Vi har inte mist en son – vi har fått en dotter!

När Mattias är sex år börjar han i Lunde småskola i Skien, Norge. Han har samma mörkblå skolryggsäck som de flesta andra pojkarna i klassen, håret är kornblont och kortklippt och han spelar gärna fotboll på rasterna.

Men inte tillsammans med de andra grabbarna. Han håller helst ihop med ett par “pojkflickor”. Tillsammans med dem känner han sig mer bekväm. Mattias gillar jeans och jeansskjorta men han hatar när mamma vill att han ska vara finklädd i kostym och slips.

Hans kropp kliar av orolig energi som han får utlopp för under rasterna. Men det mesta kommer ut som stök och stim på lektionerna.

Det är därför hans mamma och pappa har tagit honom till doktorn flera gånger. Han tycker inte om att ta tabletterna doktorn har gett honom men han gör det för att mamma säger att han kommer att bli lugnare av dem.

Han tycker inte de hjälper. Dessutom har han känt sig annorlunda än de andra barnen länge. Han tycker inte han passar in någonstans. Det är därför oron kryper i honom. Inte för att läkaren säger att han lider av något med fyra stora bokstäver.

Mattias är högljudd och utagerande men vågar inte ställa frågan som bränner i honom: Varför är jag inte som de andra flickorna?

Mattias ljudar sitt namn men innerst inne vet han att han heter Aleanne. Var namnet kommer ifrån vet han inte. Han har aldrig hört det sägas. Det har bara alltid funnits i hans huvud.

“Kanske går det över? Kanske får jag det snart bättre och kan vara som de andra?” Så tänker han ofta. Men det går inte över. Det blir bara värre.

Mattias blir nio år och puberteten börjar smyga sig på i femte klass. Varje dag möter han sitt ansikte i spegeln. Han hatar det ansiktet. Det tillhör Mattias och inte Aleanne. Han gillar inte det som händer i kroppen nu.

En dag ska de prata om puberteten i skolan. Pojkarna och flickorna får undervisning i varsin sal. Mattias sitter med pojkarna och hör läraren berätta om hormoner, hårväxt och målbrottet. Han tänker: “Varför är jag här? Jag hör ju ihop med flickorna. Jag hör inte hemma här!”

Det här skolåret kommer mobbningen igång för fullt. Flickorna han brukar vara med börjar också dra sig undan. En pojke slår honom. Många retas och lurar honom att göra dumma saker. Han ger aldrig igen, berättar aldrig för någon.

Det som kommer att förändra Mattias liv är en helt vanlig biltur. Mattias har blivit 11 år och han och hans pappa har varit och handlat mat i ett köpcenter i Porsgrunn. Nu är de på väg hem till mamma och lillasyster för att laga lördagsmiddag.

Pappa vrider på radion och Mattias tittar ut genom fönstret utan att se. Hans tankar snurrar hela tiden kring hur svårt livet är och hur han gruvar sig till helgen är över och skolan börjar igen. När de ska passera Medstadsbron blir det broöppning och de blir stående i kö.

På radion är det nyhetsutsändelse och en röst berättar om hur många unga i Norge som vill byta kön. Med ens vaknar Mattias upp och alla sinnen spänns. Han lyssnar uppmärksamt.

Nu är det hans pappa som frånvarande tittar ut genom fönstret medan bilen går på tomgång. Han lyssnar inte på orden som blir livsviktiga för hans son: Att det finns människor som inte har de kön de känner sig som och som vill byta. Att det heter transsexualitet.

Mattias har fått ett namn på hemligheten inuti sig. Han vet att detta är något som inte kommer att gå över. Och han vet nu att han inte är ensam i världen om att ha det som han har det. Men vem kan han fråga om det han funderar på? Han har ännu varken dator eller Internet och aldrig i livet att han vågar fråga läraren eller föräldrarna.

Under åren på högstadiet får Mattias dator och börjar söka på ordet “transsexuell” på nätet. Han hittar också böcker om ämnet på biblioteket. Äntligen får han svar på några av frågorna han brottats med under alla år.

Han hinner fylla 16 innan han vågar berätta för sin psykolog om sin hemlighet, att han är transsexuell. Att han är Aleanne. Han gruvar sig inför att berätta det för sina föräldrar och hans två år yngre syster. Men han måste. Annars orkar han inte leva.

Aleanne börjar med att berätta för mamma.

– Det var en chock. Samtidigt blev jag lättad – för vi hade ju länge undrat vad det var som plågade vår pojke, säger mamma Hilde Sommer, 50.

– Många bitar föll på plats – varför han aldrig ville gå och klippa sig och varför han aldrig ville ha kostym och slips. Men han var aldrig ett särskilt feminint barn som lekte med dockor. Som barn var han oftast glad och hade ett hjärtligt skratt. Han kunde mycket och charmerade ofta med sin kunskap.

– När han började skolan förändrades han, blev arg och utagerande. Men vi trodde på ADHD-diagnosen, som senare ändrades till Aspergers syndrom, men som till slut ströks helt. Jag miste min son … Och hans syster led av att förlora sin storebror. Min man tog det nog bäst av alla. Han sa: “Vi har inte mist en son, vi har fått en dotter!”

Hösten 2009 ropar rektor upp alla eleverna på Brekkeby gymnasium i Skien.

– Aleanne Sommer, hörs han röst i den stora gymnastiksalen där eleverna samlats terminens första skoldag.

Det är första gången Aleanne hör sitt namn ropas upp. Det känns som en lättnad. Hon har oroat sig för att skolledningen inte ska ha fått med sig namnändringen. Hon hör en del fniss och skratt runt omkring sig med står med huvudet högt. Aleanne ska ut i värdlen. Hon kan inte döljas i en pojkkropp längre.

Aleanne har inte behov att sminka sig eller bära klänning varje dag men gör sig fin till familjemiddagar och högtider, precis som andra tjejer. Hennes mamma är lättad att det gick så bra att berätta det för resten av familjen. Inte ens hennes mor- och farföräldrar, som är över 70, har några problem med att acceptera Aleanne.

I skolan är det värre. Gymnasiet blir för tufft för Aleanne. Hennes värsta plågoande från småskolan och högstadiet har hamnat i samma klass. Aleanne håller sig inomhus på rasterna för att slippa blir mobbad. På lunchrasten går hon till ett köpcentrum i närheten och äter sin mat.

Depressionen överskuggar snart allt och hon måste sluta på gymnasiet. Hemma skär hon sig allt oftare på både armar och ben. Inte djupt, bara så att det blöder. Så att hon kan se att hon faktiskt lever och så att smärtan kan flytta från insidan till utsidan.

Aleannes husläkare erkänner att han inte har någon kompetens kring transsexualitet. Hennes nya läkare blir ett gott stöd, liksom psykologen som följer henne till Rikshospitalet där könsbyten utreds och genomförs.

Men det tar lång tid. Först när hon är 22 år gammal får hon börja med hormonpreparatetn som ska förbereda för könsbytet och hon ställs i kö för operation av könsorganet och för att få silikonimplantat i brösten. Planen är att operationerna ska genomföras inom kort.

Hemma hos mamma och pappa hänger fina barnporträtt av Mattias och hans syster. De måste tas ner från väggern. Aleanne orkar inte se dem och bli påmind om vem hon en gång var. Mamma Hilde går igenom en tung period och får möta alla sin fördomar.

Många frågor och tankar pockar på: Kan du inte ångra dig? Är du säker? Är det vårt fel? Varken hon eller hennes man har tillräcklig kunskap om transsexualitet och erbjuds heller ingen vägledning.

De nagelfar sina liv för att finna svar men kommer inte till något annat svar än att de inte finns något de kunde gjort annorlunda. Transsexualitet är helt enkelt något som bara finns.

– Jag trodde jag var en öppen och fördomsfri person. Men när något inträffar som berör dina närmaste är det lite annorlunda. Även om jag accepterade Aleanne på en gång tog det lång tid att bearbeta insikten att Mattias var borta för alltid, säger Hilde.

Idag säger hon helt naturligt både “hon” och “Aleanne” om sin 25-åring. Men om Hilde ska prata om sin första förlossning dyker Mattias upp. Det är fortfarande lite sårigt. Men viktigast är att hon och Aleanne har ett nära förhållande som bara blivit starkare av allt de har gått genom tillsammans.

– Det värsta för mig som mamma just nu är att inte kunna ge mitt barn det hon helst vill ha, säger hon.
Att få höra om alla år med mobbning på skolan har också blivit en chock för familjen. De hade ingen aning innan Aleanne berättade om det för bara ett år sedan.

Men när någon idag frågar Hilde hur många barn hon har, svarar hon utan att tveka: “Två döttrar.”

Efter att Aleanne trädde fram som transsexuell har hon många gånger råkat ut för att folk ropat elaka saker och till och med spottat eller slagit efter henne. Hilde är allvarligt bekymrad över hur hennes dotter kommer att behandlas i framtiden.

 Aleanne själv är mer bekymrad över om hon någonsin kommer att känna sig som en hel människa.
– Jag är inte på plats som människa ännu. Men vad vet jag? Kommer operationen att göra mig lycklig? Kanske kommer jag aldrig någonsin att känna mig hel? Kanske i bästa fall 90 procent för jag kommer ju till exempel aldrig kunna föda ett barn och vara 100 procent kvinna, säger hon lugnt.

Aleanne har inget intresse av sex men vänskapen är viktig för henne. Hon har tre–fyra nära vänner och om de mår bra så mår hon också ganska bra. Just nu är hon arbetslös men hon önskar sig ett jobb där hon kan hjälpa och betyda något för andra människor.

– Kanske blir jag förälskad i en tjej så småningom, jag vet inte. Tjejer är i alla fall enklare att förhålla sig till, tycker hon.

Efter att vi fotograferat tvättar Aleanne bort sminket och sätter sig i soffan i jeans och T-shirt. Håret samlar hon i en hästsvans. Hon är stolt över att ha kommit så långt på vägen mot att bli kvinna.

Det var ett helt nödvändigt men svårt val som fick stora konsekvenser för en hel familj. En familj som snart ska ta nya familjebilder och hänga på vardagsrumsväggen.