Julen var över. Det var skönt tyckte ärkeförbrytaren Roland Engström. Han avskydde familjehögtiderna. Det var då som hans kriminella liv kändes allra mest tragiskt. När alla andra satt hemma och mös tillsammans med nära och kära, vem hade han då? Några gamla kåkpolare från Hall och Kumla. Det var allt.
Nu promenerade han genom Stockholms gator. Nyåret 1971 stod inför dörren. Roland hade visserligen pengar på fickan men han var orolig. Så här hade han nog aldrig känt tidigare. Den senaste tidens händelser hade verkligen skakat om honom. Och han gick omkring med ett otäckt moln svävande ovanför sig, som tog udden av alla glädjeämnen.
Huvudstaden hade drabbats av både snö och tö fram och tillbaka. Nu hade det frusit på igen så snöslasket blivit ruskigt halt. Vid Rörstrandsgatan gick Roland in genom porten hos Sten Höglund. De hade träffats för två år och snabbt blivit ett par i brott. Båda var garvade, våldsamma och välkända hos polisen.
Roland knackade på och vännen öppnade dörren. Han verkade lite nervös.
– Det finns grogg i kylen, sa Sten.
Det sa han alltid. Alla som kom hem till honom uppmanades att gå till kylen och hälla upp en grogg.
Lägenheten var liten. En etta där köket låg precis innanför hallen och rummet, som var förhållandevis stort, hade utsikt mot den nu så gråslaskiga gatan.
I vardagsrummet satt Stens flickvän. Hon verkade sur men Roland försökte ändå prata med henne. Så plötsligt från ingenstans blänkte det till. Det var som om en skugga omslöt Roland och när han tittade ner på sitt bröst och där stack skaftet till en stor brödkniv ut. Knivbladet var inkört i hans kropp.
Kallsvetten trängde fram i pannan. Var det här slutet? Så plötsligt? Han hade hoppats på att få lite tid att förbereda sig när tiden var inne.
Sten drog ut kniven och högg igen. Blodet rann ut genom munnen på Roland. Det blev svårt att prata. Roland, som hade varit med förr, förstod att kniven skadat lungan. Nu handlade det om minuter …
Egentligen var han inte förvånad. Roland visste att vännen inte hade några problem med att ta livet av folk. Det hade inte minst deras kriminella äventyr under adventstiden visat. I en hel vecka hade Roland gått och väntat på att det här skulle hända.
Trots det hade han inte gjort något åt saken.
Deras vänskap hade varit lite märklig under de två år de hängt ihop. Det var inte så konstigt eftersom allt började med att Sten tog Roland på bar gärning i säng med hans fru.
“Kom och ta en grogg”, hade Sten ropat från vardagsrummet. Och Roland hade gripits av panik. Inte visste han att någon var hemma. Men Sten hade bara skrattade och låtsats som om det vore det mest naturliga i hela världen.
Det båda männen befann sig långt utanför det ordnade samhället. Där slirade de omkring och tillvaron kretsade kring knark, sprit och pengar. Här fanns det varken känslor eller några riktiga lojalitetsband. Allt handlade om att göra det som var bäst för en själv. Här och nu.
Livet var en ständig jakt på pengar för att tillfredsställa behoven. Och för det räckte det inte med en vanlig löneutbetalning. En missbrukares vardag kostar betydligt mer än vad gemene mans gör.
Solvein Hast, eller Solveig som hon kallade sig, var en av Stockholmsnattens märkliga varelser. Hon var 51 år men konstigt nog knappt märkt av det hårda livet på gatan. Polisen lät henne vara. Solveig var en skötsam nattfjäril. Hon varken rökte eller drack. Och aldrig att hon skulle få för sig att nyttja narkotika.
Men hon älskade pengar. Solveig gjorde vad som helst för pengar och det som hon tjänade på gatan eller i Stockholms undre värld lades på hög. Det ryktades att hon var rik som ett troll. Det visste alla kriminella. Inte minst Roland Engström som stött på henne första gången för några år sedan.
Solveig, som var 16 år äldre, gav den yngre kåkfararen en sängkammartango så att han nästan kröp hem på morgonen. Det hade varit dyrt som kvicksilver men värt vartenda öre, berättade han för vännerna. Det var så Solveig skaffade sig ett digert kundregister.
Roland förstod att hon satt på pengar och föreslog för vännen Sten att de skulle försöka blåsa Solveig. Båda nickade förtjust. Vad skulle hon göra, vända sig till polisen? Det var otänkbart, skrattade båda och tömde sina grogglas.
Roland visste att Solveig gärna hängde på krogarna vid Stureplan och tog med sig vännen dit. Mycket riktigt. Solveig rörde sig rutinerat längs borden. Hennes blick var som en radar på en rysk jagare – spanande och jagande efter ett byte. Hon gick inte på sprättarna, de som öste hundralappar omkring sig. Hon letade efter de mer lågmälda karlarna. De som hade pengar men inte visade upp sin rikedom.
Roland knackade Solveig på axeln. Hon vände sig hastigt om och sken upp när hon såg honom. Han brukade ha kosing på fickan.
Efter ett par korta fraser sköt Roland fram sin vän. De erbjöd en helkäll. Solveig funderade och efter en stund sa hon:
– Varför inte?
Trion vinglade iväg, skrattande och glada i hågen. Först skulle de bara hem till Stens kvart på Rörstrandsgatan. Rolle behövde narkotika.
I lägenheten satt Solveig vid fönstret och tittade forskande mot dem. Roland fattade snabbt vinken.
– Vill du köpa ett parti? Ju mer du köper, desto billigare blir det, sa Rolle och tittade på Sten.
Han nickade instämmande, allvarligt men också vänskapligt. De var ju polare nu och skulle hjälpa varandra. Om Solveig ville tjäna en hacka så var de inte sämre än att gärna hjälpa henne på traven, menade de.
Hon funderade en kort stund, men sa snart:
– Kör till.
Sten och Rolle skålade glatt och skrattade. De fick några dagar på sig att fixa knarket. Sedan skulle Solveig komma och göra upp affären.
Men ingen av de båda skurkarna hade tänkt ge henne något knark. Den typen av kontakter hade de inte. Allt var bara ett mycket fult spel för att lura av henne pengarna. De var ganska säkra på att Solveig inte använde sig av några hejdukar. Det skulle vara en lätt match att bara ta hennes pengar och säga “ajöss och goodbye”.
För vad skulle hon säga till polisen?
Det gick några dagar. Vid Lucia ringde de Solveig. Hon skulle möta Roland vid Rörstrandsgatan, sedan kunde de tillsammans gå upp till Sten och ordna upp affären.
Roland var nervös. Det kändes inte riktigt bra att blåsa henne på så mycket pengar. Han och Solveig hade haft så mycket roligt tillsammans. Men samtidigt var han innerligt trött på att gå och småstjäla. Det hade varit skönt med ett rejält tillskott i kassan. Det fick kvitta om relationen till Solveig förstördes för tid och evighet.
Fast snygg var hon allt, tänkte Roland när han såg Solveig komma längs gatan. I handen bar hon en blåvitrutig sportbag. Precis som vanligt var hennes blick lugn men samtidigt vaksam.
Rolle drog upp en cigg, tände den och öppnade porten. Solveig följde efter och trevade efter lampan. Rolle vände sig om och viskade att de skulle låta bli den. Steg för steg gick de upp de tre trapporna.
När Solveig lade sin hand på Rolles rygg som stöd och han kände värmen från henes hand veknade han inuti. Det var en stunds medmänsklighet som han inte känt på mycket länge.
Precis när de skulle knacka på dörren hörde de portdörren öppnas igen. Rolle tittade ner, han var säker på att det var Stens flickvän. Det passade inte alls att hon kom nu och han viskade till Solveig som ropade:
– Han är inte hemma.
De stod båda tysta och hörde när porten stängdes bakom kvinnan igen och så knackade de på. Sten öppnade omedelbart. Han flinade. Det tillgjorda leendet fick en kall kår att gå genom Roland. Men Solveig verkade lugn. Hon steg in.
– Det finns grogg i kylen, ropade han som vanligt.
Men det var bara Roland som hällde upp. Han blandade en stark rackare, hälften vodka och andra delen citronlemonad. Bakom honom gled Solveig in i vardagsrummet.
Solveig och Sten pratade. Det verkade avspänt så Rolle smög fram för att ta en titt i väskan. Dragkedjan var öppen, bara lite, men iallafall så det räckte för att få en skymt av de vitröda hundralapparna som låg där nere i mörkret. Rolle nickade mot kompisen som såg nöjd ut.
Men de båda kumpanerna hade underskattat Solveig. Hon uppfattade minsta lilla detalj i rummet och hade stenkoll på de båda uslingarna. Solveigs lugn bröts plötsligt av ett häftigt raseri. Hon slet åt sig väskan.
– Så ni tänkte råna mig, jag stannar inte kvar i denna kvart, fräste Solveig.
Hennes röst lät annorlunda. Hennes mun smalnade av till ett streck och ögonen blev kolsvarta. Rolle blev orolig men kompisen tog det lugnt. Solveig däremot gick inte att lugna ner. Hon fick ett rejält raseriutbrott och sparade inte på krutet. De båda karlarna var två simpla och misslyckade langare, två skitknarkare helt enkelt. Solveig vände sig om mot Roland.
– Detta trodde jag inte om dig, sa hon.
I samma stund kom Sten upp bakom honom. Han lade höger arm om Solveigs hals, vilket gjorde henne ännu tokigare. Han brottade ner henne på sängen. Solveigs ögon lyste av vrede och hon kämpade med näbbar och klor. De båda såg på varandra med mordisk blick. Ingen av dem skulle vika sig och Roland blev spak.
– Spring ut i trappan och håll vakt, skrek Sten.
Han gjorde som han blev tillsagd. Roland gjorde alltid som alla andra sa till honom.
Men det var lugnt i trapphuset, och när Rolle kom tillbaka in i lägenheten såg han Solveig ligga livlös på sängen. Sten hade rest sig upp. Han andades häftigt och svetten rann längs ansiktet.
– Vad i helvete har du gjort, skrek Roland till honom.
Men kompisen brydde sig inte.
Nu var de tvungna att samla sig och forsla bort kroppen. Sten drog fram en brunröd korkmatta som de lade över Solveigs kropp.
– Vi kör ut den i skogen, sa Roland.
Men hans vän skakade på huvudet.
– Nej vi får det att se ut som ett sexmord.
Båda nickade, det skulle polisen tro på.
Tysta smög de ner för trapporna, med Solveig inrullad i mattan. Roland oroade sig för att halka på trappstegen men de tog sig helskinnade fram till Stens Opel Record, som stod parkerad på gatan. Ute var det mörkt, ingen måne eller stjärnor, bara gatubelysningen över en gråkall tom gata i Stockholmsnatten.
En liten stund senare bar de upp Solveig till hennes lägenhet och lade henne på sängen. I ett hörn slängde de en kondom. Sedan låste de dörren efter sig och försvann.
Solveig hittades inte förrän på kvällen den 20 december. Grannarna hade i ett par dagar klagat över lukten. När polisen kom dit och skruvade av dörren hittade de Solveig som låg naken, kall och död. Visst såg det ut som ett sexmord.
Dagen efter öppnade polisen Solveigs bankfack. Där fanns 936 000 kronor, nästan 13 miljoner i dagens penningvärde.
Roland var skärrad. Han ville inte mörda någon. Det var okej att skrämma skiten ur folk men inte att ta livet av dem. Han hade inte lust att åka fast för mord. Det skulle ge livstids fängelse.
Och värre skulle det bli. På kvällen den 22 december hämtade Sten upp Roland och de körde tillsammans ut till Hägersten där en kille som var skyldig Sten pengar bodde. De skulle bara skrämma honom lite. Det hade Rolle inga invändningar emot.
Vid ytterdörren till det höga grå betonghuset tog de fram varsin handske och knackade på dörren. Efter en stund öppnade en man i 60 års åldern. Han såg sliten ut.
Mannen, Johannes Keskkola, bjöd in de båda herrarna. Han verkade inte överraskad men när han satte sig i soffan hade han svårt att sitta still. Han var nervös och orolig.
Sten försvann iväg för att gå på toaletten. Rolle, som kände sig obekväm med att bli ensam med “gubben”, krystade fram ett par fraser om att betala sina skulder. Så plötsligt stelnade Johannes till och Rolle vände sig om och såg revolvern, en Smith och Wesson.
– Så min vän, nu ska du dö, sa Sten.
Johannes tittade skärrat upp.
– För två lakan?
Sedan genljöd ljudet av ett skott. Det träffade mitt i pannan men döden var inte ögonblicklig. Johannes tittade förvånad på de båda männen. Tre skott till brann av från den långa svarta revolvern innan de båda männen snabbt lämnade lägenheten.
Trots att grannarna hört skotten ringde ingen polisen, inte ens när de såg att ytterdörren stod öppen. Ingen ville lägga sig i det som inte angick dem.
Det skulle dröja ett helt dygn innan någon slog larm till polisen.
Julhelgen blev en fruktansvärd pärs för Rolle. Han var skräckslagen inför det faktum att kunde bli Stens nästa offer. Han var vittne till morden och han visste ju nu vad vännen var kapabel till.
Dagarna gick sin gilla gång, fram till den 30 december, då han fick en brödkniv körd genom kroppen flera gånger. Som genom ett under klarade han sig. Han golade rejält för polisen och i slutet av januari grep polisen Sten.
Sten fick tolv år på kåken för mordet på Johannes men kunde inte bindas till mordet på Solveig. Detta trots att Roland berättat hela historien. Polisen trodde på Rolle, han kände till detaljer som bara mördaren, eller någon som befann sig på platsen när det hände, kunde känna till. Men det räckte inte till en fällande dom.
5 frågor till Hasse Aro från Efterlyst
Hasse Aro är tillbaka som programledare för klassiska Efterlyst, tv-programmet som löser brott med hjälp av tittarna. För Hemmets Journal kommenterar han under vintern ett antal klassiska kriminalfall.
Vad är dina reflektioner kring fallet?
– Vi får skåda in i ett parallellt Sverige. Så här kan det gå till på samhällets skuggsida. För det är så att de flesta mord inträffar i miljöer som denna. Sedan har denna typ av mord blivit färre men antalet gangstermord däremot blivit fler. Så antalet mördare verkar konstant.
Finns det några paralleller till nutida fall?
– Jag kommer inte på något särskilt. Men det är inte unikt eftersom det utspelar sig i en särskild miljö med människor som lever utanför samhället.
Vad kan du säga om gärningsmannen?
– En typisk gärningsman för denna typ av brott. Det sprider sig ett rykte om att offret har pengar. Då blir det lätt väldigt farligt och hon var utsatt.
Vad är unikt med fallet?
– Det faktum att Solveig hade så mycket pengar på sig är väldigt unikt.
Vad kan du säga om polisarbetet?
– Man hade kunnat göra väldigt mycket annorlunda. En första spontan tanke är varför man inte trodde på Roland Engström som berättade att han var med vid mordet.
