra kön, till slavarbete, men med möjlighet att överleva.

– Mammas tid i koncentrationsläger var fullt av såna här tillfälligheter. Man var tvungen att ha tur för att överleva, säger Ulf.

Stadsdel blev getto

Ulf är uppväxt i Helsingborg som yngst av tre syskon. Föräldrarna hette Norbert och Celina Cahn och familjen levde ett vardagligt liv. Men allt var inte normalt. Ulfs föräldrar bar på en mörk historia som ingen av dem ville berätta.

– Det var alldeles för hemskt för dem att prata om och jag tror också att de ville skydda oss barn genom att inget säga. De var nog rädda att sanningen skulle vara för tung för oss. Mamma är 90 år idag men har fortfarande svårt att berätta om vad som egentligen hände.

Ulf blev ändå nyfiken på sin mors historia redan tidigt i livet. Han ville veta mer om hennes barndom, sina morföräldrar och om släkten.

– Jag var inte intresserad av de känsligaste bitarna, utan ville bara veta hur de haft det. Om familjen och vardagslivet. Innan kriget kom.

Ulf gick så försiktigt fram han kunde med sin mor. Enstaka frågor blev fler och många fick sina svar. Sakta lades bitarna på plats.

Mamma Celina Cahn, eller Henig som hon hette i efternamn som barn, är från Polen. Född 1928 i staden Lodz, då känd för sina stora textilindustrier. Hennes föräldrar drev en färgbutik. Celina och hennes två yngre bröder växte upp i trygghet i en medelklassfamilj med stor släkt som ofta umgicks.

– Mamma var tydligen lite pojkaktig och ledde ofta sina bröder på allehanda buståg.

Allt var väldigt bra ända till söndagen den 3 september 1939, dagen då tyskarna invaderade staden. Två dagar tidigare hade de inlett anfallet mot Polen och världen befann sig åter i krig.

Nazisterna hann knappt anlända förrän de bytte namn på staden. Lodz blev Litzmannstadt, uppkallad efter den tyske befälhavare som erövrade stan under Första världskriget. Strax därefter förvandlades de en stadsdel till ett getto för judar. Över 200 000 personer tvingades dit. Familjen Henig behövde emellertid aldrig flytta.

– De bodde i den stadsdel där gettot förlades men de tvingades senare att flytta till en minde lägenhet.

Fick ett par skor

Till skillnad från andra getton i Polen bevarades det i Lodz av tyskarna i fem år. Anledningen var att de själva kunde dra nytta av judarnas sömnadskunskaper. De tvingades tillverka allt i klädväg som tyskarna behövde.

Snart började många av dem tro att de skulle få vara kvar. Men i september 1942 väcktes de bryskt ur sina förhoppningar. Tyskarna befallde att alla judiska barn, handikappade och gamla skulle samlas ihop och köras bort. Många av innevånarna skyndade sig att försöka gömma sina barn.

– Så även morfar som grävde ut en hålighet bakom ett skåp i källaren.

Familjen klarade sig tillfälligt men hösten 1944 var allting över. Gettot upplöstes och de kvarvarande 50 000 judarna tvångsförflyttades till koncentrations- och förintelseläger. Alla föstes iväg till järnvägstationen Radegast.

Där kom Celina bort från sina föräldrar. De sågs aldrig mer.

– Jag undrar vad hon tänkte då, hon var ju bara 16 år, säger Ulf.

Färden gick söderut i godsvagn till staden Oświęcim, av tyskarna kallad för Auschwitz-Birkenau. Inträngda i vagnarna fanns även Celinas bröder, 12 och 14 år gamla, samt många släktingar.

– Väl framme i koncentrationslägret sändes de flesta direkt till gaskamrarna. Där mördades morfar och mormor, mina morbröder och ett 40-tal andra släktingar.

Celina och hennes moster klarade selektionen och fördes till arbetslägret. Kanske klarade Celina resten av tiden tack vare sina skor.

– När hennes moster skulle byta om till fångdräkt, kastade man till henne en röd klänning. Det var en så osannolik klädsel på det stället att Celina började skratta. När vakten fick höra den ovanliga munterheten sa han: “Ja, om du kan skratta så kan du få ett par skor.”

Ville bli skjuten

De skorna blev guld värda i den följande vinterkylan där de flesta fångarna gick barfota. Vad som för övrigt hände har Celina bara vaga minnen av. Kanske har hon förträngt dem för sin överlevnads skull.

– Det är först nu de senaste åren som hon börjat påminna sig om vad som hände.

I mitten av januari 1945 förflyttades Celina till Stutthofs koncentrationsläger. Hennes moster var då redan död, mördad i Auschwitz. I Stutthof förstod alla att kriget började gå mot sitt slut. Fångarna orkade inte så mycket mer än att släpa sig ut till uppropen som ingen vågade utebli ifrån. Den som inte klarade av det dödades.

Strax innan ryssarna anlände till Polen i april tvingades alla de utmärglade fångarna ner till den näraliggande hamnen i Gdansk. Därifrån transporterades de med pråm till Neustadt i Tyskland. De anlände dit den 3 maj och då var Celinas krafter slut. När hon inte orkade följa med sin grupp på vägen in mot staden, satte hon sig ner och sa till en soldat att han borde skjuta henne. Men denne vägrade.

“Bara för att du vill bli skjuten så skjuter jag dig inte”, sa han och gick.

Några dagar senare var kriget slut. Celina vägde bara 30 kilo och hade tappat all livslust. Hon kom att först att vårdas på ett sjukhus.

– Vetskapen om att hon var den enda i sin familj som fanns kvar gjorde att hon inte längre ville leva. Hon undvek att ta sin medicin tills läkarna kom på henne.

Viktig återresa

Genom svenska Röda korsets försorg kom hon till Malmö. En tid vårdades hon i Ystad, innan hon fick bo hos en judisk familj i Ängelholm.

– Där träffade hon pappa, vars närmaste också mördats i koncentrationslägren. Han hade klarat sig tack vare att han kommit till Sverige bara några dagar innan kriget bröt ut 1939 och fick stanna kvar.

Celina har aldrig velat besöka Polen igen på grund av vad hon var med om där. Men 2004, när hon och alla andra överlevande, bjöds in av staden Lodz till 60-årsminnet av deportationen från gettot åkte hon dit. Ulf följde med.

– Vi togs emot på bästa sätt, bjöds in till museer och konserter. Stadsledningen ville påminna alla om det som hänt där under kriget. Jag tror att det blev en viktig resa för mamma. Hon kom tillbaka mycket starkare än förut och det känns som att hon nu har gjort ett avslut.

För några år sedan besökte Ulf själv Auschwitz tillsammans med en annan överlevande. Ulf har stått på perrongen där hans mors öde avgjordes tack vare sin mosters envishet. Han har sett lägret där hon arbetade som slav åt nazisterna.

– Vi får aldrig glömma vad som hände så inte historien upprepar sig. Antisemitismen tycks aldrig ta slut. Det är viktigt att vi i generationerna efter de som överlevde tar vid och inte tiger om det de genom sina föräldrar vet, avslutar Ulf Cahn.