Gunnar kämpade mot branden i 14 dagar

Vi sitter i ett av Kårböles frivilliga brandvärns utryckningsfordon när Gunnar Fredriksson med van hand kör runt oss i de eldhärjade skogarna runt det lilla samhället i Hälsingland.

Det är en rundtur genom ett svartbränt och öde landskap där nakna och sotiga trädstammar spretar upp mot den grå himlen.

Långt nere under marken på en del ställen glöder det fortfarande och ännu finns det risk för att elden kan blossa upp på nytt – även om det inte finns mycket kvar som kan brinna.

Här har 9 500 hektar skog brunnit – det är den till ytan största skogsbranden någonsin i Sverige.
Med jämna mellanrum dyker skyltar upp längs vägkanten om att det är förbjudet att gå in i skogen.

– Det är förenat med livsfara att göra det, säger Gunnar som är stationsansvarig för brandvärnet i Kårböle. Rötterna är skadade och träden kan falla omkull när som helst och när det händer sker det i stort sett ljudlöst. Det hörs ingenting förrän dunsen när det slår i marken.

Här i skogarna runt Kårböle rasade i somras tre skogsbränder, på Nötberget, i Ängra och i Enskogen, och de hotade från tre håll att sprida sig till det lilla samhället Kårböle där Gunnar är född och har bott hela sitt liv.

– Jag har varit brandman i 15 år och varit på många skogsbränder, trafikolyckor och andra utryckningar, men jag har aldrig blivit lika berörd. Det här blev personligt. Skogsbranden hotade mitt hem, min familj och mina grannar, säger han.

Lördagen den 14 juli i somras var Gunnar, som till vardags arbetar som skogsmaskinsförare, ledig och hemma i villan i södra delen av Kårböle när det började åska.

– Jag tycker det är fascinerande med åska så jag tog min kaffekopp och satte mig på den inglasade verandan för att njuta av skådespelet, berättar han.

Men han hann inte mycket mer än att sätta sig ner förrän han såg hur en kraftig blixt slog ner i skogen på Nötberget på andra sidan sjön. En kvart senare pep det till i personsökaren som alla frivilliga brandmän är utrustade med.

– Det brann i skogen vid Nötberget. Jag körde direkt in till brandstationen och när jag kom dit pep personsökaren igen. Då gällde det branden i Ängra.

Tillsammans med fyra av de sammanlagt åtta frivilliga i brandvärnet åkte Gunnar till Nötberget för att bekämpa branden.

– Det var en yta på totalt två–tre hektar som brann i skogen. Vi slet i 25 timmar innan vi hade elden under kontroll. Det var oerhört slitsamt att dra slangar i den oländiga terrängen och jag var helt slut efteråt, berättar han.

Gunnar trodde att situationen var tillräckligt lugn för att han skulle kunna åka hem och sova några timmar men han hann inte somna förrän telefonen ringde.

– Då hade helvetet brakat loss på riktigt, berättar han. Branden hade flammat upp på nytt och elden hade spridit sig till trädtopparna.

 

 

 

Läget blev snabbt mycket kritiskt.

– Vi klarade inte situationen själva samtidigt som vi var tömda på personal i hela kommunen. Räddningstjänsten i Ljusdal hade inga brandmän de kunde skicka till oss. Jag satte mig och ringde in frivilliga. Vi fick bland annat hjälp av ett 20-tal hemvärnsmän.

De följande dygnen beskriver Gunnar som ett enda långt töcken. Han har svårt att särskilja den ena dagen från den andra. Trots att han och hans kollegor var nära att stupa av utmattning flera gånger lyckades de kämpa vidare men i början verkade deras ansträngning vara förgäves.

– Det tog bara några dagar innan vi var tvungna att evakuera byn. På torsdagen kom polisen och sa att alla var tvungna att lämna byn senast klockan åtta morgonen därpå. Senare samma kväll kom de tillbaka och sa att alla måste utrymma byn omedelbart.

Hela Kårböle, med ett hundratal innevånare, tömdes på folk. Gunnars fru Anna-Karin och deras yngsta dotter Jenny fick flytta in i äldsta dottern Elins lägenhet i Ljusdal.

Gunnar skyndade sig hem för att se till att de kom iväg tryggt samtidigt som han packade med sig ett tält, en sovsäck och annat som han trodde att han kunde behöva i brandvärnets basläger nedanför Nötberget.

– När jag tog fram nyckeln för att låsa ytterdörren stannade jag upp och funderade på om jag verkligen behövde låsa dörren. Då kändes det meningslöst eftersom det var högst osäkert om jag skulle ha något hus att komma tillbaka till.

Efter att ha kämpat med släckningsarbetet i skogen i en vecka var Gunnar så utmattad att han sluddrade när han pratade i telefon med sin hustru.

– Jag hörde det inte själv men hon beordrade mig att komma hem och sova ut en dag innan jag återvände till skogsbranden, berättar han.

Gunnar minns vilken lättnad han kände när han fick se de gula italienska vattenbombplanen för första gången.

– De gjorde en stor skillnad.

En och en halv vecka efter att han sett blixtnedslaget som antände den första skogsbranden tyckte Gunnar att han började se en förändring till det bättre.

– Alla brandgator ute i skogen var byggda. Helikoptrarna och de italienska planen bombade med vatten och de polska och danska brandmännen hade anlänt och var utposterade i skogen. Brandspridningen var inte lika stor längre.

Måndagen därefter hade Gunnar och hans hustru planerat att åka till Budapest för att fira sin tjugoåriga bröllopsdag. Först i sista stund tyckte han att läget var så stabilt att han kunde åka.

– Det var som en perfekt planering. Samtidigt som vi åkte till Arlanda flygplats på måndagen fick vi veta att evakueringen av Kårböle hävdes. Faran för vår by var över.

Men Gunnar såg inte mycket av Budapest under de fem dagar som han och hans hustru var där.

– Jag sov mesta delen av tiden, säger han med ett skratt. Jag tror jag sov middag tre gånger per dag.

För att förhindra lika stora förödande skogsbränder i framtiden vill Gunnar att det byggs upp en beredskapsstyrka i Skandinavien med vattenbombplan.

– Jag tror inte att Sverige behöver egna vattenbombplan men vi bör ha några i beredskap tillsammans med de andra nordiska och kanske baltiska länderna. Det bör dessutom byggas upp ett frivilligt skogsbrandvärn med personal som med ett dygns varsel kan rycka in.

Den första söndagen i september tackades Gunnar och alla de andra frivilliga brandbekämparna med en stor hyllningskonsert i Kårböle. Bland artisterna som kom för att hylla hjältarna fanns bland andra Thomas Di Leva, Roger Pontare, Maja Strömstedt och Östen med Resten, vars basist kommer från Kårböle.

– Det är en fantastisk skön känsla när folk kommer fram och tackar mig. Då känner man sig lite som en hjälte. Då blir det allt lite trångt i tårkanalen, säger han och hans röst stockar sig.

Även statsminister Stefan Löfven var på plats för att personligen tacka hjältarna.

– Det var en oförglömlig och magisk kväll och jag känner mig mycket hedrad nu, säger Gunnar.

Farfars skog blev aska

Kjell Hansson, 64, står och tittar ut över de svartbrända resterna av det som en gång var frisk och grön barrskog i området runt Enskogen strax öster om Kårböle.

– Det enda jag hade försäkrat var slakthuset, säger han med en suck. Jag har ännu inte orkat räkna på hur mycket skogen var värd.

Av ladan som stått här i generationer återstår bara förkolnade rester. Samma sak är det med slakthuset. På det som en gång var en husvagn ser man bara hjulen och i en hörna står en gammal brandskadad minibuss.
– Minibussen var redan utrangerad så det gör inte så mycket men det var synd på husvagnen, säger han.

Enskogen var det område runt den lilla byn Kårböle som började brinna sist i somras. Två dagar efter att bränderna startat vid Ängra och på Nötberget upptäcktes branden här.

Kjell tillhör långtifrån de största skogsägarna i området och är inte den som drabbats värst. Men skogen som brunnit upp köpte han av sin farfar och det finns mycket känslor förknippade med platsen.

– Det här skulle egentligen inte ha kunnat få ske. Om de lämnat brandvakter här efter att de släckt den första branden hade Enskogen kunnat räddas, säger Kjell.

De första dygnen tillhörde han en grupp frivilliga som körde ut drivmedel till maskiner och vattenpumpar. Därefter blev han själv evakuerad från byn Enskogen.

– Efter att staten tog över släckningsarbetet fick vi inte längre åka in i området, berättar han.
Kjell är kritisk till att man inte redan i ett tidigt skede kontaktade skogsägarna och använde sig av den lokalkännedom som fanns.

 

 

Jag fick fly mitt hem hals över huvud

Måndagen den 16 juli kom en fritidshusägare springande längs vägen genom Enskogen med andan i halsgropen. En av de första han mötte var Margareta Ferm, 70.

– Han ropade att det brann i skogen vid Aborrtjärn som ligger ett par kilometer från byn, berättar hon.
Margareta har bott hela sitt liv i den lilla byn som i dag bara har 25 innevånare. När det började brinna i skogarna runt Kårböle hoppades hon in i det sista att Enskogen skulle klara sig.

– Men när elden sedan spred sig hit gick det snabbt. De som bor på andra sidan bäcken som rinner genom byn fick bara tio minuter på sig att lämna sina hus. En polis kom hit till mig och sa att jag skulle packa ner det nödvändigaste.

Margareta fyllde sin bil med gamla handlingar, dokument och fotografier som var oersättliga.

– I sista stund fick jag med mig min hembygdsdräkt. Den ville jag inte lämna kvar, berättar hon med ett leende.

Den första natten sov Margareta i sin bil på en plats i närheten dit byborna evakuerats. Senare fick hon låna ett tält av några grannar.

– De var bara de första nätterna jag var där. Sedan bodde jag hos min dotter. Men det var svårt att koppla av. Jag var hela tiden orolig för mitt hus.

När hon till slut fick komma hem upptäckte hon till sin glädje att byn klarat sig. Som närmast kom branden ett 80-tal meter från hennes grannars hus.

– Den första veckan efter att jag kommit hem grät jag varje dag. Det var så mycket oro som släppte och jag sörjde skogen som förstörts. Mina fina kantarellställen och platserna där jag brukade plocka lingon och hjortron finns inte längre.

Margareta hoppas att ingen ska behöva uppleva det hon och de andra byborna i Enskogen var med om i somras.

– Sverige behöver ha egna vattenbombplan. Myndigheterna hade ingen kontroll över skogsbranden förrän de italienska flygplanen kom, säger hon.