• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • "Tack vare stamningen har jag rest jorden runt!"

    Stamningen gjorde att Anita Blom blev mobbad i skolan. Lärarna sa åt henne att skärpa sig och hemma tvingades hon försöka dölja sina talsvårigheter. Det ledde till att hon tystnade. I dag har hon lärt sig att hantera sin stamning – och pratar mycket och gärna.

    "Tack vare stamningen har jag rest jorden runt!"

    Anita Blom, som är född och uppvuxen i Holland, började stamma i 9-årsåldern i samband med att familjen flyttade till en by vid tyska gränsen. När hon försökte få kläm på den lokala dialekten började hon stamma, vilket ledde till att hon blev mobbad och utfryst i skolan. Hemma var det inte heller okej att stamma och hon uppmanades att försöka dölja sina talsvårigheter – eller helt enkelt lösa det efter bästa förmåga.

    – Jag kände tidigt att det var "fel" att stamma. Mina lärare sa åt mig att skärpa mig och en av dem ville inte ha mig i klassen eftersom jag var för långsam. Jag fick ständigt höra att jag var dum, att det inte var någon idé för mig att plugga vidare och att jag aldrig skulle få ett jobb eller en partner.

    Men det var knappast något fel på Anitas intellekt, tvärtom. Efter avslutad skola började hon plugga till polis och klarade alla prov galant – men sållades bort på grund av sin stamning.

    – Det var en tung period. Det kändes som att jag inte hade någon framtid och att jag inte ville leva längre. Men så ordnade pappa ett sommarjobb till mig på ett lönekontor och där fick jag äntligen känna att jag dög och var duktig och mitt självförtroende växte, säger Anita, som även träffade en kille som accepterade henne för den hon var.

    Något år senare slog blixten ner i Anitas liv i form av svenske Tage, som var i Holland å jobbets vägnar.

    – Vi blev förälskade och året efter att vi träffats flyttade jag till Sverige. Här kom jag i kontakt med Stamningsförbundet och det förändrade allt för mig. Plötsligt förstod jag att jag inte var ensam, att det fanns fler som stammade och att de hade både jobb och familjer.

    Hjälpa dem som stammar

    Där och då beslutade sig Anita för att ägna resten av livet åt att hjälpa dem som stammar - och även andra - att förstå vad det handlar om och att det går att leva ett bra liv med sin stamning. För stamning är inget hinder, utan bara en utmaning. Och man ska satsa på sina drömmar.

    – I arton år hade jag levt med mina talsvårigheter och försökt tränga undan dem. Det gjorde att jag tystnade, men under ytan fanns ett helt isberg som, när jag väl mötte mina spöken, kom upp till ytan för att äntligen börja smälta. Jag bestämde mig för att sätta mig på skolbänken igen, säger Anita.

    Hon var även aktiv i Stamningsförbundet och fick bland annat resa till EU-parlamentet. Väl där upptäckte hon att det inte fanns någon anpassning till hennes funktionsnedsättning.

    – Om man inte får fram det man vill ha sagt efter några minuter så blir man avbruten. För den som stammar är det oerhört stressande och gör att man stammar ännu mer. Då bad jag EU-parlamentet om mer talartid, för att kunna säga lika mycket som andra, icke stammande, och det fick jag. Efter den erfarenheten försvann faktiskt min talskräck, säger Anita med ett leende.

    Nej, någon talskräck lider hon knappast av i dag. Hon pratar mycket och ymnigt och stamningen är inte längre ett problem. Ibland fastnar hon eller hakar upp sig på ett ord, men det är inget som hindrar henne från att fortsätta. Med åren har hon hittat tekniker som underlättar talet och gör det mer flytande. En sådan teknik är att starta en mening eller ett ord mjukt. Den som stammar fastnar ofta på hårda konsonanter eller vokaler och kommer inte vidare. Men genom att slappna av i läppar och käkar och "smyga" ut ordet mjukt och långsamt flyter talet ofta bättre. Att andas rätt, att ha en bra kroppshållning och inte spänna halsmuskulaturen är andra knep, liksom god sömn och gott om tid.

    – Jag sov bra i natt och känner mig utvilad, då stammar jag mindre, konstaterar Anita och tillägger att det är viktigt att fokusera på hur man talar bättre i stället för på hur man ska stamma mindre. Det är ett faktum att det är fysiskt tröttande att stamma – men det är minst lika psykiskt tröttande att kämpa emot stamningen och försöka dölja den.

    Efter en tid i Sverige tog hon tag i sina framtidsdrömmar och läste upp sina betyg på Komvux. Nu var bemötandet ett helt annat än det hon hade upplevt i skolan i Holland. Både lärare och elever var stöttande och hon kände sig aldrig "fel" på grund av sin stamning.

    Började undervisa

    Efter examen blev hon själv Komvux-lärare och började undervisa kommunens lärare i olika dataprogram.

    – Vilken pepp det var! Jag fick stå inför en klass i en helt annan roll utan att bli avbruten och min stamning minskade rejält. Sedan dess är jag inte ett dugg rädd för att stå inför en grupp och prata, faktum är att jag inte stammar alls då.

    Hur reagerar hon när folk vill fylla i där hon fastnar?

    Anita skrattar.

    – Kan själv! Gissa inte! Orden finns ju i min hjärna, de tar bara tid på sig att komma ut. Det är tråkigt att se hur stammare framställs på film. Det görs ofta narr av dem eller så framställs de som mindre begåvande, ängsliga, nervösa, att de är psykiskt störda eller har något att dölja. Det finns så mycket fördomar, säger hon med en suck.

    Hon upplever ofta att människor behandlar henne annorlunda för att hon stammar. Det vanligaste är att de fyller i ord åt henne. Men det händer också att folk vänder sig till hennes man, om de är tillsammans, för att "skona" henne.

    – Då tar de min värdighet och min självständighet! Jag är också så trött på alla goda råd som folk ger. Man får höra "stressa inte, ta ett djupt andetag så ska du se att det blir bra". Det är en sådan press på att bli av med stamningen. Jag brukar jämföra det med att förklara för någon som sitter i rullstol hur de ska gå tillväga för att resa sig upp och börja gå. Det begriper ju alla att det inte fungerar. Så varför ska jag som stammar sluta?

    I dag ser hon sig som en ambassadör för dem som stammar och berättar gärna om sina talsvårigheter.

    – Mitt mål är att göra stammare till superhjältar och något coolt. För vi gör något som är svårt, men ändå gör vi det, varje vaken minut. Jag har fått resa jorden runt tack vare min stamning. Jag vågar sticka ut och jag gör inget fel. Det enda som skiljer mig åt från andra är att jag talar på ett annorlunda sätt. Jag vill inte bli bedömd utifrån hur jag säger något utan vad jag säger!

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!