“Tack vare kollegorna lever jag idag!”

Det är viktigt med bra arbetskamrater. Det vet Sari Tiainen, 46, i Borås.När hon drabbades av ett plötsligt hjärtstopp var det hennes arbetskamrater som räddade hennes liv och såg till att hon inte drabbades av allvarliga hjärnskador.

 – De var flera som gjorde en fantastisk insats. Om inte de hade funnits i närheten hade jag inte levt i dag, säger hon.

Hemmets Journal är på plats när Sari tackar sina kollegor på Bäckaryds förskola med tårta för att de räddade hennes liv. Det hörs många hjärtliga skratt och det märks tydligt att de forna arbetskamraterna är glada att återse varandra.

Sari jobbar på nytt halvtid som förskollärare, men hon har inte kunnat gå tillbaka till sin tidigare arbetsplats utan jobbar på en annan förskola.

– Även om mina arbetskamrater är underbara blev det för tufft för mig att gå tillbaka där jag fick hjärtstoppet. Det blev psykiskt för påfrestande, säger hon.

Det är snart ett och ett halvt år sedan Sari drabbades av hjärtstoppet som var ytterst nära att orsaka hennes död. Hon drabbades dessutom av ett andra hjärtstopp i ambulansen på vägen till sjukhuset, men även det överlevde hon.

Trodde hon var utbränd

Allt började med att Sari en längre tid hade känt sig onormalt trött. Själv trodde hon att det var symptom på utmattning.

– En utmattningsdepression kan påminna om hjärtsvikt, men det är först nu i efterhand som jag förstått att det jag trodde var ångestattacker i själva verket var hjärtrusningar. Jag hade två sådana i december 2016 och två i maj och juni året därpå.

Torsdagen den 29 juni förra året kom Sari lite senare än vanligt till arbetet på Bäckaryds förskola eftersom hon hade flextid att ta ut. Det var en härlig sommarmorgon två dagar innan hennes semester skulle börja. När hon kom till jobbet gick några av förskollärarna ut på en utflykt med barnen. Sari stannade kvar med några andra av sina kollegor och tog hand om en grupp tvååringar.

– Jag skulle duka till lunchen när det kändes som jag inte fick luft. Jag gick ut en stund för att andas och där mötte jag en annan kollega som hade ett trött barn som lagt sig på asfalten.

Det sista Sari sedan minns är att hon sa till kollegan att det är väl bättre att barnet ligger på den mjuka gräsmattan.

– Sedan såg jag kollegan upp och ner. Det var jättekonstigt. Jag minns bara att jag kände mig yr och sedan blev allt svart.

Sari stöp framlänges med nästan rakt ner i marken. Hennes kollega Amanda Hallberg, 26, såg när det hände och var snabbt framme hos henne. Amanda ropade på hjälp och en av de första som kom fram var Mia Parkkinen, 39.

– Jag vände på Sari och såg att hon var blålila i ansiktet och att hon inte andades, berättar hon.

Sedan gick allt snabbt. Kollegorna agerade snabbt och effektivt. Solveig Alfredsson, 64, sprang in och ringde 112 medan Catharina Johansson, 58, och Amanda satte igång med hjärt-lungräddning.

– Amanda gjorde inblåsningarna medan jag gjorde bröstkompressionerna, berättar Catharina.

Aldrig haft bröstsmärta

Under tiden tog andra kollegor undan de barn som var kvar på förskolan för att de inte skulle bli uppskrämda av det som hände.

– Jag var helt borta, säger Sari. Det enda jag minns är att jag hör min chef Emma Gregerson säga att de var tvungen att kontakta mina anhöriga.

I efterhand har Sari fått veta att det dröjde sex minuter innan ambulansen kom fram. Under tiden fortsatte kollegorna ge hjärt-lungräddning. Catharina fick hjälp med de fysiskt krävande bröstkompressionerna av deras chef Emma.

– Jag måste ha fått första hjärtstoppet strax efter halv elva på förmiddagen eftersom jag tittade på klockan strax innan det hände. När jag vaknade upp på akuten på sjukhuset visade en väggklocka på kvart över elva, säger hon.

Före de båda hjärtstoppen hade Sari aldrig känt någon smärta i bröstet. Hon hade inga tecken på kärlkramp och en röntgen visade att hennes kärl var i fint skick.

– Jag låg på sjukhuset ett par veckor, men läkarna kom inte fram till vad som orsakat hjärtstoppet. Jag har dock högt blodtryck och det har jag tagit medicin för sedan 1995.

Efter en lång rehabilitering hösten 2017 och en heltidssjukskrivning fram till februari i år kunde Sari börja arbetsträna och några veckor senare började hon arbeta 25 procent.

– Efter semestern i år gick jag upp till halvtid och jag hoppas kunna arbeta heltid snart. Då ska jag börja fotografera igen, mitt stora intresse, säger hon längtansfullt.

Det långa hjärtstilleståndet ledde till att Sari fick en mindre hjärnskada. Hon märker det själv genom hjärntrötthet och att hon har lite svårare att komma ihåg saker.

– Det är träning som gäller men den psykiska biten har varit tuff.

– När jag kom tillbaka till min gamla arbetsplats fick jag obehagliga flashbacks av mitt hjärtstopp. Därför var jag tvungen att byta förskola för att slippa bli påmind.

Men när Sari och kollegorna firar med tårta vill hon inte tänka negativt. Hon känner bara oändlig tacksamhet.

– Och jag vågar inte tänka på vad som hänt om jag fått hjärtstoppet i bilen, säger hon.