Canceröverlevaren Eva: “Jag får stöd och tröst av cancervännerna”

Eva Keith Rosander körde strutsmetoden i två år. Hon såg att det var något fel med hennes bröst men livet runt omkring med en sjuk förälder gjorde att hon inte orkade ta tag i det. Till slut var det en arbetskamrat som sa åt henne att gå till läkaren. 

– Då hade det gått så långt att tumören hade börjat krypa utanför huden. Jag fattade ju att det inte var bra men att det var så dåligt visste jag inte. Det var oerhört jobbigt. Jag slutade äta, tappade i vikt och kände att nu var det kört, berättar Eva.

Tiden som följde var kaotisk. De togs massor av prover, biopsier och behandlingen påbörjades. Eva fick stöd och hjälp och det fick även hennes man.

– Vi hade små barn hemma, vår yngsta var sju år bara. Jag visste inte hur lång tid jag hade kvar och min man var helt chockad, men de tog hand om honom. Det var två läkare vid de första besöken och en tog hand om honom och såg till att han fick svar på frågor och bli sedd. Det här är så traumatiskt även för anhöriga, men det glömmer man ofta, säger Eva.

Hjälp på resan

Tidigt visste Eva att hon behövde hjälp för att klara av hela den här svåra resan. När hennes man fick hjälp och stöd från läkarteamet så kände hon att hon kunde slappna av och lära sig hantera sin del. När hon började få cellgifter kunde hon fysiskt känna hur tumören i bröstet krympte och det gjorde också att utsikterna blev lite ljusare.

– Jag ville att de skulle ta bort den direkt, jag ville inte ha det där sjuka i min kropp, men så gör man inte. Man krymper först och det gick bra. Efter att tumören krympt så tog de bort hela bröstet och en del av bröstmuskeln, säger hon.

När både operation, cellgiftsbehandling och strålning var över skulle Eva tillbaka till sitt vanliga liv. Men tankarna kring ett eventuellt återfall och att sjukdomen skulle komma tillbaka fanns där ständigt. Hon visste att hon måste få hjälp att hantera de känslorna. Via bröstcancerföreningen kom hon i kontakt med en bildterapeut och eftersom Eva gillar att måla så kändes det bra.

– Hon som höll i det var en kvinna som själv hade haft bröstcancer och som var äldre än jag. Jag kunde falla in i henne och vara den lilla flickan som kämpade och var trött. Jag fick vara ledsen och arg och jag målade. Jag lärde mig att vara här och nu och ta det som kändes bäst för mig – och just då var det hon och att få måla och uttrycka mig den vägen. Man måste hitta sitt eget sätt, säger Eva och ler.

Känna gemenskap

Att prata med människor som har gått igenom samma sak som en själv, att få känna gemenskap och att kunna uttala sina rädslor är viktigt för alla som gått igenom ett trauma. När Eva ser tillbaka på sin resa efter cancern så inser hon att hon har behövt olika saker i olika perioder för att orka vidare. Hon blev kontaktperson för andra cancersjuka via bröstcancerföreningen och det hjälpte henne också vidare. Hon fick vara den som kommit ut på andra sidan och överlevt, det låg en styrka i det.

– Tidigt lade jag märke till att jag mådde bra av att vara ute och gå med mina stavar och la då ut en blänkare via ett forum och bröstcancerföreningen om att jag ville ut och promenera med andra drabbade. Vi blev ett litet gäng som gick och pratade. Vi hade full sekretess, alla kunde säga vad de ville och vi pratade om cancer, rädslor och hur vi hanterade vår resa, säger Eva.

Evas man Hans gjorde samtidigt sin resa som närstående. Han gick på en föreläsning med Henning Saupe, läkare och specialist inom komplementär onkologi. Eva var vid det tillfället så dålig av cellgifter att hon inte orkade gå med.

– Hans kom tillbaka och var eld och lågor. Henning hade pratat om hur man kunde få redskap för att hjälpa sig själv, att inte döma sig själv och hur man kunde rehaba sig själv, berättar Eva.

Hennes man hade dessutom skrivit in dem båda på en fyradagars kurs hos Saupe som de skulle gå när Eva blev bättre, vilket de gjorde.

– Jag var skeptiskt först. Jag ville ha en bil på plats ifall det skulle bli för jobbigt så jag kunde dra. Men istället blev det så att vi kom hem med en behaglig låda med mentala verktyg som vi kunde använda när det blev jobbigt. Vi lärde oss om vad vi skulle äta, hur vi kunde meditera och andas för att stävja rädslor och jobbiga känslor. Den stora vinningen för Hans var att han kunde träffa andra närstående och få kraft via dem, säger Eva.

Tankarna finns kvar

Att de åkte tillsammans gjorde också att de kunde tala om de svåra tankarna som ibland kom upp. För även om tiden gått och Eva blev friskförklarad sju år efter diagnosen så finns tankarna kvar. Varje år vid mammografin är det jobbigt.

– Det blir succesivt bättre, år för år, rädslan klingar av. Men den där dagen för mammografi är alltid jobbig. Numera får jag träffa en läkare direkt efter att de gjort undersökningen så jag får ett svar på en gång. Det hjälper, då slipper jag gå hem och fundera på det, säger Eva.

Och när hjärnspökena kommer, för det gör de om än mer och mer sällan, så har Eva sina knep för att få bort dem.

– Att gå ut och promenera är alltid bra, skingra tankarna. Jag brukar göra något roligt, avleda genom att belöna mig funkar. Och så kan jag tänka på hur det var då, när jag gick igenom det värsta, och inse att det är så mycket bättre nu. Jag tar också kontakt med mina cancervänner och får stöd och tröst av dem, säger Eva och ler.