På kvällen den 1 december var apotekaren i Hammarby, Johan Hallbergson, på väg att slå igen butiken. En trappa upp väntade hans fru Märta, försjunken över en medicinsk tidskrift. De var båda utbildade farmaceuter och drev apoteket tillsammans. På övervåningen bodde familjen med sina tre små barn tillsammans med sin norska barnflicka Jenny och den kavata och mycket bestämda hushållerskan Ebba.
Jenny var osäker och nervös, men så var hon också bara 17 år gammal. Blicken flackade alltid när hon blev tilltalad och rösten stockade sig. Ebba var 25 år och mycket tuffare, med skinn på näsan för sin ålder och en bestämd uppsyn.
Johan hörde hur de alla donade och stökade omkring där uppe. Han var lite sen och tittade på klockan, den var nästan åtta. Grannen, skollärare Berglund, hade tittat in på en snabb visit för att röka och dricka en liten kupa konjak utan att frun skulle behöva veta något. Hon var nämligen livrädd för alkohol och trodde att minsta lilla smuttande innebar enkel resa till helvetet.
Han var på väg för att diska några medicinflaskor när dörrklockan ljöd bekant. Johan tittade ut mot entrédörren som låg i mörker i det bortre rummet. Lokalen lystes bara upp av en enda liten fotogenlampa men Hallbergson kunde skymta en person i dörröppningen. Denne var kort och klädd i svart med en slokande filthatt. Han bara väntade och tittade på den förvånade apotekaren. Plötsligt rörde sig den svarta skuggan framåt, med snabba och viga steg, nästan kattlikt. En svart revolver gled fram och riktades mot den överrumplade apotekaren som förtvivlat sökte en flyktväg.
Så plötsligt blev han rasande över det nesliga överfallet i hans eget hus. Johan kastade sig mot mannen och slet åt sig revolvern. Då fick han en stadig dolk rakt igenom bröstkorgen. Den kraftiga klingan bröt sönder ben och vävnader inne i kroppen och gick rakt in i hjärtat. På bara några sekunder hade hans liv gått från att gå sin gilla gång till en sista rosslande stund i svåra plågor.
Johan började vackla upp för trappan medan blodet fyllde hans lungor och strupe. Han ville varna familjen. Med sina sista krafter kröp han den sista biten och vrålade så blodet stänkte över golvet:
– Lås dörren, det är en galning där nere.
Märtha sprang mot sin man men det var inte förrän det svarta blodet började rinna ner för bröstet som hon förstod hur allvarligt skadad han var. I panik ropade Märta till Ebba att hon skulle skynda sig att hämta läkaren.
Trots att galningen kunde vara kvar därnere gick Ebba med bestämda steg ner för trappan. När hon kom till sista trappsteget syntes en svart skugga vid väggen, som långsamt vaggade fram och tillbaka. När Ebba riktade sin lykta mot skuggan blev mannen vansinnig och attackerade henne. Men den robusta hushållerskan var ingen duvunge, hon knuffade mannen baklänges och rusade mot dörren. Väl ute i det kalla vintermörkret kände Ebba hur det stack till i nacken och hur en värme plötsligt spred sig upp mot bakhuvudet ner längs skuldrorna. Hon föll ihop i snön men lyckades kravla sig upp och flämtande knackade hon på hos grannen, skollärare Berglund.
När Berglund öppnade möttes han av Ebba, som vimmelkantig och blodig skrek:
– Det är en galning i vårt hus, Johan är knivhuggen!
Berglund ropade på sina söner och tillsammans sprang de, så fort det bara gick, över till grannen.
Dörrarna stod på vid gavel och det hade redan blåst in lite snö i farstun. Det var mörkt och fotogenlampan lyste inte upp apoteket något vidare. Men Berglund var inte den som var den och beväpnad med en hammare i handen trängde han rasande in i apoteket för att ta reda på vad som hade hänt hans vän. Han såg inte så bra, fotogenlampan lyste inte upp apoteket något vidare. När en skugga lösgjorde sig ur mörkret vid trappan, vände Berglund sig blixtsnabbt. Där stod barnflickan Jenny med uppspärrade ögon och skärrad blick.
Han rusade upp för trappan och såg sin vän ligga död i sin hustrus famn. De tre små barnen stod tysta och tittade på. Ögonen var skräckslagna och över hela hemmet vilade nu en känsla av tomhet.
Kort därefter kom läkaren och dödförklarade den omtyckta apotekaren.
Poliskonstapel Gunnar Hasselhuhn i Väsby satt med sitt bridgesällskap och skulle precis börja äta middag när det ringde.
– Ett mord, här i trakten. Det var oerhört, utropade Hasselhuhn och tog hatt samt värja med sig och skyndade till apotekaren.
På vägen kontaktade han även stadsdetektivbyrån i Stockholm som lovade att skynda sig. Gunnar Hasselhuhn var inte känd för att vara en framstående brottsbekämpare utan mest en relativt god bridgespelare. Fram till denna dag hade polisen i bygden knappt behövts för att upprätthålla ordningen.
Det var trångt i apoteket när Gunnar Hasselhuhn trängde sig in i lokalen. Grannarna hade strömmat till med påkar och börjat söka efter den skyldiga som måste gömma sig i skogen mellan apoteket och Löwenströmska lasarettet ett par kilometer bort. Överläkare Carl Håkansson gick fram till konstapeln med en flaska nervdroppar och en revolver.
– Johan hade dem i sin hand när han dog, det kan nog tänkas vara bevis, sa Carl.
Gunnar tittade nervöst på revolvern och lade sedan allt i sin ficka, därefter skyndade han sig ut och lovade återkomma.
En kort stund senare anslöt han till sitt bridgesällskap som nu åt en sen supé.
Gunnar, som hade lagt ifrån sig både medicinflaskan och revolvern, åt och umgicks glatt utan en tanke på att ta tillvara de viktiga föremålen.
Under tiden hade detektiverna Oscar Catoni och Karl Axel Åkerblad anlänt med den berömda polishunden Klara till stationen i Väsby. Irriterade stod de på perrongen och väntade på poliskonstapel Hasselhuhn som aldrig anlände. De väntade en timme, sedan började de gå.
När statsdetektiverna anlände till mordplatsen efter en mödosam strapats på två timmar var det fortfarande liv i luckan hos den mördade apotekaren och hans sorgtyngda familj. Självfallet undrade de båda var konstapel Hasselhuhn höll hus.
– Han äter middag, fick de till svar.
Det föll inte i god jord.
Oscar Catoni släppte fri Klara, så att hon fick nosa på brottsplatsen. Trots alla människor som rört sig inne på apoteket fick hunden upp ett spår som ledde till en villa i närheten. Teterovska villan. Det var mörkt i fönstren, lamporna var släckta och hela hushållet sov. Det verkade som de inte hade märkt vad som hänt.
“Säkert falsklarm”, tänkte Oscar och tog med sig en motsträvig Klara tillbaka.
Hasselhuhn fick veta att han levde när han dök upp strax efter klockan ett på natten, något påstruken, men mätt och belåten. Dagen efter kablades nyheten ut och ett signalement som den skadade Ebba uppgett publicerades i tidningarna.
Några dagar senare ringde telefonen hos poliskonstapel Hasselhuhn. Det var en servitris i Uppsala som var säker på att hon sett mördaren. Men det rörde sig om två mördare, två utländska män, mycket obehagliga och med mörka otäcka ögon.
Under tiden strök två italienska gatumusikanter norrut från Stockholm. Biagio Valente gick långsamt med sänkt huvud, då och då tittade han på sin vän Giuseppe Jaconelli som sur stegade på med långa steg framför honom. Biagio kände hur det nöp till av oro i hjärteroten. Han tyckte verkligen inte om när människor var arga på honom.
Natten innan hade de sovit i stallet hos en bonde utanför Gävle. Biagio såg en kattunge som låg i halmen och tog den tätt intill sig. När han vaknade på morgonen var katten död. Han hade i sömnen lagt sig på den späda kroppen.
Giuseppe hade lovat Biagios mamma Teresa att ta hand om hennes pojke när de skulle vandra längs vägarna för att tjäna sitt uppehälle. Biagio var bara 20 år gammal. Han hade drabbats av ett slaganfall som barn och led av en funktionsnedsättning. Giuseppe däremot var 38 år gammal och en veteran på vägarna.
Hasselhuhn hade fått in tipsen om de kringstrykande mörka typerna. Samtidigt som alla närliggande polisstationer informerades om de två utlänningarna plockade Hasselhuhn fram sina kartor och funderade över vilka väger de kunde tänkas ta.
Giuseppe och Biagio ringades in av de jagande konstaplarna.
Biagio Valente och Giuseppe Jaconelli kom till Älvkarleby i norra Uppland några dagar före jul. Det var kallt på ett sätt som de aldrig upplevt hemma i Neapel. Kylan trängde in i märgen och än värre blev det när de traskade förbi alla ljusa, varma och låsta stugor.
De båda männen hann knappt passera sockengränsen innan landsfiskalen grep dem och ringde till Hasselhuhn. Gunnar blev eld och lågor. Det var skönt att få fallet löst så snabbt. Han brydde sig inte ens om att genomföra en obduktion på den stackars apotekaren, som nu begravdes. Men efter order från högre ort tvingades han grävas upp igen.
Biagio och Giuseppe förstod ingenting. De hade inte gjort något. Men att fattiga vägluffare “fick på fan” av ordningsmakten var ingen nyhet.
Italienarna vallades på mordplatsen av Gunnar Hasselhuhn. Ebba, hushållerskan, pekade ut dem på studs. Även skolläraren Berglund var säker på att han sett Biagio Valente tidigare på dagen, snokande i skogen.
Bitarna föll på plats. De måste vara skyldiga. Hela Sverige följde fallet mycket engagerat och ilskan togs ut på de få utlänningar som fanns i det karga isolerade landet.
Samtidigt, i Stockholm, satt den mycket uppretade advokaten Gösta Carlsson och läste tidningarna. Han kunde lukta sig till ett rättsövergrepp på mils avstånd. Göstas dotter Gerd var språkbegåvad och talade flytande italienska efter många och långa resor i det varma landet.
Greve Vinci var italiensk ambassadör – en fin titel på en deporterad adelsman – i Sverige vid denna tid. Han gav Gösta uppdraget att hjälpa landsmännen.
Gösta började följa alla spår som ledde till italienarna under deras vandring norrut. Men under tiden kunde Hasselhuhn mycket fräckt lura den stackars Biagio Valente att erkänna hela dådet. Gunnar och hans konstaplar trängde in i cellen om natten. Biagio som i sinnet bara var ett barn kröp upp panikslagen mot väggen och erkände allt för att göra männen glada. Han fick sätta ett tumavtryck på ett papper som Hasselhuhn glatt gick till domaren med. Nu skulle ingen märka att han kladdat till hela utredningen.
Men Göstas nystande var framgångsrikt. Advokaten lyckades luska ut att de båda italienarna hade varit i Karbylund under mordkvällen och övernattat hos bonden Erik Andersson. Erik skickade sina sju barn med tåg till Stockholm för att identifiera italienarna. Det var precis vad Gösta behövde, sju lantliga illbattingar med en stark frihetskänsla och glädje över att slippa föräldrarna. Det blev ett kärt återseende med Biagio och Giuseppe. De båda hade varit i byn ett par dagar och kunde omöjligt ha mördat apotekaren.
Men Hasselhuhn gav sig inte. Inte ens när hans vittnen började tveka. Det blev tre vändor i tingsrätten, innan hovrätten rev upp alla beslut och försatte Biagio och Giuseppe på fri fot.
Båda två återvände till Italien så snart det bara gick. Där visade det sig att mordanklagelserna var det bästa som kunde ha hänt dem. För i hamnen väntade påven Pius XI och andra dignitärer för att hylla sina hemvändande hjältar. Även den beryktade sicilianska banditen Sechi skrev ett brev till dem. Han visste hur det var att trakasseras av ordningsmakten och hade oroligt följt utvecklingen från sin grotta i bergen.
I tolv år verkade fallet omöjligt att lösa. Flertalet misstänkta passerade genom utredningen, men eftersom Hasselhuhn slarvat bort bevisen såg allt mörkt ut. Fram till den dagen då den begåvade polisen Sven Berglund började nysta i fallet. Spåren ledde till en känd galning, Nils Arnberg, som visat sig bo i Teterovska villan vid tiden för mordet.
Visserligen bedyrade hans kusin Sigrid Sundkvist hans oskuld men en tjänsteflicka vittnade om de märkliga turerna under mordnatten.
Nils hade varit ute hela kvällen, kommit hem lerig och blodig. Sigrid hade då låst in honom.
Nils Arnberg stämde väl in på vittnesmålen och kunde bindas till brottet genom en rad bevis. Men han var vid denna tid otillräknelig och satt på anstalt. Nils stod alltid vaggande vid väggen, som hushållerskan sett mannen i apoteket göra under mordnatten.
I efterhand rannsakade Oscar Catoni sig själv och förbannade att han inte följt upp polishunden Klaras spår till Teterovska villan den där kvällen.
Det hade besparat en hel del lidande.
Vill du läsa mer om historiska brott? Missa inte vår systertidning Historiska Brott & Mysterier!
Hasse Aros kommentarer om fallet
Hasse Aro är tillbaka som programledare för klassiska Efterlyst, tv-programmet som löser brott med hjälp av tittarna. För Hemmets Journal kommenterar han under vintern ett antal klassiska kriminalfall.
Vad är dina reflektioner kring fallet?
– Detta var intressant, ett möte mellan den klassiska fjärdingsmannen och moderna poliser. Men också ett intressant perspektiv från ett tidigare Sverige.
Finns det några paralleller till moderna fall?
– När en oskyldigt dömd frikänns så är det ofta en advokat som engagerat sig ideellt i fallet. Nu senast Kaj Linna. Det är en ganska intressant parallell till detta.
Vad kan man säga om gärningsmannen?
– En typisk galning. Det spelar ingen roll hur mycket brottsprevention ett samhälle engagerar sig i, det går inte att skydda sig mot sådana personer.
Vad är unikt med fallet?
– Mötet mellan den gamla tidens poliser och ett mer modernt utredningsförfarande.
Vad kan du säga om polisarbetet?
– Jag tror att man låste sig vid särskilda gärningsmän tidigt i utredningen. Idag skulle man inte gjort så. Om det visar sig under utredningen att man gjort fel så rättas det till. Det är för många inblandade som kan bistå.
