Äntligen fick Leif träffa sin räddare Martha

Leif Grusd ger Martha S Lønhøiden en stor kram.

– Jag får rysningar på ryggen av att träffa Martha igen, säger han.

De två träffas i Tangen, utanför Kongsvinger, Norge, precis invid gränsen till Sverige. Här på gården där Martha bodde, fick Leif och hans familj övernatta 1942 under deras dramatiska flykt till Sverige.

Martha är en av de få ännu levande som hjälpte norrmän som flydde till Sverige under andra världskriget.
Leif är jude och föddes i Drammen 1930 men växte upp i Oslo med svensk mamma. I april 1940, några veckor efter att tyskarna invaderade Norge, tog hans mamma med sig sina två barn och reste till morföräldrarna i södra Sverige. Pappan blev kvar i Oslo för att se hur situationen utvecklades.

– Om det blev farligt, skulle han komma efter oss till Sverige, berättar Leif.

Alla rapporter från Norge tydde på att judarna lämnades i fred. Därför blev det också naturligt för resten av familjen att resa tillbaka till Oslo sommaren 1940.

Men allt eftersom blev situationen värre för de norska judarna. Den 25 oktober 1942 skickade statspolischefen Karl A Marthinsen ett telegram till landets polisstationer med följande order: Alla manliga judar över 15 år med legitimationskort stämplat “J” skulle arresteras dagen efter och och transporteras till Oslo. 336 judar sändes till Berg koncentrationsläger utanför Tønsberg. Dessutom belades alla vuxna kvinnliga judar med anmälningsplikt.

Leifs pappa blev förvarnad och gömde sig innan judarna arresterades.

Dagen efter, på förmiddagen den 26 oktober, var Leif och hans syster ensamma hemma i lägenheten i Oslo medan deras mamma var ute och handlade. Då ringde det på dörrren. Utanför stod två unga, civilklädda män.

– De frågade efter pappa. Vi svarade det vi hade blivit tillsagda att svara, att han var på affärsresa i Hadeland.

De två männen accepterade svaret och frågade om de kunde få komma in i lägenheten. De tittade runt i alla rum och öppnade också några skåp.

– Men det var ingen omfattande undersökning, minns Leif.

Vid det laget var hans pappa redan på väg till Sverige. Han tog sig över gränsen den 28 oktober och familjen fick besked i ett telegram från mammans familj i Sverige: “Paketet har anlänt. Tack!”
Leifs mamma var nu tvungen att anmäla sig hos polisen varje dag och sista gången hon gjorde det var den 12 november. Hon hade då förberett Leif och hans syster på att de skulle fly just denna dag.

– Vi packade två ryggsäckar fulla med kläder och de blev väldigt tunga, berättar Leif.

Leif var 12 år när flykten inleddes. Hans syster hade fyllt 6. De visste att de skulle till Sverige men officiellt var de på väg till Kongsvingers sjukhus för att besöka sin far. Chauffören som hämtade dem hade redan plockat upp två judiska män.

– Hela resan var mentalt krävande. Den blev inte mindre dramatisk när vi förstod att chauffören inte var helt säker på vart hans skulle. Dessutom hade vår täckmantel sina svaga punkter. Det var inte helt trovärdigt att vi packat ryggsäckarna fulla med våra egna kläder, säger Leif.

När de kom till Kongsvinger stannade chauffören precis vid en bro. Han var tvungen att fråga om vägen till sjukhuset. En grupp tyskar stod och pratade och chauffören bad dem förklara vägen.

– Vi satt helt skräckslagna i bilen men det gick tack och lov bra.

Hela tiden var de rädda att bli arresterade av ockupationssoldaterna.

– För oss barn var tanken på fängelse fruktansvärd. Vid den tiden var vi inte på det klara med hur judarna nere i Europa behandlades. Koncentrationsläger och gaskammare var okända för oss. Men vi var rädda för att hamna i fängelse, bli illa behandlade och knappt få mat.

När bilden kom till Austmarka stannade den. Leif, hans syster och hans mamma hade nu en flera timmar lång, strapatsrik vandring framför sig.

– Vi släpptes av vid kanten av en skog. Chauffören bad oss följa en väg som gick rakt in i skogen.
Efter flera timmars vandring kom de till Tangen, där det låg fyra gårdar. De hade fått veta att de skulle få hjälp här. De var slitna efter flera timmar till fots.

– Vi var osäkra på vilken av de fyra gårdarna i Tangen vi skulle till och var tvungna att chansa. Mor och en av männen gick bort till den första gården och knackade på dörren. Det var mitt i natten och vi var oroliga. Mannen som öppnade förstod vad vi sökte efter och pekade mot granngården. Där bodde Laura och Hans Solbergseter och deras barn. Ett av dem var Martha.

Leif minns att de blev väl mottagna av familjens äldsta dotter Astrid. Hon var 23 år och uppe mitt i natten för att ge sin lilla baby mat.

– Vi var trötta och gick och la oss strax efter ankomsten, minns han.

13-åriga Martha var yngst av barnen på gården. Hon låg och sov när flyktingarna anlände. Men dagen efter hjälpte hon dem att få mat och dricka. Marthas bröder Henry och Einar hade redan följt flera flyktingar på vägen mot Sverige.

Det är starka känslor som väller upp nu när Leif är tillbaka i Tangen.

– På något sätt känner jag mig nästan hemma här, säger Leif när vi stiger in i huset.

– Här i köket har jag suttit och ätit, lägger han till.

Bönderna i Tangen hade tillgång till ägg, smör, potatis, korn och mjölk. Dessutom kunde de fiska i insjön Møkeren precis intill. Martha är den enda i familjen som är i livet. Hon bor idag på ett äldreboende i Kongsvingers kommun.

– Det är roligt att få träffa en av dem som passerade vår gård igen. Jag har inte tänkt så mycket på det vi gjorde men jag är glad att det gick bra, säger Martha.

Martha berättar om ett tillfälle då de hade fem flyktingar på gården.

– Då upptäckte vi plötsligt att tyskar var på väg till gården. Flyktingarna fick snabbt gömma sig i källaren och tack och lov blev de inte upptäckta. Det var ganska ofta tyska soldater i närheten men så vitt jag minns var de aldrig inne i huset för att leta. De brukade också använda vår båt för att åka ut och fiska på Møkeren, berättar hon.

Leif lyssnar på det Martha säger.

– Jag är här ihop med en människa som var beredd att offra mycket för att hjälpa oss, säger han, synbart rörd.

– Det var helt naturligt för oss, säger Martha. Vi visste att det fanns en risk och den var vi villiga att ta. Men mamma var ofta väldigt nervös. Pappa sa inte så mycket. Han var en av dem som följde med och rodde flyktningarna i säkerhet.

 

Marthas familj pratade aldrig om det som föregick och hon kunde inte heller berätta om det för sina skolkamrater.

Leif och hans familj sov en natt på gården i Tangen. På eftermiddagen hjälptes han och de övriga judiska flyktingarna vidare av Marthas bröder Einar och Henry. De fungerade som gränslotsar och tillsammans med dem gick flyktingarna i flera timmar i oländig terräng.

Så småningom nådde de en glänta i skogen. De skymtade en gård och Einar och Henry gick i förväg. Roddbåtar låg och väntade på insjön nedanför gården. Flyktingarna fördelades mellan två stora roddbåtar. Deras vägvisare virade tyg runt årorna för att dämpa ljudet och flyktingarna fick stränga order om att de måste vara alldeles tysta. Så roddes de längs Varaldsjøen.

– De rodde tätt intill land längs den mörka och obebodda östsidan av sjön. Det var en nervpirrande roddtur, minns Leif.

När båtarna nådde fram till en udde berättade deras vägvisare att de nu var i Sverige.

– Vi fick hjälp i land med vårt bagage innan våra lotsar rodde tillbaka. Så stod vi där och tittade på varandra och funderade på vad vi skulle göra. Plötsligt kom en grupp människor mot oss och en av dem sa: “Välkomna till Sverige!” Äntligen kunde vi andas ut! Jag kan fortfarande minnas den känslan. Vilken lättnad!

Martha har med tiden förstått vilken viktig gärning hon och familjen gjorde under kriget med att rädda judar till Sverige. Dagen efter att Leif och hans familj hade tagit sig till Sverige stängdes denna flyktväg. Den hade upptäckts av tyskarna.

Och Leifs tacksamhet vet inga gränser. Han är klart rörd över att åter få träffa en av familjemedlemmarna som hjälpte honom och hans närmaste i en kritisk situation.

– Det är så starkt att få träffa Martha. Jag är glad att få chansen att tacka en som ännu lever.