Det var en solig och fin vårdag i slutet av maj för nio år sedan. Linda Hedbergs make Tony, som tagit mc-körkort ett par veckor tidigare, skulle bara åka och handla.
– Vi skulle få främmande senare på dagen och det fattades lite mjölk. Tony tyckte det var en bra dag att ta motorcykeln, berättar Linda.
Men Tony kom aldrig hem igen. Den dagen förolyckades han i en motorcykelolycka. Linda, som då var 28 år, lämnades ensam med parets tre barn som var mellan några månader och sex år gamla.
– Det var fruktansvärt. Jag föll ner i ett svart hål och undrade om jag någonsin skulle se ljuset igen. Jag saknade Tony enormt mycket och trodde aldrig jag skulle kunna träffa någon man jag skulle älska igen, säger Linda.
I augusti samma år avled Peter Hedbergs hustru Mia efter lång tids kamp mot cancer. Hon hade varit sjuk i flera år men det dröjde länge innan hon fick rätt diagnos och när hon väl fick den var det för sent.
– I början trodde läkaren att det var vanlig tandvärk men hon hade en knöl i halsen som visade sig vara cancer. När den väl upptäcktes hade den spridit sig till lungorna, berättar han.
Mia opererades akut men hennes liv gick inte att rädda.
– Det var det värsta som kunde hända. Det kändes som jag gick in i en bubbla av sorg, säger Peter som nu ensam hade ansvaret för barnen Joel och Julia, 6 och 10 år gamla.
Mia somnade in dagen innan Joel skulle börja i första klass i skolan. I samma klass skulle Lindas äldsta dotter Emilia också börja. Redan första dagen i skolan berättade en väninna till Linda att det fanns ytterligare ett barn i klassen som precis förlorat en förälder.
– Men vid det tillfället gick jag aldrig fram till Peter och pratade. Det kändes alldeles för privat för att jag skulle göra det. Jag var själv fortfarande så trasig efter Tonys olycka att jag inte orkade prata om det.
Men en morgon när hon som vanligt besökte Tonys grav på kyrkogården fick hon se Peter som letade efter en gravplats åt Mia.
– Då kändes det mer naturligt att jag gick fram till honom och beklagade hans förlust, berättar Linda.
Linda och Peter började prata med varandra och berätta om sin sorg. Det blev långa samtal där de kände att de kunde stötta varandra och att de förstod varandra på ett sätt som andra i deras omgivning inte riktigt gjorde. Snart fick de som rutin att ta en gemensam promenad till kyrkogården för att besöka gravarna, efter att ha lämnat sina barn i skolan.
– Mia och Tony ligger inte mer än 40 meter från varandra på kyrkogården, så det blev naturligt att jag och Linda gick dit tillsammans, berättar Peter.
Varje dag den hösten slog Linda och Peter följe på vägen från skolan till kyrkogården. De upptäckte ganska snabbt att de hade mer gemensamt än att de båda sörjde.
– Vi hade båda ett behov av att få prata. Det handlade mycket om hur man skulle kunna gå vidare, hur man skulle finna någon glädje i livet igen.
De var då fortfarande övertygade om att de skulle leva ensamma resten av sina liv men de hade kommit så långt att de tyckte att de kunde vara ensamma tillsammans.
– Vi hade båda inställningen att vi aldrig skulle träffa någon ny partner, säger Peter. Men sedan blev det längre och längre stunder som vi satt och pratade och vi började träffas på luncher och för att äta middag.
Till slut var det Lindas dotter Emilia som agerade ögonöppnare för de båda.
– Men mamma, du kan ju bli ihop med Peter. Då får vi en mamma och de en pappa, sa hon en dag, som om det var den mest naturliga saken i världen.
Hennes mamma svarade först att det inte fungerade på det sättet men det dottern sagt fick henne ändå att fundera över sin och Peters relation.
– När Emilia sa det hade ingen av oss tänkt tanken. Hon ville se mig lycklig igen och hon hoppades att Peter kunde göra mig lycklig, berättar Linda.
– Jag och Linda tyckte om att vara tillsammans och våra barn tyckte om varandra, vilket gjorde allt så lätt. Det var så naturligt att det skulle bli vi två, säger Peter.
I samband med en utlandsresa tillsammans med alla barnen utom Liam, som var för liten för att kunna följa med, blev Linda och Peter ett par.
– Vi har många gånger fått frågan om när vänskapen gick över i kärlek. Det är svårt att svara på. Vi har inget bra svar på den frågan. Det bara blev så, säger Linda.
Under resorna till först Spanien och sedan Turkiet med barnen svetsades de alla samman till en hel familj.
– När vi låg i en solstol sa Julia att hon tyckte att vi skulle flytta ihop, minns Peter med ett leende.
Sommaren 2010 flyttade Linda och hennes barn hem till Peter i hans villa. Familjerna bodde tidigare bara 1,5 kilometer från varandra och trots att Sandviken är ett litet samhälle kände de inte till varandra före tragedierna.
– Jag visste vem Tony var men Linda hade jag aldrig träffat, säger Peter.
Samtidigt som de var lyckliga tillsammans, var de besvärade över att det tisslades och tasslades i omgivningen. En del var glada för parets skull, medan andra tyckte att de flyttat ihop alldeles för fort.
– En del trodde att vi redan glömt Tony och Mia men så är det inte alls. De är fortfarande med oss varje dag i tankarna och på väggen i hallen har vi två stora porträtt av dem, säger Linda.
– I början var det rätt mycket kommentarer och det var mer jobbigt för Linda än för mig, säger Peter.
Strax efter att de flyttat ihop sa Peter upp sig från sitt fasta jobb för att satsa heltid på sitt företag, Gestrike Marincenter – den båtfirma som han driver tillsammans med Linda.
Den åttonde juli förra året gifte sig Peter och Linda med varandra i Sandvikens kyrka. Drygt en månad tidigare tog Peters dotter Julia studenten.
– Det gjorde hon på samma dag som Mia skulle ha fyllt 40 år så därför högtidlighöll vi även det, berättar Linda.
