Året är 2005. Tre vuxna barn står samlade hos sin mamma Inger Lise, 63, i vindslägenheten i generationsboendet de alla delar. De har hoppats på bättring, bråkat och blivit vänner igen, blivit besvikna igen, sårade igen, trodda igen – och är maktlösa igen.
Mamma Inger Lise är alkoholist. Världen utanför vet det ännu inte. Utanför husets väggar är Inger Lise den resursstarka sjuksköterskan och läraren med chefstjänst på en psykiatrisk klinik. Ingen vet något om alla år av spritmissbruk som har lämnat så svåra spår att hennes tre barn nu står i hennes vardagsrum och ger ett sista ultimatum: Mamma måste välja mellan dem eller alkoholen.
Alkoholen har styrt och och förstört deras liv så länge. Den har har varit Inger Lises medicin mot stress och alla svåra känslor som hon inte vet hur hon annars ska hantera. Nu måste hon. Nu står hennes tre barn här och säger att de inte vill ha henne i sina liv om hon inte tar tag i missbruket. Tre barn som hon älskar över allt annat på jorden har de mest allvarliga och sorgsna ansiktsuttryck hon någonsin sett. Det går knappt att stå ut med.
Inger Lise förstår att hon riskerar att förlora sina barn. När barnen stänger dörren och går, och hon är ensam igen, börjar hon städa. Flaskor, bag-in-box-kartonger, gamla tidningar. Hon letar fram en tidning hon sparade för ett år sedan med en artikel om en addiktolog, ett slags terapeut som hjälper människor med olika typer av beroenden.
Först kastar hon tidningen tillsammans med de andra. En timme senare går hon ut till soptunnan och hämtar upp den igen. Älven brusar rakt nedanför vindslägenheten. Älven som hon flera gånger tänkt att hon skulle dränka sig i, för att slippa livet.
Att dö har ofta verkat enklare än att leva. Hon ringer numret till addiktologen.
Utan att berätta det för någon sätter sig Inger Lise en kort tid senare på bussen för en fyra timmar lång resa till ett behandlingshem för alkoholister.
– Jag hade nått botten när barnen ställde mig inför ultimatum. De tre sista åren hade varit extremt tuffa. Jag hade opererat bort båda brösten på grund av cancer och båda mina föräldrar dog med kort mellanrum. Jag tyckte fruktansvärt synd om mig själv och stirrade djupt i en kartong vitvin samtidigt som jag var med i en kommungrupp som planerade en ny avdelning – en bättre miljö för allvarligt sjuka och döende.
På behandlingshemmet blir Inger Lise tilldelad ett litet enkelrum i källaren. Hon släcker ljuset och lägger sig på sängen. Hon orkar inte vara med på stormötet i dagrummet rakt ovanför henne. Bara ljudet av människor som rör sig där uppe ger henne ångest.
Det enda hon klarar är att ligga stilla i mörkret. Ensam. Smärtan över hur livet blivit går inte att stå ut med. Den smärtan får henne att börja storgråta och ropa – på mamma.
“Mamma! Mamma!” Hon vrålar tills det inte finns mer luft i lungorna och bara en stilla gråt och hulkningar finns kvar. För första gången i sitt liv knäpper hon händerna och viskar uppriktigt, från hjärtat: “Hjälp mig …” Då hör hon en röst säga: “Du ska få hjälp nu, Inger Lise.” Och rummet fylls av ett varmt och mjukt ljus.
– Det var precis så som man läser om i tidningar men inte riktigt kan tro på själv. Jag kallar rösten “Gudrun”. Hon är min krigare och skyddsängel, säger Inger Lise.
Hon överlämnar sig själv den kvällen. Hon förstår att hon måste ta emot hjälp.
Avgiftningen tar 14 dagar. Därefter deltar hon i möten med Anonyma alkoholister (AA). Deras program blir hennes viktigaste verktyg för att tackla livet. Hon fortsätter också gå till addiktologen. Hon inser att för att göra sig kvitt beroendet måste hon våga möta sanningarna och stillheten inom sig själv. Hon måste lära sig att göra något åt det som går att göra något åt och att låta bero det som inte kan förändras.
När Inger Lise är nykter återförenas hon så sakteliga med sin son, yngsta dotter och barnbarn. Äldsta dottern Siri reagerar på ett annat sätt. Hon flyttar från generationsboendet och klipper nästan all kontakt med sin mamma.
– Mammas alkoholism hade gjort mitt liv så svårt så länge, att när hon äntligen blev nykter så var jag tvungen att ge mig av. Äntligen klarade hon sig själv och jag kunde få blir fri och ge mig för att upptäcka vem jag egentligen var. Jag hade vårdat henne länge nog, säger Siri Christensen, 50 år.
Hon blir tyst en stund och fortsätter sedan, uppriktigt och allvarligt.
– Jag hade en svår uppväxt. När du utsätts för mobbning och den som har omsorgen om dig inte bryr sig om dig, får det stora konsekvenser. Jag kände att min mamma svek mig. Jag kände aldrig att hon hade tid med mig eller älskade mig, även om hon kramade mig och sa att hon älskade mig. Hon var alltid upptagen av sitt eget.
– Samtidigt åstadkom hon mycket och var min hjälte. Alla mina vänner älskade henne för att det alltid var liv och rörelse runt henne. Det var tufft att se den starka kvinnan falla i alkholens grepp. Det svåraste var att känna att respekten och de goda känslorna jag ändå hade försvann och utmynnade i förakt. Med stor skuld och skam önskade jag i många år rätt och slätt att hon skulle dö, säger Siri.
Storebror Lars Erland Kronstrand, 52, och lillasyster Gry Christensen, 47, har en annan upplevelse av uppväxten och av sin mor än Siri.
– Jag var yngst och när jag tänker tillbaka var det mycket som var soligt i våra liv. Jag tyckte jag fick kärlek av mamma. Att själv bli mamma har nog också gjort att jag fått lättare att förstå hennes liv och frustrationer bättre. Det fanns aldrig någon tvekan i mitt hjärta om att hon gjorde så gott hon kunde. Jag tyckte inte om henne som alkoholist men jag slutade aldrig älska henne, säger Gry.
– I mitt minne var mor alltid nära, även om jag saknade hennes närvaro när hon hon hade tio bollar i luften, säger Lars. Hon hade så stort ansvar och och ett jobb som tog så mycket tid, att jag kände mig som hennes “dåliga samvete-projekt”. Hon svek oss genom alkoholen och jag saknade att bli sedd. Ändå vet jag att hon gjorde så gott hon kunde och vi fick en fantastisk reaktion efter att hon tog tag i sig själv.
När Inger Lise tog sig ur sitt alkoholmissbruk var hon tvungen att nå problemens kärna. Var kommer de ifrån? Varför kom hon att bli fixerad vid att prestera, trots att det gick ut över barnens behov? Vad var det egentligen spriten blev hennes medicin mot?
Inger Lise tror det började när hon var liten.
Barnet Inger Lise kände aldrig någon kärlek från varken mor eller far. De kramade henne aldrig, eller tog upp henne i famnen eller sa att de älskar henne. Hennes mamma, som var hennes stora hjälte, var fullt upptagen med att göra hennes pappa till lags, och han var mest upptagen med att prestera, som “Silverpojken” från Kongsberg. Han var känd gymnast och jonglör. Hon, liksom de, tror att för att bli älskad så måste man åstadkomma något.
Som vuxen blir hon besatt av att visa sig duktig och klara sig själv. Särskilt efter att hennes man dör i cancer och hon plötsligt är en 26 år gammal änka med två små barn. Ett år senare gifter hon sig igen och bygger upp en framgångsrik fabrik tillsammans med sin andra man. Det blir många resor och för att dämpa den yttre stressen och de inre demonerna dricker hon allt mer. Samtidigt säljer och bygger hon hus för att trygga barnens framtid.
Inger Lise skiljer sig, gifter sig på nytt och skiljer sig igen.
I stället för att ta hand om sig själv och bearbeta sina trauman kanaliserar hon alla sina behov till det yttre. Hon blir besatt av att studera och att vara duktig på jobbet. Men inuti henne står det illa till. När hon är 54 år gammal är kaoset så stort att hon dricker nästan varje dag.
När hon är på jobbet ser hon fram emot att komma hem till vinboxen. Blir hon sugen på något starkare än öl och vin så “lånar” hon från döttrarna eller hyresgäster i huset. Skammen ökar i takt med spritintaget. Hon smygsuper till och med när hon passar sitt barnbarn.
När hon till slut söker hjälp har hon stor glädje av samtalen med Lars och Gry och barnbarnet Jonathan, idag 20.
– Mamma gjorde det fantastiskt som vände livet, samtidigt som hon berättade öppet att hon var alkholist och hjälpte andra. Hon har jobbat hårt och länge för att få Lars och mig att lita på henne igen och bygga nya broar, berättar Gry.
Siri däremot är borta ur mammas liv under några år. Det är en stor sorg och smärta för Inger Lise som nu till slut förstår vilka konsekvenser hennes livsval har fått.
Hon förstår också så småningom att hennes egna föräldrar älskade henne men att de inte klarade att visa det på ett sätt som barnet Inger Lise kunde förstå. De gjorde så gott de kunde. På samma sätt som hon själv också har gjort. Ändå kan det gå så fruktansvärt snett.
När hon håller sig nykter blir livet bättre. Hon känner sig värdefull, älskad och glad att leva. Det svåraste är att försona sig med det liv hon levt.
– Det bästa verktyget är förlåtelse. Hade jag inte kunnat förlåta mig själv de felsteg jag gjort, eller andra för de skador de tillfogat mig, hade jag varit nermald av skam, självömkan och bitterhet, säger hon.
Elva år efter att Inger Lise tog tag i sitt liv får hon veta att cancern har spridit sig till stora delar av kroppen. Året är 2016 och hon är 73 år gammal. Hon kommer att dö snart. Det gör ont att tänka att hon ska lämna världen utan alla sina barns kärlek i sitt hjärta.
Nu när Inger Lise vet att att tiden är knapp vill hon göra allt klart inför döden. Hon skriver en bok om sitt liv till sitt barnbarn, om vad hon lärt sig av att leva. Hon planerar begravningen, fördelar arvet och beställer sina sista kläder – en svart klänning från Amerika med ett färgglatt mönster. Hon ber Gry komma med olika gröna färgprover för hon vill få kistan målad i en särskild nyans.
Äldsta dottern Siri är fortfarande inte i Inger Lises liv, samtidigt som hon blir svagare och svagare.
Men en dag, för omkring nio månader sedan, står Siri plötsligt där, i mammans lägenhet, med en förhoppning om att de ska kunna nå fram till varandra innan det är för sent. Från Inger Lises axlar lyfts ett helt berg.
Inger Lise berättar engagerat från sjuksängen på palliativa vårdavdelningen i Kongsberg, sydväst om Oslo – avdelningen hon själv var med om att skapa. På väggen över sängen hänger en målning, föreställande hennes “Gudrun”. Runt sängen sitter alla tre barnen – Lars, Gry och Siri.
– När jag förstod att mamma skulle dö, att vi skulle mista henne, blev det viktigt för mig att försonas, säger Siri medan hon håller sin mors magra hand.
Här på avdelningen har Inger Lise varit i åtta veckor när Hemmets Journal gör intervjun med henne och henns familj. Håret är nyfriserat och läpparna knallröda. Runt halsen är färgglad scarf knuten. Blicken blir fort trött men hon är kristallklar när hon berättar om sitt liv och vad det har lärt henne.
Tätt runt sängen sitter tre vuxna barn och pratar med sin mamma med stor kärlek.
– Jag är så glad att mor och jag har klarat att berätta våra sanna känslor om hur vi har haft det och har det! Att vi har undvikit behoven att förklara, försvara och ursäkta oss och istället koncentrerat oss på förståelse, förlåtelse och kärlek. Det är fint att känna ömhet och kärlek för henne igen, säger Siri.
Hennes mammas svar lyser från sjukdomsmatta ögon.
– Mamma har lärt oss så mycket viktigt om livet efter att hon började rannsaka sig sjäv och blev frisk. Särskilt när det gäller att fokusera på att vara tacksam. Om man klarar det kommer det mest annat gratis, säger Lars.
Enligt läkarna levde Inger Lise på övertid när Hemmets Journal träffade henne tidigare i år. Hon ville så gärna berätta sin historia, liksom hon berättat den för sin familj. Hon ville så gärna förmedla hur viktigt det är att försnonas med sin historia, med sig själv och med sin närmaste. Och hon hann precis träffa oss.
Den 27 mars 2018, strax efter att intervjun gjordes, avled Inger Lise Øia. Hon blev 75 år gammal.
