Hunden varnar innan Caen får anfall

Med ett vigt skutt hoppar den tvååriga flatcoated retrievern Jack upp i sin husse Caen De Silvas knä. Caen skiner upp och klappar sin hund som tacksamt ger honom ett slick på kinden.

Det märks direkt att det finns en nära relation mellan den 16-åriga pojken och hans hund. Men deras relation handlar inte bara om en pojke och hans hund. Jack har också en livsviktig uppgift – som epilepsihund.

– Jack har redan lyckats hindra att Caen skadade sig i trappan till övervåningen på vår villa, berättar hans mamma Xana De Silva, 37, när vi går en runda tillsammans med henne och hennes son i villakvarteren i Teckomatorp där de bor.

Det ser lite märkligt ut med den stora hunden i knäet på Caen i hans rullstol och många vi möter tittar till en extra gång men Xana och hennes son har vant sig. Det är där Jack sitter när de befinner sig i en miljö som Caen inte är van vid och som han kan tycka är lite jobbig.

– När han sitter där kan han snabbt förvarna om Caen är på väg att få ett anfall. Dessutom känns hans tyngd och värme tryggt för Caen när han vaknar upp igen, säger hans mamma.

När Caen får sina epileptiska anfall krampar han och mister all kontakt med omvärlden. Oftast varar anfallen bara några sekunder men ibland kan han förlora medvetandet i ett par timmar.

– Det går i perioder. Men i genomsnitt har han cirka fem anfall per dag. När Caen får anfall är det enda man kan göra att lägga honom i framstupa sidoläge och vänta på att det går över. Han får också läkemedel men vi har många gånger fått åka till sjukhus när han ramlat och slagit sig, eller när anfallen är långvariga, berättar hans mamma.

Anfallen kan ibland vara direkt livsfarliga.

– Han kan falla i trappan och eller drunkna i badkaret. Därför måste han ha personlig assistans dygnet runt, säger Xana.

 

Men den personliga assistansen innebär också en enorm påfrestning på såväl Caen som resten av familjen. De måste hela tiden, dygnet runt, ha främmande människor hemma hos sig.

– Det är därför vi hoppas så mycket på Jack. Redan nu markerar han att Caen är på väg att få ett anfall genom att lägga sig framför honom och vägra att flytta på sig. Vi hoppas att Caen så småningom kan bo på ett serviceboende och att Jack kan larma personalen innan Caen får ett anfall.

Caen började få de epileptiska anfallen i samband med att han insjuknade i den fästingburna sjukdomen borelia när han var i elvaårsåldern.

– Plötsligt fick han kramper och frånvaroattacker och efter omfattande läkarutredningar kom man fram till att det måste ha varit borelia som utlöste dem, säger hans mamma. Till saken hör att Caen också har autism och det är inte ovanligt att autistiska barn får epilepsi senare i livet.

Caens epileptiska anfall innebar en extra påfrestning för Xana som var ensamstående mamma vid den tiden. Hans behov av assistans dygnet runt förändrade deras tillvaro fullständigt.

– Det är inte heller så roligt för en kille i tidiga tonåren att aldrig få vara för sig själv, att alltid ha en annan person i sin närhet. Därför hoppas vi att Jack kan ta över lite av det jobbet, säger Xana.
Jack har varit med Caen vid tandläkarbesök och han har då känt sig mycket tryggare med sin hund i famnen. En annan fördel är att en assistanshund i arbete får följa med sin ägare överallt – även i affärer.

– Caen kan känna sig övervakad av sina personliga assistenter. Så känner han aldrig med Jack. Hunden ger bara sällskap och trygghet. Jack älskar att jobba och han är alltid glad och viftar på svansen, säger Xana.

Tanken på att skaffa en assistanshund med specialinriktning på epilepsi kom första gången i samband med att Xana och Caen passade Xanas systers hund Dessie när systern reste utomlands på semester.

– Dessie var fantastisk. Hon skällde varje gång Caen fick ett anfall, trots att ingen tränat henne till att göra det, berättar Xana.

Den första tiden Dessie var hemma hos Caen och Xana märkte hon
att Caen trivdes så bra i sällskap med hunden att hon frågade sin syster om hon inte fick låna henne lite längre.

– Det slutade med att vi fick behålla Dessie, säger Xana med ett leende. Hon var för gammal för att få gå en utbildning för att bli en certifierad assistanshund men det hade ingen betydelse för oss. Hon gjorde ändå vad hon skulle och Caen blev lugnare och tryggare i hennes sällskap.

– Jag mådde jättebra när Dessie var hos mig, säger Caen.

När Dessie gick bort, nästan tio år gammal, hade de redan skaffat Jack.

– Vi skaffade honom med tanke på att han skulle bli en assistanshund. Vi besökte flera kennlar innan vi till slut hittade honom.

När Jack var tio månader gammal började han sin utbildning under handledning av hundpsykologen Yrsa Franzén-Görnerup som är instruktör på SOS – Svenska service- och signalhundsförbundet.

– Det tar 1–1,5 år att utbilda en assistanshund men eftersom det är hundägarna själva som tränar hundarna och jag bara supportar kostar utbildningen inte mer än 50 000 kronor, berättar Yrsa.

– Alla hundraser går bra. Det är individen det handlar om och därför måste alla först gå igenom ett lämplighetstest.

Under utbildningstiden har Jack ett rött täcke på med texten “Assistanshund I utbildning”. Så fort han är certifierad får han rätt att bära ett gult täcke.

Möter man en förare med en hund som bär rött eller gult täcke får man inte klappa hunden eller distrahera den på andra sätt.

– Att klappa en hund med ett assistanstäcke är som att pussa busschauffören mitt under körningen. Det gör man bara inte. Men när de inte har täcket på sig är de lediga och busiga som alla andra hundar, säger Yrsa Franzén-Görnerup.

När Jack är färdigutbildad hoppas Xana och Caen att han både förvarnar genom att skälla och sedan lägger sig hos honom så länge anfallet varar.

– Redan nu lägger han sig i sängen ovanpå Caen som för att hindra honom från att gå upp och han känner att ett anfall är på väg, säger Xana.