Jan Johannesson känner försiktigt framför sig med den vita käppen när vi går ut till hagen där hans miniatyrhästar Marta och Rosita fridfullt betar gräs.
– Jag har bara bott här några månader och hittar inte riktigt ännu, förklarar han samtidigt som han letar upp öppningen in till hagen.
Jan är så gott som helt blind och helt beroende av att känna framför sig med sin vita käpp för att kunna upptäcka eventuella hinder längs vägen.
Men så fort han selat sina hästar och de sluter upp vid hans sida blir hans gång mycket säkrare. Marta och Rosita fungerar nämligen som hans ögon. De gör att han känner sig trygg i skog och natur.
– När det blev aktuellt för mig att skaffa ledarhund förra året valde jag istället att ha ett par hästar. Mamma hade sett ett Youtube-klipp som handlade om ledarhästar i USA. Jag blev mycket intresserad eftersom hästar har varit en del av mitt liv ända sedan jag var liten, berättar Jan.
Nu är han den första synskadade i Sverige som har hästar istället för ledarhund och han kämpar för att de ska bli accepterade som ledardjur i framtiden. Hans dröm är att kunna gå med dem i stan precis som han hade gjort med en ledarhund.
– Jag har inget emot hundar men jag tycker bättre om hästar. Jag höll på lite med westernridning och funderade på att skaffa egen häst innan min syn försämrades. När jag fick höra talas om ledarhästar tyckte jag direkt att det var något för mig, berättar Jan.
Vi går en runda runt i trakterna runt gården i Simlångsdalen i Halland där Jan hyr en lägenhet och en hage till sina båda hästar samtidigt som vi pratar om fördelarna respektive nackdelarna med att ha hästar som ledardjur.
Höstsolen kastar ett rött ljus över ängar och hagar och skogen sprakar i intensiva färger. En och annan bil passerar på landsvägen men i övrigt hörs ingenting mer än enstaka frustanden från Marta och Rosita som lugnt och säkert går vid Jans sida.
– Jag älskar att bo på landet. Jag har provat att bo i stan men det är ingenting för mig. Och tack vare mina hästar kan jag nu komma ut i skogen också utan att behöva vara rädd för att inte hitta hem igen, berättar han.
För Jans del började hans problem med synen med att han i slutet av 1990-talet fick diagnosen glaukom, eller grön starr som det tidigare kallades. Han fick veta att hans syn gradvis skulle försämras men det var inget som han då tänkte låta sig stoppas av.
– Jag tog lastbilskörkort och körde sedan långtradare i sju år, berättar han.
Men en dag tyckte han att han började få lite svårt att se vad det stod på vägskyltarna. Han gick till en optiker för att prova ut glasögon men blev där rekommenderad att söka sig till ögonmottagningen.
– Efter att ha blivit undersökt blev jag omedelbart sjukskriven samtidigt som jag miste min behörighet att köra tung trafik.
Året därpå opererades hans vänstra öga men Jan tyckte inte att det blev bättre. Snarare tvärtom.
– När min ögonläkare ville operera även mitt högra öga sa jag därför nej. Jag tillät inte att de petade i det enda ögat jag hade lite syn kvar på och det är förmodligen därför som jag har kunnat behålla synen så länge som jag har gjort.
Efter att ha varit sjukskriven en längre tid fick Jan passande nog anställning på Halmstad Fältrittklubb – ett jobb som han fortfarande har kvar och som han åker färdtjänst till varje dag.
Allt såg bra ut fram till sommaren 2017. Då försämrades synen på hans högra öga drastiskt. Det var då som han insåg att han skulle behöva någon form av ledardjur och det var då som han tog beslutet att flytta ut på landet.
– Det är lättare att bo på landet som synskadad. I stadsdelen Andersberg i Halmstad, där jag tidigare bodde, hände det ofta att jag gick vilse därför att gator och trappuppgångar är så lika varandra.
Efter att ha fått Youtube-klippet av sin mamma började han leta efter en uppfödare av miniatyrhästar. Han testade att gå en runda med Marta och Rosita, som då var två respektive ett år gamla, och han föll för dem direkt.
– De var stabila och fina. Vi passerade bland annat en kennel och alla hundarna där skällde på oss men de höll sig lugna och visade att de ville leda mig.
När Jan köpte hästarna kunde han fortfarande skymta dem ute i hagen, men sedan dess har hans syn försämrats ytterligare. I våras kunde han bara urskilja konturer och sedan i somras kan ha bara skilja på ljus och mörker.
– Det har gjort mig ännu mer beroende av mina hästar. De är fortfarande under upplärning till ledardjur men framförallt Marta, som är ett år äldre och mognare än Rosita, visar upp många goda egenskaper.
Jan berättar att Marta vid minst ett tillfälle hindrat att han skadats när de varit ute på sina skogspromenader.
– En gång tvärstannade hon frustande framför mig och vägrade flytta sig. När jag sträckte mig fram och kände med käppen fanns det ingenting där. Det var ett stup. Jag vet inte hur högt det var men om inte Marta stannat hade jag ramlat ner och kanske brutit något.
Flera gånger har hans hästar hindrat att Jan hamnat i diket och han är numera aldrig orolig för att han inte ska hitta hem igen.
– Men Marta och Rosita stannar gärna och äter gräs och då får man försöka skynda på dem.
Miniatyrhästarna är bara 83 respektive 86 centimeter i mankhöjd. Det gör att många vid en flyktig blick först tror att det är ett par stora hundar.
– Det var till och med en man som kom fram till mig och berättade att han också hade hund, säger Jan med ett skratt.
Jans ledarhästar har väckt stort intresse. Han har blivit intervjuad av tv och tidningar och uppmärksamheten har lett till att han fått kontakt med många andra synskadade som är intresserade av hästar.
Nu till vintern har han byggt en nytt litet hus intill hagen där Marta och Rosita kan få skydd och värme.
– Mina hästar betyder allt för mig. De är mina kompisar, säger han.
