Krigsbarnet Tuula mötte sin syster efter 50 år

Tuula Johansson sätter sig vid matbordet i sin lägenhet i Ljungby och lägger upp de gamla tummade fotografierna i solfjädersform. Hon pekar sedan på vart och ett och berättar.
Bilderna är en del av hennes finska familjehistoria – en historia som hon knappt upplevt själv utan mest har fått berättat för sig.

– Jag var bara fem år när jag kom till Sverige 1942, säger hon och lyfter sedan upp ett fotografi av en tjusigt klädd kvinna med två små barn.

– Det här är jag och min syster Anja. Och här har jag ett på min pappa och taxibilen han körde. Men här är det bästa – det är från i somras när jag var i Finland och träffade min yngsta syster Arja, säger hon och pekar på ett nytaget färgfotografi.

Det var första gången på ett halvt sekel som Tuula återsåg sin tre år yngre lillasyster. Hon föddes året efter Tuula hade kommit till Sverige och bara några månader efter hennes födsel dog deras mamma.

– Det jag minns främst från mina år i Finland var hur vi sprang mot skyddsrummen när bombplanen kom. Vid ett tillfälle föll min moster omkull. Hon träffades av splitter, men överlevde lyckligtvis, berättar hon.

Hon har också minnesbilder av hur deras mamma och pappa gömde dem under köksbordet när soldater passerade på gatan utanför och fortfarande gör sig kriget påmint hos henne.

– Jag är väldigt rädd för åska. Det har jag alltid varit. Förmodligen för att det påminner mig om bomberna, berättar hon.

1942 var situationen så allvarlig i Tuulas hemstad Åbo att familjen splittrades och hon och mellansystern Anja kom som krigsbarn till Sverige. Där var de när deras lillasyster Arja föddes.

– När mamma dog tog mormor hand om Arja, berättar Tuula.

Första tiden i Sverige bodde Tuula och Anja i Örebro där de fick äta upp sig och avlusades som det hette. Därefter skilde myndigheterna på dem. Tuula fick komma till en lantbrukarfamilj i Ulås utanför Värnamo.

– Jag fick det mycket bra. Familjen hade tre barn sedan tidigare och jag blev som minsting riktigt bortskämd. På min sexårsdag året efter blev jag firad i prästgården eftersom det var något extra med ett finskt krigsbarn. Jag fick ett tennfat av prästen som jag fortfarande har kvar.

Anja återvände hem till Finland efter kriget, men Tuula blev kvar i Sverige.

– Min svenska mamma och pappa, som jag kallar dem, kostade på mig en utbildning. Sedan fick jag arbete och träffade så småningom min blivande man Torsten.

Tuula släppte dock aldrig kontakten med sin pappa och sina systrar i Finland, men den försvårades av att hon helt glömde finskan och fick ha hjälpa att översätta breven.

– Pappa tjatade på mig och ville att jag skulle komma hem till Finland igen. Men jag vågade inte. Jag var rädd för att jag i så fall skulle vara tvungen att stanna där. Det var först när jag hade min man och våra barn som jag kände mig trygg med att åka tillbaka och hälsa på.

En av anledningarna till att hennes pappa ville att hon skulle komma hem igen var att han inte riktigt trodde på att hon hade det bra i Sverige. Han trodde att hon inte vågade beskriva sina innersta känslor i breven.

– Det var först när jag var hemma och hälsade på 1968 med min familj som han förstod att jag hade det bra. “Nu kan jag dö i lugn och ro” sa han och det gjorde han också några månader senare.

Det var vid det besöket som Tuula för första gången sedan hon var liten flicka fick träffa sin familj. Hon visar en bild från det tillfället när de tre systrarna står arm i arm med sin pappa.

– Vi brevväxlade med varandra. Med Anja gick det bra eftersom hon lärt sig lite svenska när hon var här under krigsåren, men Arja kunde bara finska och vi tappade så småningom kontakten med varandra.
När Anja avled upphörde kontakten med familjen i Finland nästan helt och det blev aldrig av att Tuula åkte dit eftersom hon inte kan finska och måste ha en tolk med sig.

Efter att de gift sig bosatte Tuula och hennes man sig utanför Ljungby och där bodde hon i ett hus fram till förra året då hon flyttade till en lägenhet i centrala Ljungby. Maken Torsten gick bort för två år sedan.

Nästan hela sitt yrkesverksamma liv arbetade Tuula inom kommunen. Hon har också varit frikyrkligt aktiv och hon var i sex år ledamot i kommunfullmäktige för kristdemokraterna.

Genom sitt engagemang inom Pingstkyrkan lärde hon på 90-talet känna makarna Stig och Ingrid Sand. De kom att spela en avgörande roll för hennes möjlighet att få återförenas med sin syster.

– Tuula har i många år sagt att hon skulle vilja träffa sin syster en gång till innan det är för sent. Det ville vi hjälpa henne med och därför följde hon med oss i bilen i somras när vi åkte till Finland, säger Stig som själv är från Åbo och talar både svenska och finska.

Det var också han som tolkade åt systrarna när de träffades i somras och han förevigade deras återförening med sin kamera.

Mötet mellan de båda systrarna efter alla dessa år blev mycket starkt.

– Vi bara kramades och kramades. Det kändes direkt när vi träffades att vi hör ihop, att vi är systrar, berättar Tuula.

– Det är lite av ett mirakel att vi kunde träffas igen. Varken jag eller Tuula är ju några unga flickor längre, hälsar Arja via sin sonhustru som är svensktalande.

Tuula ler när hon tänker tillbaka på deras möte i somras.

– Jag och min syster är nog ganska lika varandra till sättet och vi är båda intresserade av gamla ting, säger hon.

När de får möjlighet att träffas nästa gång vet de inte, men Tuula hoppas att hennes systerson och hans familj ska komma till Ljungby och hälsa på nästa år.

– Då får de träffa mina barn Marianne, 59, och Per, 56, mina tre barnbarn och båda barnbarnsbarnen, säger Tuula med ett varmt leende.